Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgården. En allegori af Richard Gustafsson - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. V. Knölpåkstrid. - Flykt. - En skälm. - Ny fångenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
266
hade aldrig kunnat ana, att så mycken glans fanns
till, och hon kände sig helt betagen vid dess åsyn.
Klädd som en prinsessa lefde Maria på slottet, och
hvart hon gick hyllades hon med de skönaste lofsånger,
ty hon skulle blifva prinsens brud. Med hvarje dag
kände hon sig allt stoltare öfver sin skönhet och
en morgon gick hon ensam ut i trädgården, för att
söka upp en källa, deri hon kunde ostörd få spegla
sig och all sin glans. Hon vandrade fram mellan
blomsterrabatterna och kom så in liksom i en skog af
rosor. Der stannade hon ett ögonblick, ty hon märkte
med förvåning, att ej den ringaste doft kom från de
sköna blomstren. Hon lutade sig framåt, för att bryta
en ros, men drog handen hastigt tillbaka, ty då hon
rörde vid stjelken, prasslade det i rosens blad,
alldeles som om de varit torra eller gjorda af papper.
»Vi äro alla konstgjorda!» hördes en hviskning från
rosorna, och Maria kände hur hon ryste.
»Sådant bör du vänja dig vid, ty snart skall du,
liksom vi, stå här som en prasslande pappersblomma
utan doft", sade en af de största rosorna med klanglös
stämma.
»Det är inte sannt, ty jag skall bli prinsens brud!»
ropade Maria och höjde stolt sitt hufvud.
»Så sade man äfven åt oss, men på bröllopsdagen
hafva vi alla blifvit förvandlade till lysande
pappersblommor.»
Yid dessa ord förskräcktes Maria och skyndade bort;
men ju närmare hon kom slottet, ju lugnare kände hon
sig, och hon var nära att le åt sin förskräckelse,
då hon plötsligt fick se en snöhvit fjäril komma
flygande med ett halfförvissnadt blad, som han lät
falla för Marias fötter och sade:
»Detta är sista återstoden af alla de oskuldshvita
blommor, som prydde häcken kring din trädgård!»
Maria tog upp bladet och såg på det med sorgsen blick,
men derpå lät hon bladet falla, och det blef stoft
i detsamma.
Med raska steg vände Maria sig mot slottet, men hon
hade ej gått långt, förr än en purpurröd fjäril kom
flygande med ett blad, som han lät falla för hennes
fötter och sade:
»Detta är allt hvad som finnes qvar af den fägring,
som prydde det träd, under hvars blomstertak du och
Ottar en gång sutto hand i hand!»
Maria tog upp bladet och kysste det med en suck-,
men nästa ögonblick lät hon bladet falla, och det
blef stoft i detsamma.
Skyndsamt ställde hon kosan till slottet och hon hörde
redan ljudet af hoifolkets sång, då hon fick se en
himmelsblå fjäril, som kom flygande med ett blad,
som han lät falla för hennes fötter och sade:
»Detta är af den sista blomman, som föll från det
träd, du älskat högst af alla!»
Maria tog upp bladet, och då hon såg derpå, föll en
tår på de vissnade fibrerna, och hon kom ihåg, hvad
hon förr så ofta hört: »glöm ej den gode fadern!»
En känsla af svidande ånger bemäktigade sig hennes
hjerta, och hon tänkte tillbaka på hvad som händt.
»Jag vill se om fjärilarna talat sanning!» ropade
hon och började att, allt hvad hon förmådde, skynda
genom parken, för att återvända till sin öfvergifna
trädgård. Hon sprang genom buskar och snår, der hennes
präktiga kläder sletos sönder och blefvo qvarhängande
bit för bit. Skarpa törnen sårade henne, och när
hon vid solens nedgång kom fram till sin trädgård,
stannade hon blödande och matt.
Ett rop af smärta gick öfver hennes läppar, då hon
såg förödelsens verk. Icke en blomma, icke ett blad
fanns qvar! Allt var förtorkadt, öde och mörkt.
Förtviflad började Maria att ropa: »Ottar! Ottar!»
Men ingen kom, och då hon såg in i Ottars trädgård,
föllo hennes blickar på en grafkulle, som höjde sig
under kärlekens träd och var alldeles purpurröd af
trädets affallna blommor. Då förstod Maria, att han
väntat på henne, tills hans hjerta brustit.
