Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Marie sänghalm. (Galium vere.) Tammelin - "Hvarför gifter inte farbror sig?" Skiss af Abel Sylvester. (Forts. fr. sid. 204.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
De vise män från Österland, Som följde stjernans milda
brand, Andäktigt böjde knä för dig I bön så varm,
så innerlig.
Ty enligt folkets fromma tro, Da lyst och värmt i
Jesu bo, I Bethlehem, i krubbans vrå, Tillräcklig
för en gud ändå.
Din vällukt, outsägligt skön, Ger för min vandring
riklig lön; Besvärlig stigen är och het: Du doftar
och jag glömmer det.
Du känns bland tusende igen,
I fjärran du förnimmes än,
Så ljuf som den, hvars namn du bär:
Guds moder, o, så kysk och skär.
Som du hon också ringa var - En drottnings spira nu
hon har, Af englar. hon betjenas blott Och himlen
sjelf är hennes slott.
Ja, är det af ett ädelt slag, Det yttersta blir främst
en dag, Der jordisk höghet, jordisk rang Ej äga så
förförisk klang.
Dock händer det, om o för tänkt Bland åkerns ax ditt
gull du stänkt, Att du af skördemannen vred Blir
nämnd för ogräs till och med.
Du är, bevars, ej nyttans barn, Du kan ej malas uti
q värn; Och derför brådt du mejas af Och lägges i
förtidig graf.
Med poesien likaså: Till torgs med den man ej kan gå,
Och förs den äfven jorden kring, Man bjuder kanske
ingenting.
Och mången den för skadlig skyllt, Ändock hans stig
den skönt förgyllt. Och kanske han af torka dött,
Om den ej der sitt skimmer strött.
Du blomma, älskansvärd och fri! Dig liknöjd hopen
går förbi Och njuter af ditt milda doft, Som blygt
går ofvan stjernors loft . .
Och stannar hos Gud Fader der, Som har den lilla
blomman kär, Och i sitt himmelska palats Ger henne
bland de främste plats.
Tammelin.
if tor inte farbror
Skiss af Abel
ön talade ofta med saknad om sin salig man, som
hon aldrig kunde glömma. ’Han hade ej mera än ett
fel’, sade hon, ’han var så förfärligt svartsjuk
och häftig.’
"Hon försäkrade, att hon alltid skulle blifva hans
minne
trogen, men–––-icke desto mindre blef hon innan
sommarens
slut min fästmö och emottog förlofningsringen, som jag
denna gång hoppades skulle skaffa mig bättre tur. På
min fästmös födelsedag den 8 September skulle vår
föiioming eklateras, då vi ämnade inbjuda hennes
närmaste vänner och bekanta. Jag öfverhopade min
Louise med presenter och ihågkom äfven Lotten, som
hade små anlag till afundsjuka. Det var * en lycklig
tid, men tyvärr försvann ock den som en dröm.
"Den 8 September voro Lotten och jag helt tidigt
nere i trädgården och klädde ett födelsedagsbord
med blommor och grönt-, sedan kaffebrickan blifvit
nedburen, sprang Lotten upp och hämtade systern. Hur
trefligt hade vi ej! Louise och Lotten pratade och
skrattade som tvänne glada barn, och för min del
tyckte jag mig hafva blifvit tio år yngre.
"Högtiden till prydnad, hade vi en kokfru ifrån
Stockholm tillika med ett par uppassare, hvilka
redan på förmiddagen sprungo omkring med serveter på
armen. Vi qvarblefvo så länge som möjligt i trädgården
och gingo sedan upp för att göra vår toalett till
middagen. Som den öfra våningen var störst, skulle
gästerna der emottagas och middagen serveras.
"Louise och jag hade kommit öfverens om, att först
vid deserten skulle vår förlofningsskål drickas
i champagne.
"Den ena vagnen efter den andra började komma
och gästerna uppfyllde snart alla rummen, ett
gladt sorl hördes öfverallt och herrarna började
kasta längtansfulla blickar till bränvinsbordet, då
kaptenskans gamla piga med ett bestört utseende kom
inom dörren och gaf sin fru en vink, att hon önskade
tala med henne. Louise följde henne ut i förstugan,
dit äfven Lotten och jag skyndade efter. Att någon
olycka var på färde, anade mig genast.
"’Kära kaptenska, dåna för allt i verlden inte’,
sade den gamla Lena, ’de, man ansett för döda, äro
det inte alltid.’
"’Min man!’ ropade Louise, ’lefver han, är han här?’
Sylvester.
(Forts. fr. sid. 204.)
"Ma, käraste fru, hur ska’ vi bära oss åt?’ sade den
gamla och darrade i hela kroppen.
"Louise blef blek, men fattade sig strax, drog af
sig förlofningsringen, som hon lemnade åt Lotten, och
sade häftigt: ’Tag den för all del’! Derefter sprang
hon hastigt ner för trapporna, öppnade dörren, som
blef stående på vid gafvel, och kastade sig i famnen
på en sjömansklädd herre med ett friskt och manligt
utseende. Hon öfverhopade honom med smekningar,
hon grät, hon skrattade och tycktes vara alldeles
utom sig af glädje. Lotten drog mig i armen och
hviskade: ’Stå inte der som en Othello eller som
guvernörens vålnad i Don Juan, utan kom upp med till
gästerna’. Strax derefter inkom äfven Louise vid
sin mans arm; den bestörtning och förvirring, som
denna surpris förorsakade, kan jag ej beskrifva, man
gratulerade, man skakade deras händer, man omfamnade
dem och tusende frågor gjordes på en gång. Kaptenen
omnämnde, huru han på ett nästan underbart sätt
blifvit räddad, men hvarest han uppehållit sig de
tvänne åren, han varit borta, uppfattade jag ej,
jag endast såg på Louise, som ej ägde en enda blick
mera för mig. Vi ingingo i matsalen, Lotten blef min
granne vid bordet och midt framför oss satt kaptenen
och hans fru. Aldrig hade Louise synts mig så vacker,
som nu, då jag förlorat henne för alltid, men jag
började fundera på, om det ej endast och allenast
varit min rikedom, som funnit behag för hennes ögon
och jag gjorde inom mig ett heligt löfte, att aldrig
mera skaffa mig en fästmö. Lotten pratade oafbrutet,
men jag var så tankspridd, att jag ej uppfattade
många ord. Skålar druckos, det ena talet hölls efter
det andra, stämningen blef allt mera lif vad och då
slutligen champagneglasen fylldes, begärde kaptenen
ordet och föreslog en skål för det nyförlofvade paret
och nämnde mitt och Lottens namn. Jag trodde verkligen
att jag hört fel, men Lotten knep mig i armen och
hviskade hastigt: ’Sitt nu inte och dröm längre,
utan tacka för skålen, annars blir min syster rent
olycklig’. Jag kastade en blick på Louise, hon satt
blek .och ångestfull och såg nu på mig med bedjande
blickar. Ovilkorligen reste jag mig upp, Lotten
likaledes, vi tackade och tömde våra glas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
