Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakspeares-klippan vid Dover - Skeppet The Bounty. En skildring ur sjöväsendets häfder af G. C. Witt. (Forts. fr. sid. 235.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Som hafvet när det stormar. Sälle fader, Tro derför
att de renaste bland gudar, Som göra sig en ära af
att öfva Hvad oss omöjligt tycks, ha räddat dig.
Gloster: Så är det. Hädanefter vill jag bära Min
motgång tåligt, tills den ropar sjelf: "Nog, nog!" och
"dö!"
Denna mer betydelselösa episod i det storartade
spelet har emellertid gjort kritklippan vid Dover,
sådan
sorge-Shak-
speare låter Edgar beskrifva henne, verldskunnig
under namnet Shakspeares-klippan. Utseendet af
den storartadt vilda klippstranden vid Dover
under Shakspeares tid är förvaradt i förträffliga
kopparstick-, sedan dess har tiden, med tillhjelp
af stormen och vattnet förändrat den här beskrifna
klippans, utseende, men så länge af henne återstår
en sten, som förmår bryta storm och våg, skall den
genom namnets bibehållande vara helgad åt den store
skaldens minne.
Skeppet The
En skildring ur sjöväsendets häfder af Gr
III.
The Bovin ty försvinner.
’rsaken till myteriet måste tillskrifvas dels
manskapets begär att tillbringa ett angenämt och
oberoende lif på Otahiti, der de redan uppehållit
sig nära ett halft år för plantornas insamlande,
omplantering och rotfästande, och hvarest de ingått
en förtrolig bekantskap med infödingarna, dels den
hårdhet, hvarmed de blifvit behandlade om bord, dels
den hatfulla sinnesstämning Fletcher af en eller annan
anledning hyste mot kaptenen. Visserligen berättade
Bligh sjelf vid hemkomsten, att han trodde sig stå i
ett mycket godt förhållande till folket och isynnerhet
vara afhållen af Fletcher, innan myteriet, till hans
ytterliga förvåning, plötsligt utbröt, hvilket han
trodde blott härleda sig från upprorsmännens ifriga
åstundan att lefva sorglöst och beqvämt i Otahitis
herrliga klimat. Men den ytterliga grymheten mot Bligh
och dem, som voro honom tillgifna, visade att hat och
hämndbegär jäste i sinnena och, en gång lössläppta,
drefvo sitt vilda spel utan skonsamhet.
Sedan de från skeppet fördrifna voro ur sigte, begynte
Fletcher och hans medbrottslingar att öfvertänka det
farliga i sin belägenhet. Förr eller senare skulle
engelska regeringen utskicka fartyg till Otahiti
för att efterforska The Bountys öde. Upptäcktsresor
verkställdes ständigt af engelsmännen, och något
engelskt skepp kunde sammanträffa med The Bounty,
hvars befälhafvare då fick svårt nog att redogöra
för sin ställning. Villrådiga, drifna af fruktan och
oro, seglade de till Tubuai, der de ämnade anlägga
ett nybygge med en fästning, men brist på lifsmedel
tvingade dem att uppskjuta arbetet och först göra
ett besök på Otahiti, der proviant kunde fås i större
mängd. De satte således åter till segel, anlände utan
några vidare äfventyr till Otahiti, berättade der för
infödingarna, att Bligh lemnat skeppet åt Fletcher,
men sjelf jämte dem, som nu ej voro om bord, satt
sig ner på en ö i Söderhafvet. Otahitierna mottogo
Fletcher och hans folk mycket vänligt och lemnade
dem i utbyte mot hvarjehanda kram tillräckligt med
lifsmedel för en längre tid, ibland annat en ko, tre
hundra svin och många höns. Allt togs om bord och
derjämte flera infödingar, isynnerhet qvinnor, som
engelsmännen utsett till sina hustrur. Sålunda rustad
gick Fletcher åter till sjös med The Bounty, ankrade
än en gång vid Tubuai och började bygga fästningen.
