Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXIX. Lars Johan Hierta. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
dreas Möller, efter honom Palmser, Orvar
Ödd. Kaleidoskopet i Aftonbladets första nummer rörde
sig hufvudsakligen kring den en gång tilltänkte
bolagsmannen och medarbetaren i Aftonbladet
Crusenstolpe samt hans genom grefve Brahe af
regeringen besoldade tidning. Bland annat yttras i
Aftonbladet, att allt till ära för det heliga fyrtalet
skulle Fäderneslandet under pressen fyra gånger i
veckan. Detta tal hade nästan förlorat krediten, men
lyckligtvis kom herr Crusenstolpe i grefvens tid att
återupprätta dess anseende. En annan gång gifves det
nya Fäderneslandet till vapen: »en katt öfver tre
strömmar». En annan tidning, Granskaren, utgifven
af f. d. expeditionssekreteraren Lindgren, var ock
en af det uppstående Aftonbladets motståndare samt
fick derför af kaleidoskopisten sina fiskar varma. Då
Granskaren klandrat Aftonbladet för att hafva gjort
utdrag ur andra blad, hämtat notiser ur Posttidningen
etc., svarade Aftonbladet, att »den oförliknelige
Granskaren sjelf väl sällan skrifves med eftertryck,
men desto oftare sjelf eftertrycker». Och beträffande
tillvitelsen att hafva begagnat andras fjädrar säger
Aftonbladet: »Yi hafva icke användt andra fjädrar,
än de få gåspennor, som brukas vid skrif-ningen, och
om möjligen några af dessa under den nyss passerade
Mårtenstiden skulle i misshugg blifvit ryckta ur
Granskarens vingar, så är det åtminstone icke med vår
vetskap han blifvit plockad.» - Gurmanden Askelöfs
tidning Minerva är äfven skottafla för sarkasmerna
och kallas tante Minerva, »denna hjertans hulliga och
gladlynta matrona, allmänt berömd för vidsträckta
insigter i matlagningen, för en fin smak, för en
utsökt god och bepröfvad digestion, för en långvarig
och trägen praktik i köket - med ett ord, en af
rikets aktningsvärdaste hushållerskor». - Johansson
i Argus får det rikskända namnet »Hvålfisken», som
oförhappandes kommit in i Mälaren. En gång klagade
Johansson öfver, att Aftonbladisterna spredo ut
ryktet, att han låtit köpa sig af Kyssland för 50,000
rubler; härtill svarade Aftonbladet, att i detta rykte
hade det ingen del, men väl hade det kommit till dess
öron, ehuru med den förändring, att mutsumman skulle
i stället för 50,000 rubler varit 50 banko.
Ofta skref Hierta, hvars skaplynne just låg åt
det hållet, dessa sarkasmer sjelf, fulla med en
gäckande artighet och en ytterlig försigtighet
i ordvändningarna. Yisst är emellertid, att de
gjorde verkan, fingo skrattärna på bladets sida,
roade allmänheten och, såsom Hierta en gång skref,
»öfverseglade både Granskaren och andra sjunkna vrak,
som vid lägre vatten möjligen kunde stänga farleden».
Under ett tjugotal år styrdes Aftonbladet efter
en så lycklig början af Hierta, som förstod att
göra det till det förnämsta ledande organet för den
allmänna meningen i Sverge, hvarigenom det blef af
den största betydelse för hela Norden. Ingen annan än
den, som sjelf varit tidningsman, kan förstå allt det
arbete och den flit, som härför erfordrats. Oafsedt
det öfverdrifna i Tegnérs, för öfrigt anfallande,
påstående, att Aftonbladet var Sverges bibel, är det
dock visst, att det varit medelpunkten för sträfvandet
att åt landet förvärfva verklig frihet och sjelf
styrelse, och att det, mer än något annat blad,
stadgat den jämnlikhetskänsla och det demokratiska
tänkesätt, som numera aldrig kan utplånas hos det
svenska folket.
