- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
243

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppet The Bounty. En skildring ur sjöväsendets häfder af G. C. Witt. (Forts. fr. sid. 235.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

243

gades till liårdt arbete. Följden häraf blef en
strid på lif och död. Otahitierna anföllo försåtligt
engelsmännen och slogo ihjäl Fletcher och fyra af
matroserna, hvaremot alla otahitiska män dödades af
de fyra qvarvarande engelsmännen, hvilka sedan lefde
ett lika tygellöst och olyckligt lif som förut. För
att förvandla det nya paradiset till ett verkligt
helvete, fattades blott en sak - bränvin. Men äfven
detta anskaffades. En af matroserna lyckades bereda
en rusgifVande dryck af en på ön befintlig växt,
och nu hade eländet nått sin höjd. Uslingarna sökte
i ruset sin sällhet och glömska af de föröfvade
brotten. En af dem föll i öfverlastadt tillstånd
ner från en klippa och slog ihjäl sig, en annan blef
mördad i ett slagsmål med kamraterna och en tredje
dog kort derefter, så att slutligen blott en matros
jämte otahitiska qvinnor och en skara uppväxande barn
innehade ön.

IV. J>en siste matrosen från The Boxinty.

De på Otahiti qvarlemnade sjömännen lefde lika vildt
och tygellöst, som dem Fletcher fört med sig. De
tvistade sins emellan och med infödingarna. Tvänne
engelsmän blefvo under ett våldsamt uppträde mördade,
och de öfriga plågades ständigt af ångerns qval och
af fruktan, att något engelskt skepp skulle anlända
till ön. De kommo öfverens att bygga ett litet fartyg,
för att på detta fly till Ostindien, der de trodde
sig säkrare. Fartyget blef med infödingarnas biträde
färdigt och utrustadt. Flyktingarna gingo till segels,
men deras ständiga oenighet och en häftig storm,
i hvilken de voro nära att segla i qvaf, föranledde
dem att återvända till Otahiti. Några dagar derefter
fingo de till sin ytterliga förskräckelse se en
engelsk örlogsman ankra på Otahitis redd.

Sedan Bligh hemkommit till England och afgifvit
rapport om myteriet, utsändes en fregatt för
att uppsöka rebellerna. Den 17 November år 1790
afseglade fregatten Pandora under befäl af kapten
Edward Edwards, och den 2 Mars 1791 ankrade fregatten
vid Otahiti.

Tvänne män af Bountys fordna besättning, kadetten
Peter Ilaywood och konstapeln Joseph Coleman,
af hvilka åtminstone den sistnämnde blifvit med
våld qvarhållen af Fletcher, kommo simmande ut till
Pandora, öfverlemnade sig frivilligt och erbjödo sig
att, visa hvar de öfriga, som deltagit i upproret och
ännu funnos qvar på Otahiti, hade sitt tillhåll. Dessa
blefvo alla gripna och satta i fängsligt förvar på
Pandora. Hvart Fletcher och hans åtta man tagit vägen
med The Bounty visste ingen.

Kapten Edwards kryssade tre till fyra månader på
Söderhafvet, hållande den skarpaste utkik efter The
Bounty, ankrade vid åtskilliga öar, hvaribland en
del, som först af honom upptäcktes, och spanade
öfverallt förgäfves efter Fletcher och de åtta
matroserna. Under/ förmodan, att The Bounty seglat i
qvaf eller förlist på något korallref och besättningen
omkommit, begaf Edwards sig på hemvägen med Pandora,
men led skeppsbrott. Fregatten förolyckades, några af
besättningen och tre af fångarna omkommo, Edwards och
de öfriga räddades och kommo till England, hvarest
brottslingarna fingo sitt straff.

Alla engelska skeppsbefälhafvare, som de närmast
följande åren seglade på Söderhafvet, forskade efter
Fletcher och hans kamrater, till dess slutligen hela
myteriet blef bortglömdt.

År 1814, således tjugofem år efter myteriet på
The Bounty, gingo tvänne engelska örlogsfartyg
till ankars vid Pitcairn. Till sin förvåning sågo
engelsmännen, att ön var bebyggd med små nätta
boningshus, vida bättre än infödingarnas hus på
andra Söderhafsöar. En båt med två personer syntes
styra från ön ut till fartygen. Den lade till vid
ena skeppets fallrepstrappa och de tvänne öborna
gingo om bord. De voro unga män af samma utseende,
som infödingarna på de öfriga söderhafsöarna, men
talade engelska och uppförde sig som engelsmän. Man
framsatte en måltid åt dem; de läste en bordsbön på
engelska språket och togo med tacksamhet emot den
visade gästfriheten. På fråga, huru de kommit till
Ön och om der funnos verkliga engelsmän, svarade
de, att de alltid lefvat på ön och att den öfriga
befolkningen liknade dem.

