Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Postillons d'amour! Gustaf Meyer - Ett äfventyr i Konstantinopel. (Skildradt efter Bonin.) (Forts. fr. sid. 226.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borta i parken förbi mig hon gick,
tyst hennes läppar sig rörde-, Yäl såg jag på afstånd
en strålande blick, Men, ack, hennes ord jag ej
hörde . . . Dock alla små blommor invid den stig,
Der nyss hon vandrat hade, De hviskade sakta: »Hon
älskar dig! Yi hörde nog, hur hon det sade."
Jag tänkte, jag ej skulle se henne mer, När ändtligt
vi skildes den gången! Hon smålog så sorgset och
kastade ner En törnros till mig från balkongen. Den
doftande rosen så innerlig Jag vid mitt hjerta gömde,
Då hviskade blomman: ^Hon älskar dig! Invid hennes
barm jag det drömde.»
Så måste vi skiljas, och borta jag var Långt, långt
från min älskade flicka. -Och icke en helsning
och icke ett svar Från fjärran till mig hon fick
skicka. Men stjernorna logo så blid t mot mig Hvar
qväll ifrån det höga, Som ville de säga: »Hon älskar
dig! Vi läsa det i hennes öga.»
Men icke behöfver jag spörja mer, Hvad blommor och
stjernor månd’ veta, Ty i hennes vackra ögon jag
ser, Så kan jag det sjelf utleta. Och intill mitt
hjerta hon böjer sig - Hur kär hon är mig vorden! -
Och sakta hon hviskar: »Jag älskar dig.» Hur skulle
jag glömma de orden!
Gustaf Meyer.
Ett äfventyr i IXonstantinopel.
(Skildradt efter Bonin.)
laturligtvis inställde vi oss punktligt följande dag
i läse-" salongen, ty detta tycktes ju för en gång
icke vara något uppdiktadt äfventyr, och vi voro alla
synnerligen otåliga att lära känna hufvudpersonen i
denna hemlighetsfulla historia.
Fransmannen, som icke hade någon ro förr, än han
fått öfvertyga oss om sin lycka, lät icke vänta på
sig. Enligt öfver en skommelse inträdde han hos oss
klockan två, väl friserad som en Adonis och i den
utsöktaste parisertoalett; derefter vandrade vi i
särdeles upprymd sinnesstämning neråt gatan till den
stora bryggan, der ångbåtarna bruka lägga till.
Yicomten förde oss ombord på en af de små skrufångare,
hvilka befordra trafiken vid Bosporens stränder,
der öfverallt marmorglänsande, bländhvita villor
uppdyka ur orangeträdens, cypressernas och ekarnas
dunkla löfverk.
Yattnet var denna dag underbart blått och lysande,
himmelen strålade i det klaraste solljus, och de
klippiga stränderna, med sina byar, städer, moskéer
och palatser, logo så vänligt på båda sidor, såsom
endast denna paradisiskt sköna fläck på jorden förmår,
der tvänne verldsdelar så att säga kyssa hvarandra
tvärs igenom det skimrande vattnet.
Yi passerade den stora marmorhvita artilleriverkstaden
Top Håna, det jättelika palatset Dohna Bagdsche och
Sinan Pascha’s gigantiska moské. Derefter gick båten
öfver till andra sidan i riktning mot det bergiga
Anadoli Hissar, följde utefter den asiatiska kusten
och stannade slutligen vid en af lummiga buskar och
träd omgifven sommarvilla, nära Madjar Burnu.
Här gingo vi i land, och fransmannen förde oss längs
efter en porlande bäck in i en afsides liggande
dal, der ett litet hvitt turkiskt hus, med rundt
paviljongtak och mörkröda fönstergaller, låg gömdt
mellan stora taxus- och myrtenträd.
Han gaf en signal med portklappen; en afskyvardt
ful negrinna öppnade, och vi inträdde i en äkta
turkisk förstuga, hvars väggar voro schackbrädlikt
inlagda med blåa och hvita glaserade stenar. Härifrån
förde en smal spiraltrappa till en liten, af prydliga
pelargångar omgifven gård, i hvars midt en vattenkonst
en miniature muntert plaskade och der stora, med
gyllene frukter tungt lastade orangeträd i en krets
omgåfvo en liten gräsmatta. På en matta satt här den
bortförda sköna med en cigarett i munnen, klädd i
elegant turkisk hemdrägt, det vill säga en kort grön
sidenjacka och vida byxor af rosen-färgadt siden.
Yid vårt inträde reste sig damen och gick oss två
steg till mötes, böjande hufvudet djupt trenne gånger,
utan att dock bortlägga cigaretten.
Yi kunde icke annat än till fullo gilla vår väns smak.
(Forts. fr. sid. 226.)
Turkinnaris högväxta, men tillika smärta och eleganta
gestalt företedde ett underbart jämnmått och stor
formfulländning. Hennes ansigte ägde en sällsynt
friskhet, de stora, djupblåa ögonen voro eldiga och
uttrycksfulla, pannan klar och hvit, och dess renhet
förhöjdes ytterligare af de svarta, öfver den lätt
böjda näsan sammanvuxna ögonbrynen samt af det rika,
vackra, ehuru turkiskt glanslösa hårets kastanjebruna
vågor.
Fransmannen njöt af vår öfverraskning.
»Nå, mina herrar, har jag talat osanning?» frågade
han gladt.
Yi tillstodo, att våra förväntningar blifvit vida
Öfverträffade och vi togo plats på låga, mattbelagda
stolar, under det att den sköna satte sig på mattan
bredvid vicomten.
Den svarta tjenarinnan bar in kaffe, som på äkta
turkiskt sätt serverades i små förgyllda koppar,
hvilka på förhand voro försedda med socker och stodo
på små, med svarta guldstickade sammetsmattor betäckta
bräden.
På låga bord funnos konfektyrer och pipor.
Turkinnan gjorde les honneurs på ett mycket älskvärdt,
om än något tafatt, sätt: synbarligen hade hon af
vicomten blivit instruerad. Visserligen kunde hon icke
tala med de flesta, ty blott tvänne af oss förstodo
någorlunda hennes språk; dessa båda voro den unge
fransmannen, som i kärleken haft den ut-märktaste
lärare, och min ringa person, som tillfälligtvis
genom min skoputsare hört just denna dialekt.
Men af det lilla hon sade till mig märkte jag, att
hon ägde ett klart förstånd och större qvickhet och
själfullhet, än man eljest är van att finna hos de
mycket slöa och andefattiga förnäma turkinnorna. Hon
tycktes hafva kommit från landet och vara ett
oförderfvadt naturbarn, som, sannolikt till följd af
sin friska skönhet, lyckats göra en sådan carriére.
»Om alla fransmän vore så älskvärda och varmhjertade
som er vän», sade hon till mig, »skulle Turkiet snart
blifva ett franskt land – genom våra qvinnor. Det
är väl, att vi icke känna till huru dermed förhåller
sig.»
»Likväl torde endast få äga mod, att följa ert
exempel», svarade jag med en bugning.
Hon rodnade och slog blygt ner de stora ögonen.
»Ja», sade hon skyggt, »kärleken inger mod, mången
gång mer än han borde.»
Här afbröts vårt samtal genom den svarta tjenarinnans
inträde. Hon hviskade några ord till husets
herrskarinna, hvilken i sin ordning meddelade dem
åt vicomten.
Denne tycktes till en början icke fatta hvad som
sades.
»En herre, som ovilkorligen vill tala i affärer med
mig, vicomte de L.?» frågade han slutligen förvånad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
