- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
249

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första kärleken - Pappa Jouvenceau's lektioner. F. Barthelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

249

eld och vatten, för att ännu en gång få en sådan
der orolig, vänlig blick af den vackra flickan. På
hemvägen till skolan om aftonen utfunderade jag
underbara bragder, som jag skulle utföra och hvilka
skulle förvåna henne och väcka hennes beundran. Jag
hvarken väntade eller begärde mera. Kärlekens
omedvetna uppvaknande i det unga hjertat tillhör,
med alla sina kännetecken, barndommen allena. Det
unga hjertat är glödande ända till dårskap, lätt
tillfredsstäldt och utomordentligt sjelfyiskt och
fåfängt.

"Det är icke ännu mäktigt af att älska, men det
längtar efter att blifva älskadt och beundradt;
det fikar icke efter att göra andra lyckliga;
den enda sällhet, det vet af, är en ljuf oro;
dess enda begär, att emottaga, utan att gifva
kärlek. Vid mognare år gifver man utan att emottaga,
och intetdera är särdeles behagligt. Och sålunda
är allting ordnadt till det bästa här i verlden,
hvarest det förekommer menniskor, som endast finna
nöje i att gifva, och andra, som endast känna sig
lyckliga af att emottaga. Men hvilken herrlig, kort
tid är det icke då man gifver och får, då man älskar
och är älskad tillbaka! Jag har upplefvat en sådan
tid; men hon, som gjorde mig så outsägligt lycklig,
hon har nu öfvergifvit mig. Hvad verlden var skön när
jag såg den tillsammans med henne, hvad himlen var
blå, hvad luften var balsamisk! Hand i hand ilade
vi från plats till plats, och hvart vi kommo, log
glädjen sitt välkommen emot oss, och nöjet bjöd oss
stanna qvar. Yi gingo vidare, sjungande, skrattande,
jublande, säkra om vår lycka öfverallt. Ibland hände
det, att vår bullrande glädje väckte missnöje hos
mera förståndigt folk. Men deras stränga blickar
mildrades, när deras ögon hade hvilat på oss en
minut. ’De äro unga, låt dem vara glada’, sade de
gamla, och med ett melankoliskt småleende gingo de
vidare. Hon stödde sig så kärleksfullt på min arm,
hon slöt sig så ömt till mig, att jag trodde, att
jag aldrig, aldrig skulle förlora henne. Tanken på
en möjlig förändring föll mig aldrig in, förmörkade
aldrig ett ögonblicks lycka. Veckor, månader, år
förgingo - vi märkte det icke.

^En afton, efter en gladare och lyckligare dag
än vanligt, föreföll hon mig plötsligen kall och
frånstötande. En förfärlig fruktan kom öfver mig,
jag greps af en dödsrysning. ’Hon

IPappa

öfverger mig’, sade jag för mig sjelf; ’säkert,
säkert öfverger hon mig!’ Då kom jag ihåg hur litet
jag i sjelfva verket hade brytt mig om henne, hur
mycket jag pröfvat hennes trohet och tillgifvenhet,
kanske för mycket. För första gången kände jag
mitt förtroende rubbadt och jag sökte oroligt hennes
ögon. Men hennes blick gaf mig intet svar; hennes ögon
undveko mina. Min frid var försvunnen, mitt lif var
förändradt. Ibland hände det väl, att hon åter tryckte
mig till sitt bröst med vild lidelse, men med hennes
kyssars ljufhet var det förbi. Ofta stötte hon mig
med hårdhet ifrån sig, och till min outsägliga sorg
såg jag, att min kärlek tröttade henne. En afton,
då jag kom sent hem, fann jag mitt rum mörkt, kallt
och ödsligt; hon, min glädje, min kärlek, mitt ljus,
mitt allt, hade öfvergifvit mig!

"Nu börjades ett sorgligt lif för mig. Den förlust,
jag lidit, tärde på mitt hjerta, men jag bemödade
mig att dölja den för verlden. Jag försökte antaga
en leende och lycklig min; jag sökte unga, glada
menniskors sällskap; jag vårdade min klädsel mer
än någonsin förr. Mina ovänner sade till och med,
att jag försökte dölja mina, kinders blekhet med
konstens medel. Detta är icke sannt; men jag måste
tillstå, att jag nyttjade en hel mängd tinkturer
och skönhetsvatten, för att förekomma skallighet och
grått hår. Men detta gyckelspel räckte icke länge. Jag
tröttnade på all denna förställning och frågade icke
vidare efter hvad verlden sade och tyckte. Jag vet,
att min älskade har öfvergifvit mig, att ingenting kan
återföra henne till mig, och hvar och en må känna den
förlust, som drabbat mig. Men ännu begråter jag henne,
som jag förlorat. Jag saknar henne öfverallt; intet,
intet kan ersätta henne, och gerna gåfve jag allt,
hvad jag äger, hvarje glädje och all lycka, som i
framtiden kan blifva mig förunnad, om jag ännu en
gång finge genomlefva dessa sälla dagar, den enda
tid jag varit lycklig."

Gaston tystnade och stirrade åter på den falnande
askan, gnuggande sina magra händer.

"Och namnet på denna underbara varelse?" frågade
grefvinnan.

"Min ungdom», svarade Gaston, utan att lyfta sina
blickar från elden.

lektioner.

(Tillhör illustrationen Å föregående sida.)

/aså, mitt herrskap, jaså, jaså, Ni känner ej pappa
Jouvenceau! Det är en bekantskap att göra. Det finns
väl knappt i vårt land en fru, Som på en sås sätter
sådan gout, Som han till och med på äggröra.

Kotletten, lagad på hans fason,

En papillote, äts med religion

Af syndare, äfven de störste.

Om bland pastejer vi ha vårt val,

Är hans pastej a la sardanapale,

Som sjelf han bland kockar, den förste.

Mång’ täck elev har han haft, och då Ni skulle sett
pappa Jouvenceau, Hur tungan gick likasom vispen;
Hur salt för peppar han stundom tog, Och hur hans
herre rätt länge nog Fick vänta på finfina rispen.

Det kan väl hända, att mången blick, Som mästarn gaf
och som mästarn fick Från ögon med skalkaktig min i,

Sig då ej röjde för kokkonst blott Och ej till sopp-,
men hjertroten gått Adepten utaf Gasterini.

Dock än i dag, fastän litet grå, Han är sig lik,
pappa Jouvenceau, Af sina små minnen charmerad. Sin
sill han steker en papillote; Det lefver han vid och
mår så godt, Ee’n nådigt, fast svagt pensionerad.

Det glunkas sådant i förtid skett: Hans höga herre
vid en bankett Fått uppbrända hjerpar på bordet. Och
bums malicen var af den tron, Att sådant kom sig af
en lektion; . Men visst var det ödet som gjorde’t.

Dock aldrig han haft en aning om, Att saken mer än
till sqvaller kom; Och nu blir väl gubben rent galen,
När han så der får se sitt porträtt Och läsa denna
historiett - Och det i Familje-journalen!

Sv. Familj-Journ. 1878.

F. Barthelson.

32.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:31 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free