Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Så vill jag hafva det." Frihandsteckning af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Så
Frihandsteckning af
Ett odladt vett, en upplyst själ, Hvad, kunna böcker
blott det skänka? Fru Lenngren.
var en sommardag så het, att alla grefvens hundar
på villan gingo med uträckta tungor i sjelfva
skuggan. Hurudant skulle det då icke vara i solskenet!
Derute - i solskenet på ängen - rörde sig en lång
rad slåtterfolk, sysselsatt med höskörden. Det var
en lysande rad, om man så vill, ty alla karlarna
gingo i skjortärmarna och de flesta qvinfolken i
blotta linnet.
Midt i en lummig park, som var skild från ängen
genom en muntert sorlande bäck, låg grefvens
villa. Glasdörrarna till densamma stodo öppna och
innanför dem, i salongen, låg grefvinnan, med en
roman af Octave Feuillet i handen och en solfjäder
vid sidan. . Hon hade tråkigt, stackars fru, emedan
hon icke lärt sig en konst, som hvarje menniska borde
lära, nämnligen att roa sig sjelf. Ensamheten var
hennes värsta fiende.
Kanske kom sig det tryck, som hvilade öfver
hennes sinne, äfven deraf, att hon lefde i
overksamhet. Lättjan är, som ordspråket säger,
djefvulens hufvudkudde . . . Emellertid hade hon,
som vanligt, gripit till romanen, för att genom den
taga del i mensklighetens fröjder och lidanden -
onekligen det lättaste sättet.
Det är också hufvudsakligen på detta sätt, som en
stor del hyggligt folk här i lifvet »glades med dem,
som glada äro, och gråter med dem, som gråta».
En »Lazarus full med sår» ligger måhända helt nära
ens egen dörr; man låter hundarna slicka dem, man
ser honom icke; men samtidigt gråter man öfver -
en olycka, som existerat kanske blott och bart i en
fantasirik författares hjerna.
På gången utanför trappan lekte småherrskapet,
öfver-vakadt af en bonne d’enfants, som i den
tryckande värmen tagit sin tillflykt till en löfsal, i
hvars dunkel hon drömde om - en mjölnare i Neuchåtel,
under det småherrskapet med sina lekkamrater fick
roa sig bäst det kunde. Lekkamraterna utgjordes
af en vindthund, smidig och smärt som en ung
gardeslöjtnant, och ängvaktarens Olle, en liten
kärnfrisk och lättfotad pilt, iklädd ren skjorta och
nya varkensbyxor, det senare till lekkamraternas -
exklusive vindthundens - ära, ty der hemma brukade
han, Olle, under sådana varma sommardagar icke
mer än det förstnämnda plagget. Men nu hade han,
på nådig befallning, skickats efter, för att roa de
små. Ingen hade sagt honom, att lekplatsen för honom
icke sträckte sig inom glasdörrarna. Längre än vid
dem hade han aldrig varit, men så hade han heller
aldrig haft på sig andra än hvardagsbyxorna.
Grefvinnan höll som bäst på att med hjeltinnan i
romanen till häst störta sig baklänges ner för ett
bergpass, då hon plötsligen spratt till vid ett
barnskratt, som klingade genom rummet. Hon reste
sig till hälften i chaise-longuen, liksom om hon
vaknat ur en hemsk dröm, och fick då se ängvaktarens
lilla pojke, en riktig liten kupidon, stå midtför
trymån och le mot sin egen bild. Hon ropade nästan
instinktmässigt på bon-nen, men denna, som, ifrån
att drömma vaken, börjat att drömma sofvande, lät en
stund vänta på sig.
Olle vände sig om, han tycktes icke vara det minsta
förlägen, van som han var, att ofta se grefvinnan
ute. »Se, derinne står också en Olle», sade han
skrattande.
Hon måste skratta med, så löjlig förekom han
henne, der han stod, fullkomligt omedveten om den
himmelsvida skilnaden de olika samhällsklasserna
emellan här på jorden. En tanke på hennes egen farfar,
snusfabrikören och millionären, som börjat sin bana
såsom springpojke, stal sig på henne . . . Hon lät
den spännande romanen sjunka, för att några ögonblick
hålla sig vid den lilla idyllen framför sig.
»Se bara, när den ene Ollen skrattar, så skrattar
den andre med», utropade pilten.
