Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXVIII. Johan af Puke. H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
ryktbare mannens lif, ty dermed fick han egna sin
verksamhet åt sitt älsklings vapens förkofran. »Som
organisatör och statsman ägde Puke icke dessa djupa
kunskaper, dessa ljusa åsigter, som intränga i ett
kommande århundrade-, men i hvad som rörde hans
älskade vapen såg han djupt in i framtiden och
många af hans kloka förslag hafva sedan blifvit
förverkligade.»
Utnämnd till vice-amiral, till befälhafvande amiral
och öfverkommendant i Karlskrona samt slutligen
1808 till amiral, då samma år kriget med Ryssland på
nytt utbröt, påskyndade Puke med all möjlig kraft,
och så mycket de klena tillgångarna det medgåfvo,
flottans utrustning. Befordrad den 29 Juni 1809
till öfveramiral och kort derefter upphöjd i
friherrligt stånd, erhöll han två dagar derefter
öfverbefälet öfver den då utrustade krigsmakten till
lands och vatten, med den vidsträcktaste myndighet
och frikallelse från allt ansvar för en möjligen
olycklig utgång. Den olyckliga expeditionen till
Ratan företogs under hans öfver-befäl. Puke kan ej
klandras för, att expeditionen misslyckades, han var
sjöman och ej general. Med sällspord lycka och på
kortaste tid öfverförde han expeditionskåren till sin
bestämmelseort. Truppernas debarkering verkställdes
med en precision och skyndsamhet som är öfver allt
beröm. De felsteg, som begingos, falla ej på hans
lott, en noggrann, på historiska fakta grundad,
undersökning har till fullo ådagalagt detta; Puke är
i detta hänseende fri från allt klander.
Det bedröfliga kriget var slutadt och Finland blef
segrarens pris. Den 23 November 1812 utnämndes Puke
till sera-fimerriddare och fjorton dagar derefter till
generalamiral och näst genera-lissimus, kronprinsen,
högste befälhafvare för rikets flottor samt dagen
derpå till statsråd. År 1813 ledde han försvaret
till sjös på rikets vestra kust och örlogsflottans
operationer derstädes samt e-mottog 1814 högsta
befälet öfver krigsmakten till sjös under kriget emot
Norge. Den 11 Augusti 1814 nämndes friherre Puke
till en af rikets herrar och den 31 i samma månad
till grefve.
Se der i några få korta drag hufvudkonturerna af
denne ovanlige mans lefnad och verksamhet. En hyddans
öfvergifne son, svingar han sig, genom egen kraft,
okuflig vilja, ett aldrig svigtande mod och glänsande
tapperhet, till rikets högsta värdigheter. Hans
valspråk, det han antog, då han blef adlad, var:
»Ihärdig och pålitlig», och att detta för honom ej
innehöll blott ett tomt ordprål, utan full sanning,
derom vittna hans lefnads gerningar.
Puke var sjöman till kropp och själ; hans
oförskräckthet var ofta pröfvad i striderna, på
hans mod och djerf het byggdes ofta förhoppningen om
seger. En författare säger, att man i
Johan af Puke.
Puke »fått beundra den eldigaste man ö vrist, en
utmärkt befälhafvare, ett verktyg för fosterlandets
frälsning och förkofran och den förste bland samtida i
Skandinaviens äldsta yrke». Hvilken vågar väl bestrida
Puke främsta rummet bland tidehvarfvets sjömän i
norden? En afsvuren fiende till lättjan, hatade
han den sysslolöse. Ingenting ansåg han omöjligt
för en fast vilja. Krigstuktens vidmakthållande
ställde han som lifsprincip för hvarje militärkår,
och lydnad för lagar och förmän »var en med hans
varelse så införlifvad vana, att hvarje afvikelse,
den måtte vara aldrig så obetydlig, föreföll honom
som ett skärande missljud, en stormlöpning på den
beståndande ordningen.»
Detta gjorde, att den, som ej närmare kände honom,
ansåg honom för sträf och hård. Sådan var dock icke
hans karaktär. Hans hjerta var känslofullt och ömmade
för hvarje lidande, hans bröst andades en varm vänskap
och i hans sköte kunde den lidande tryggt nedlägga
sina bekymmer, öfvertygad
att hjelpen icke skulle uteblifva - något, hvarpå vi
ock kunde anföra otaliga exempel. Vid riksdagarna
upphöjde han sällan sin stämma, »ty han var ingen
vän af de långa, ofta föga vägande talen; men gällde
frågan hans vapen, då rustade han sig till strid äfven
med orden; och enkelt var hans föredrag, fritt från
ordprål och onödiga prydnader». Utståndna mödor,
beständig omtanke och oupphörlig verksamhet hade
slutligen försvagat den annars starke mannen. »Han
ville icke öfverlefva sig sjelf i tjensten»,
utan fick på begäran afsked från statsrådsembetet
den 6 Juni 1815 i ordalag, som värdigt tolkade
monarkens välbehag och tacksamhet för de tjenster,
han gjort fäderneslandet. I egenskap af flaggman och
regementschef utöfvade han ännu en kort tid efter sitt
afskedsta-. gande en lugnare verksamhet i Karlskrona,
men hans dagar voro snart räknade och en slagfluss
slutade i nämnda stad hans lif den 21 April 1816. Med
sin fru, Kristina Charlotta Gjertta, ägde Puke trenne
söner och
fyra döttrar. Med den yngste af sönerna,
konteramiralen grefve Folke Puke, utgick 1857 denna
urgamla ätt på manssidan. I slägtens grafkapell,
på den af excellensen Puke i lifstiden inne-hafda
egendommen Djöholm, belägen invid kusten af det
natursköna Blekinge, hvilar hjelten från så många
strider uti en sarkofag af ek, tagen af kölen å
det slopade, ryktbara linie skepp et Dristigheten,
detta skepp, som Puke så att säga adlade genom
sina bedrifter och gjorde till ett af de gamla
»trävallarnas» dyrbaraste minnen. Omgifven af maka och
söner hvilar han här, lik en forntida viking, under
det att hafvets vågor slå emot stranden och sjunga
hans dräpa, storslagen och högstämd, som det anstår
minnet af tidehvarfvets främste sjöman i norden.
H. af Trolle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
