Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Långt från staden. Anna A. - Ett äfventyr i Konstantinopel. (Skildradt efter Bonin.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt från staden.
På är jag långt från staden, den trånga bur,
-Så får jag åter andas i Guds natur, Så får jag
åter sjunga, som förr en gång, För vind och våg,
för himmel och jord min sång!
Emellan krönta höjder jag går en stig, Der blott
min egen skugga förföljer mig: Fast hon är ganska
lik mig, hon är ej jag, Och i den tanken ligger ett
visst behag.
Men ifrån skuggor vända jag vill min syn, Ty solen
tittar vänligt på mig ur skyn; Hon känner nog igen
mig se’n forna da’r, Och skilt på mig och skuggan
hon alltid har.
Se klippan, hur hon hänger liksom på stop! Se ängen,
hur hon skiftar i dalens djup! Se mossan, hur i
purpur hon lyser der, Och klyftan djupt inunder,
hur svart hon är!
Se midt ur remnan skjutit en väldig ek,
Som ta’r i skygd en hängbjörk, så ljus och vek!
Se granen, klädd i armar intill sin rot,
Och linden, som strör blommor vid hennes fot!
Men högre, ständigt uppåt min bana går, Jag snart
med högsta furan i jämnhöjd står
Och hvilar tyst min blick i en stilla dal, Som solar
gröna kronor i hundratal.
Men bortom dem syns hafvet, som rullar ut Sin duk,
så långt att himlen han når till slut: Det ligger
svalt och soligt och lugnt jämväl, Likt en i stora
tankar försjunken själ.
Känn, hvilken luft! Yar Edens mer ren och sval? Jag
glömmer, att vår jord är en jämmer dal. Känn, hvilka
balsamångor från skog och sjö, Lätt blandade med
doftet af slaget hö!
Jag ingen bok tog med mig af menskohand, Jag läser
helst den gamla, i stjernströdt band: Ursprunglighet
förrådes i hvarje rad Och stora tankar stämpla ... det
minsta blad.
En skald och blott den ende jag prisa vill: Den store,
genom hvilken hon blifvit till. Blott en förlänad
solglimt och icke mer Är menskosnillet, när på Guds
verk jag ser.
Ljud, sång, för ängens blommor, de många små, Och för
den tysta klippan, med furor på - Ur hårda hjertat
ändå hon gensvar ger, Och furan vaggar kronan . . .
Hvad vill du mer!
Anna A.
Ett äfventyr i IXon^taixtinopel.
(Skildradt efter Bonin.)
ähuru Konstantinopel i ganska hög grad tillegnat sig
den vesterländska kulturen, ter det sig onekligen
ännu i dag uti mycket främmande och sagolikt. Den
ande, som lefver i sagoverlden »Tusen och en natt»,
omsväfvar ännu dess hvita kupoler och höga minareter,
hvilka höja sig mot den djupblåa himmelen, och
de oregelbundna gatornas öfverdådigt utsirade,
hemlighetsfullt från den yttre verlden afstängda,
hus väcka föreställning om, att de innesluta en
verld af trollska, underbara saker, hvilka fantasien
skapar, den ena öfverträffande den andra i sällsam
vidunderlighet.
Denna den turkiska hufvudstadens oförklarliga
retelse är för främlingens omdömme ganska
farlig. Vesterländingens genom
romantiska berättelser af alla slag upprörda fantasi
föreställer sig underbart fängslande ting bakom
dessa fenster, hvilka genom täta trägaller gjorts för
ögat ogenomträngliga, och förleder honom icke sällan
till vågstycken, som säkerligen uteblifvit, om dessa
till det yttre så hemlighetsfullt tysta turkiska hus
tillstadde blicken att lika öppet och oförbehållsamt,
som boningshusen i Europa, deri intränga.
Liksom de turkiska qvinnorna genom att dölja ansigte
och gestalt uppväcka en syniferlig nyfikenhet och
sporra fantasien, så utöfvas alldeles säintäa verkan
af de turkiska husen med deras omsorgsfullt stängda
fenster och spöklikt döda yttre företeelse.
Sv. Familj-Journ, 1878.
29,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