Emellertid växte brytningen mellan de liberala
och konungamakten, som sjelf öppet understödde
de konservativa i kampen. Eörelsen urartade till
betänkliga upplopp, då Hartmansdorff mottog
hofkanslersembetet och dermed rättigheten att
indraga tidningar. Under loppet af några få månader
begagnade han tjugo gånger denna sin rätt och
svängde strängast ferlan öfver den värste busen,
som var Aftonbladet. Den oppositionella pressen blef
naturligtvis derigenom ännu våldsammare och stämningen
allt mera bitter, tills den slutligen urartade till de
blodiga oroligheterna under målet mot den af konungen
nu godtyckligt bortstötte och till oppositionen åter
öfvergångne Crusenstolpe. Ytterlighetsmännen började
å sin sida allvarligt umgås med tanken att, för
återvinnande af inre lugn och för det konstitutionella
statsskickets fortskridande utveckling, tvinga
konungen att afsäga sig kronan till förmån för sin
son, den populäre prins Oscar. Att Hierta ej var med
bland dessa konspiratörer,
är gifvet; dertill var han allt för försigtig och
äfven för klok medborgare, ty han måste inse, att ett
sådant tronskifte ej skulle kunna genomföras utan
en skakning, som kunde blifva till större men för
landet, än äfven den bittraste »lagliga kamp» mellan
regeringsmakten och oppositionen, isynnerhet som Jian
väl visste, att familjefördraget i Åbo skulle i ett
sådant ytterlighetsfall gifva Kyssland en anledning
till inblandning i våra förhållanden, hvilken kunde då
sätta vårt oberoende som stat på spel. Man fruktade
dock nu Aftonbladsmannen mer än någonsin och ville
göra allt, för att blifva honom qvitt. Ett medel
härtill hade man trott sig finna i att åtala honom
(år 1841) för den på hans förlag utgifna boken om
Strauss och Evangelierna. Lyckades man få honom
fälld såsom högförrädare mot kyrkans heliga lära,
skulle han enligt lagens föreskrift blifva förvisad
ur landet - och dermed vore målet vunnet. Då varande
boktryckerikonstförvandten Strehlenert förklarade sig
dock vara bokens utgifvare. Man trakasserade honom,
men måste likväl taga hans förklaring för god, och
juryn frikände med fem röster mot fyra.
Tronskiftet 1844 och den nye konungen Oscars
frisinnade hållning framkallade hos motståndarna
till Tanden régime en fullständig förtjusningsfeber,
af hvilken Aftonbladet äfven fick sig en släng, ehuru
Hierta höll till hands det kylande pulvret, att man
skulle »se tiden an». Då en grådaskig färg lade sig
öfver regeringens politik, kunde derför Hierta också
vända tillbaka till oppositionen, när konung Oscar lät
regeringen framkomma med ett representationsförslag,
som Aftonbladet helt enkelt förklarade vara tillkommet
för att motarbeta det förslag, som på mötet i Örebro
antagits af reformvännerna, bland hvilka flera först
varit den nya regimens anhängare.
Inträffade så 1848 års Februari-revolution i Frankrike
och derpå följande oroligheter i de andra europeiska
länderna, med ett litet vågsvall äfven till Sverge
i Marsuppträdena, samt det dansk-tyska kriget. I
afseende på frågan om Sverges deltagande i detta
intog Aftonbladet försigtigt en nästan stel hållning
och var vid sidan af regeringens och den allmänna
meningens värme så ljumt som möjligt-, ja, Hierta
menade, att Sverge genom en anslutning till Danmark
endast skulle gå Kysslands ärenden. Det är dock visst,
att konung Oscar med den af honom inledda nordiska
enhetspolitiken tvärtom afsåg stadfästandet af vårt
oberoende, i det att Danmark, ifrån att alltid
vara en lätt fångad bundsförvandt emot oss, nu i
stället blef, hvad det väl städse skall förblifva,
vår broder. Märkligt nog, omnämner Hierta i sin
sjelf biografi i Biografiskt Lexikon ej med ett ord
sin ställning till denna tilldragelse, fastän den
betecknar en vändpunkt i Nordens historia. Hiertas
senare hållning angifver emellertid, att han å-amför
allt skydde kriget och hyste en obetingad fredskärlek.
Kort efter inträffade det »Almqvistska dådet»,
denna ohyggliga slutepisod i en snillrik mans
lefnad. Almqvist hade då i flera år innehaft
en framstående plats i Aftonbladet. Hans första
kontrakt med Hierta som medarbetare i tidningen
in-gicks 1839, ehuru han dock redan förut lemnat
bidrag. Man kan emellertid lätt tänka sig, hvilket
uppseende dådet skulle göra: Aftonbladet var ju
»den erkändt förste». Tidningen »Folkets Kost»,
som sökte att på Aftonbladets rygg vinna utbredning,
begagnade äfven den händelsen till skandalösa angrepp
mot Hierta. Detta, i förening med enskilda större
affärer och en åter vaknande reaktion, säger han
sjelf, dref slutligen Hierta att lemna den tidning,
hvars skapare och upp-rätthållare han varit och den
han under många år dagligen ledt, med undantag af
några veckor en och annan sommar.
I en mera för en inskränktare krets afsedd
minnesteckning öfver Hierta yttrar Siljeström, att
Hierta icke var någon politiker i ordets egentliga
bemärkelse, utan mera leddes af sina känslostämningar,
hvilka alltid upprördes vid åsynen af någon lidande
och förtryckt. Detta förklarar äfven, huru han
någon gång kunde som tidningsredaktör, oaktadt hela
försig-tigheten i sin natur, förgå sig och slå öfver
målet i saker, der hans känsla upprördes, äfven om
det nyktra förståndet bort regelbinda. Ej underligt
heller, att han som Aftonbladsman stundom kände sig
trött, i trots af sin medfödda stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