När nattens skuggor sänkte sig, gick Maria in i sin
sköflade trädgård. Vid hvarje steg framåt böjde hon
sig ned och tog af de vissnade blomstren i sin hand,
men gråta kunde hon ej, så stor var hennes smärta. När
hon så kom till faderns träd, sjönk hön ned och
slingrade sina armar kring stammen, och hon såg med
outsäglig sorg, huru alla dess grenar voro kala och
förtorkade. Då började ångerns tårar qvälla fram och
föllo i strida strömmar ned på trädets rötter. Och när
så morgonrodnadens skimmer började att jaga nattens
dunkel från trädgården, såg Maria huru trädet blifvit
väckt till lif igen af hennes tårar och stod der åter
i full blomsterskrud. Och ibland blommorna sväfvade en
ängel, som hade Ottars anletsdrag, och ängeln talade:
»Den gode fadern har sett din ånger och han sänder
mig att bringa dig förlåtelsens bud!»
Då sken Marias anlete som förklaradt, och hon sträckte
sina armar mot Ottar, ty det var han, och hon bad:
»Låt mig få följa dig dit upp!»
När solens första strålar bröto fram och träffade de
himmelsblåa blommorna, så nickade de alla åt Maria
och förenade sig till en sky, som omslöt henne och
Ottar. Hon kände ett hjerta klappa mot sitt, och snart
voro de båda högt öfver jorden, på väg till den gode
fadern, som förlåter de vilsefarande barnen, blott de
komma till honom med uppriktig ånger i sina hjertan.
En karolins berättelser om sina öden.
Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg.
V.
Knölpåkstrid. – Flykt. – En skälm. – Nu fångenskap.
(Eftertryck förbjudes.)
Vi voro tio stycken som på en bönedag, hvilken af svenskarna firades, gingo efter gudstjensten till en svensk fältväbel, som var gift och höll öl och bränvin till salu, hvarefter vi på.gården roade oss med kägelspel vid ett glas öl och en pipa tobak, men visste intet af, att i samma hus hade dagen förut varit en förskräcklig katabalik mellan en hop ryssar och omdöpta svenskar, hvarvid de förra blifvit erbarmligen pryglade. Detta ville nu ryssarna denna dag hämnas, och efter de mente, att vi voro af samma sällskap eller ock desamma, som dem piskat, samlade de sig tillhopa omkring tretio personer, hvilka gingo och lurade för att underrätta sig om vår styrka.
Vi. sågo väl, att utanför hela planket stod fullt med folk, men vi tänkte, att de stodo och undrade på vårt spel, till dess omsider två stycken med knölpåkar i händerna kommo in genom porten, just som jag och en, som hette Wulf, stodo med kloten i händerna och skulle kasta. Dessa stego fram till oss och under skällsords utgjutande frågade, hvem som. gifvit oss lof att röka tobak ute på gården och sätta hela staden ut för eldfara. Vi svarade på höfligt vis, att vi icke genom oförsigtighet skulle förorsaka någon fara och att de kunde låta oss vara i fred. Derpå gaf den ene mig och den andre Wulf ett sådant drag öfver axlarna, att det svartnade för våra ögon, men under min smärta och i den ifver, som hos mig upptändes öfver ett så oförskyldt anfall, slog jag min angripare med klotet i hufvudet, så att han stupade. Wulfen, som var en stark karl, fick sin fiende under sig och med hans egen påk afstraffade han honom. Under detta voro våra kamrater sysselsatta med att hindra de öfriga ryssarnas inbrytande genom porten, hvilket dock ej lyckades.
Jag, som nyss varit illa ute, sökte rädda mig genom flykten och smög mig ut genom bakgården, men min flykt tjenade till ingenting annat, än att hastigare befordra min olycka, emedan jag, så fort jag kom ut på bakgatan, råkade i händerna på sex ryssar af samma parti, hvilka på det grufligaste undfägnade mig med sina knölpåkar, hvarpå de afklädde mig väst och rock, hatt och peruk, befallande mig att lemna dem hvad jag eljest hade i fickorna, hvilket var en pung, med vid pass 40 kopek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