»Nå, du tycker väl, att här är bra vackert?» frågade
grefvinnan, ty något ansåg hon sig böra säga.
hafva
Thorborg Vide,
. , %
(Eftertryck förbjudes.)
»Här är ingen tallrikshylla och inga koppar och inga
balsaminer och . . . ingen mormor», blef det indirekta
svaret, under det Olle såg sig omkring åt alla håll.
»Det vill säga, här är ingenting som du tycker om?»
»Jo ...» Gossen visste icke riktigt, hur han hade det,
ovan som han var vid alla de föremål, som mötte hans
öga. Hans blickar foro omkring öfverallt, som om de
varit stadda på upptäcktsresa, slutligen stannade de
vid det der plagget, han hade på för första gången:
»mina byxor», ropade han gladt, alldeles som om ett
ljus gått upp för honom.
»Han är för kurjös», sade grefvinnan. »Nå, hvarför
tycker du så mycket om dem?»
». . . Mor har väft dem.»
Det blef en stunds tystnad, under hvilken grefvinnan,
sällsamt nog, än tänkte på sin farfar och än förvånade
sig öfver bondbarns naivetet i allmänhet, men hon
tänkte icke på, att i de enkla orden »mor har väft
dem» låg en hel historia, långt ifrån så spännande,
som den hon lagt ifrån sig, men mycket intressantare,
efter som den var naturlig.
»Mormor har spunnit till dem», fortfor gossen, »och
Kersti har spolat. Katten och jag sågo på. Solen sken
i ullsållet så grannt, så grannt.»
»Hvem är Kersti?»
»Vår Kersti var det; men så blef hon trött.»
»Blef hon trött?»
»Ja, så trött . . . Mor fick bädda åt henne.»
»Hon var väl sjuk då?»
»Hon var trött, sa’ jag.»
»Nå, hon steg väl upp igen, när hon hvilat ut sig?»
»Ja, ibland steg hon upp och satte sig på pallen vid
fönstret. . . Svalorna kommo, så många, så många;
ängen fick blommor; åh, så, grannt! Men då gick hon
till sängs igen.»
»Yisst var hon sjuk då.» - Grefvinnan mindes
nu, att hon sommaren förut hörde talas om, att
ängvaktardottern hade lungsot.
»Och så bad hon mor och mormor sjunga en* psalm och
då somnade hon så hårdt, så hårdt, så ingen kunde
väcka henne - men far gick till herrgården och fick
bräder till kistan.»
»Jaså, ja, det var rätt: hon dog...»
»Hon somnade, sa’ jag . . . Frälsaren skall väcka
henne igen på den yttersta dagen . . . Det sade mor
och mormor.»
Grefvinnan böjde hufvudet ner mot handen för den
blick, hon fick från de stora, violblåa barnögonen.
»Far skulle göra dagsverken för bräderna, sade
han ...»
Här afbröts idyllen af den ändtligen ur sina drömmar
vaknade bonnen. Utan ringaste inledning tog hon Olle
vid handen och förpassade honom ut i en större leksal
. . .
Grefvinnan suckade. Hon visste icke hvarför. Hon tog
handskar och hatt och begaf sig ut i parken.
Derute gick en herre och sågade qvistar af träden. Han
var en ståtlig ung man - bortåt en tretio år. Fordom
hade han varit informator i huset. Nu var han der
på sommarbesök. Han aftog hatten och helsade, ty
grefvinnan och han hade icke råkats förr den dagen.
»Jaså, magistern är i fullt arbete!»
»Jag ser icke, hvarför den ene mer än den andre
har rättighet att åsidosätta budet: ’du skall äta
ditt bröd i ditt anletes svett’. Efter som det
gafs åt Adam, så är det också gifvet åt alla...»
Han bugade sig.
Grefvinnan smålog . . . Kunde det möjligen vara en
pik åt henne? Hade hon icke sitt broderi? Magistern
hade ju med egna ögon sett henne lägga hand vid
detsamma... Yisst arbetade hon . . . »Jag tänkte
annars, att jag skulle fått magistern med på en
promenad nedåt bäcken till. Der är ’svalare’.»
»Alltför gerna, eftersom arbete och hvila skola
omskifta.»
Han torkade svetten af sitt friska anlete, gömde sågen
i ett träd och följde sin värdinna. Det var skugga,
der de gingo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