Några officerare begåfvo sig nu i båtar till ön
och funno der ett litet väl ordnadt patriarkaliskt
samhälle, i hvilket arbetsamhet, endrägt och
förnöjsamhet voro rådande. En gammal man med ett
vördnadsbjudande utseende framträdde till dem
och yttrade: »Jag är detta kristliga samhälles
grundläggare och styresman, men är tillika en grof
brottsling. Mitt namn är John Adams och jag deltog
såsom matros i upproret på The Bounty mot kapten
Bligh. Länge har jag väntat, att något engelskt
skepp skulle upptäcka min vistelseort. Jag ser nu,
att vedergällningens stund är kommen, och är beredd
att medfölja till England, för att der lida det straff
jag förtjent.»»

John Adams afgaf en fullständig berättelse om hela sin
förflutna lefnad, omtalade huru han, född i fattigdom,
tillbringade sina yngre år med att springa ärenden
på Londons gator, aldrig fick gå i någon skola, men
likväl lärde sig läsa derigenom, att andra sysslolösa
gossar visade honom bokstäfverna och deras betydelse
på de stora skyltar och annonser, som äro uppsatta
öfverallt i den stora verldsstaden, huru han sedan
kom till sjös och blef en af deltagarna i myteriet
samt huru han slutligen fann sig vara den ende
qvarlefvande af förbrytarna. Vidare beskref den gamle
matrosen sitt samvetes uppvaknande, sin själsångest,
sin förskräckelse vid tanken på döden och dommen,
sin bedröfvelse öfver att se de stackars barnen
uppväxa till vilda, lastfulla varelser. "En dag",
sade han, "då jag, djupt betagen af sorg och ängslan,
sökte igenom sakerna från The Bounty, fann jag några
böcker, som länge legat glömda, och bland dem en
bibel. Jag läste i bibeln och fann mig underbart
tröstad deraf. Jag fortsatte sedan läsningen dag
efter dag. En gång, då jag satt under ett träd och
läste, kommo tvänne ynglingar fram till mig och badö
mig lära dem läsa. Detta ansåg jag vara en vink af
vår Herre. Jag lärde dem och alla barnen att läsa,
höll morgon- och aftonböner med hela befolkningen,
läste ur bibeln och ur en postilla om söndagarna och
lyckades göra oss alla till gudfruktiga menniskor."

Yerldshistorien visar kristendommens underliga kraft
att omskapa samhällslifvet, att förvandla vilda,
råa, okunniga folk till civiliserade nationer. Samma
företeelse, som i stort möter oss i folkens historia,
visade sig också i mindre skala på Pitcairn-ön. Af det
vilda, osnygga, lastbara samhället blef ett stilla,
arbetsamt, nyktert och hyfsadt folk, i hvars trefliga
boningar ordning, flit och renlighet voro hemmastadda.

Sedan John Adams slutat sin berättelse, hvilken
officerarna från de engelska fartygen med största
intresse af hörde, förklarade befälhafvarna, att de
icke hade någon order att gripa honom, att de vid
sin återkomst till England skulle lemna regeringen
underrättelse om allt, hvad de sett på ön, och att,
sedan Adams på ett så ädelt och välsignelsebringande
sätt godtgjort sin fordna förbrytelse, han säkert
kunde hoppas, att få i lugn besitta sin ö och
der sluta sina dagar. De skänkte honom åtskilliga
europeiska varor och skildes i all vänlighet från
honom.

Elfva år efter detta besök, således år 1825, ankrade
åter ett engelskt örlogsskepp vid ön. Allt befann
sig der i samma skick som år 1814. Adams lefde ännu,
öfverallt visade sig samma trefnad, samma idylliska
lif, samma varma tillgifvenhet och vördnad för den
gamle patriarken, som med fadeiiig mildhet styrde det
lilla, lyckliga samhället. Engelsmännen voro en söndag
på ön och bevistade gudstjensten, som förrättades af
John Adams i ett litet, vackert kapell.

År 1829, alltså fyrtio år efter myteriet på The
Bounty, dog John Adams. Till sin efterträdare
såsom prest och styresman öfver ön hade han
förordnat engelsmannen Nobbs, en gammal krigare,
som tjent i Amerika med utmärkelse, men tröttnat
vid krigens blodiga skådespel och satt sig ner på
Pitcairn-ön. Denne var en man med stora kunskaper och
utmärkta själsgåfvor. Han gjorde år 1852 ett besök i
London och blef då uppkallad till drottning Victoria,
som gjorde sig noga underrättad om tillståndet på
Pitcairn-ön. Nobbs blef nu ordentligt prestvigd och
förordnad till lärare och styresman på sin ö.

Engelska regeringen har allt sedan omfattat inbyggarna
på Pitcairn med särdeles välvilja, tidtals låtit
utevarande örlogs-män anlöpa Ön och, då densamma
befanns för liten att kunna

81’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free