Det gick långsamt med befästningen, ty ingen ville
arbeta. Fletcher hade förlorat allt välde öfver sina
kamrater. Dessa lefde i ständig oenighet med honom,
sins emellan och med infödingarna. Samvetsqval och
fruktan för en möjlig upptäckt af brottet plågade de
flesta, isynnerhet Fletcher, som med rätta förebråddes
att vara anstiftare af illgerningen. Han hade ingen
ro hvarken natt eller dag. De rysligaste skräckscener
framställde sig i hans drömmar, så ofta han vågade
öfverlemna sig åt sömnen. Än tyckte han sig se
huru hans fordna kamrater, der de drefvo omkring på
hafvet, vansinniga af hunger och törst, kastade lott
om hvilken af dem som skulle mördas, för att tjena
de öfriga till föda, derefter med sablar och knifvar
öfverföllo och sönderstyckade det olyckliga offret,
hvars sista ord voro en förbannelse öfver Fletcher,
och med kannibalisk vildhet förtärde den afmagrade
kroppen. Än kände han sig sjelf med rep om halsen
hänga under The Bountys fockrånock eller i en galge
på Newgate. Än visade sig de ihjälhungrades hemska
vålnader för honom. Än åter
1 "
(Forts. fr. sid. 235.)
var han död och hemfallen till evig fördömmelse. Utom
sig af fasa och förtviflan rusade han upp och tyckte
sig ännu förföljas af de fasansfulla syner, som stört
hans nattro. Stod han om dagen och skådade utåt det
oändliga verldshafvet, så förvandlade hans sjuka,
upphetsade inbillning hvarje molntapp, som uppsteg
vid horisonten, till ett engelskt örlogsskepp, som kom
för att kräfva hämnd. Ångerns qval voro förfärliga.
The Bounty klargjordes ånyo af de oroliga sällarna,
som under Fletchers anförande lättade ankar, för att
återvända till Otahiti. Seglingen gick lyckligt och
skeppet ankrade än en gång vid den vackra ön. Här
erbjöd Fletcher sina män att efter behag qvarstanna
på ön eller följa honom på nya äfventyr. Endast åtta
matroser förklarade sig villiga att följa honom.
Fletcher delade lifsmedel och förnödenheter med de på
Otahiti qvarblifvande sjömännen, gick sedan om bord
med sina åtta man, deras på Otahiti tagna hustrur
och en del infödingar, män och qvinnor. Den fridlösa
skaran svärmade nu omkring på verldshafvet, utan att
veta, hvar de skulle finna någon säker tillflyktsort
undan den menskliga rättvisans hämnande arm. En dag
fingo de sigte af den lilla, obebodda ön Pitcairn,
som upptäcktes af Carteret år 1767, men icke besöktes
af honom, emedan den rundt omkring var omgifven af
korallbankar, emot hvilka hafsvågorna bildade så
starka bränningar, att det var omöjligt komma in
till stranden med någon båt. Namnet Pitcairn gafs af
Carteret åt ön derför, att en kadett med detta namn
var den förste, som från bramsalningen upptäckte
denna lilla jordtäckta klippa midt i oceanen.
The Bounty nalkades försigtigt ön, och i närheten
af densamma hördes Fletchers kommando-ord: "Låt gå
ankaret!» En båt utsattes, man rodde rundt omkring ön
och fann den öfverallt otillgänglig, utom på ett enda
ställe, der en liten öppning i korallbanken bildade
en smal genomfart till en innanför varande, af naturen
bildad förträfflig båthamn. Här, om någonstädes, fanns
den tillflyktsort, hvarest de biltoga äfventy-rarna,
som förverkat sin rätt att lefva på jorden, kunde
dölja sig undan andra menniskors blickar. De
beslöto att qvarstanna här och brände skeppet,
sedan lifsmedel, segel, tågverke, kärl, kistor,
verktyg och allt annat, som ansågs blifva af någon
nytta för kolonien, förts med båtarna i land.
Från stranden betraktade Fletcher och hans sällskap
huru skeppet, det sista föreningsbandet mellan
brottslingarna och den öfriga verlden, förtärdes af
de härjande lågorna. Den elden slocknade väl sedan,
men samvetsqvalens förtärande brand inom rebellernas
bröst ville icke slockna.
Pitcairn-ön är så liten, att dess hela omkrets
blott utgör fem sjettedelar af en svensk mil, men
den är utomordentligt skön. Här funno flyktingarna
den behagligaste tillflyktsort, de kunde önska
sig. Kokosträden buro på sina höga stammar de
symmetriskt formade bladkronorna, rikt försedda
med frukter, marken var klädd i den saftigaste
grönska, praktfulla, välluktande blommor spridde sin
behagliga doft öfver nejden, skogklädda höjder och små
förtjusande dalar omvexlade med hvarandra, mångfärgade
fåglar qvittrade i trädtopparna, klimatet var mildt
och angenämt. Stället var ett verkligt paradis.
Lagbrytarna togo sitt paradis i besittning, men
friden ville icke trifves hos dessa vilda, obändiga
naturer. De lefde i oupphörligt kif sins emellan och
med otahitierna, hvilka blifvit lockade att medfölja,
men nu behandlades såsom slafvar och tvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
