Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I civilisationens namn. M. - Ojämn säd. Paul Qvitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
kade afgudabilder, till de underkufvade
hinduernas lycklig-görelse!
Framgången af den engelska missionsverksamheten
i Ostindien, hvilken verksamhet dock icke är att
tillskrifva den engelska styrelsen derstädes, har
icke varit stor. Ostindien räknar nämnligen bland sin
ofantliga folkmängd ännu ej mer än omkring en million
kristna. Detta är en vältalig mätare på eröfrarnas
verksamhet i den riktningen.
Hvad som ännu tydligare talar derom, är den
förskräckliga fattigdom och okunnighet, hvari större
delen af befolkningen befinner sig, en okunnighet, som
starkast framträder i förbindelse med uppfattningen af
gudsbegreppet och i de religiösa bruken. Flertalet
af Ostindiens befolkning bekänner Irahma-läran,
en annan del omfattar #wÄ^-lärans grundsatser
och ett betydande antal, det vill
.."’..,
säga alla de invandrande folken, tillhör islam. Hvar
och en af dessa kulter, för att ej nämna flera
andra, är egnad att framkalla fanatism. Strängt
taget förutsätta de en sådan såsom en af sina
hörnstenar. Det inhemska presterskapet aktar sig ock
att afkyla de upphettade sinnena, tvärtom underlåter
det ingenting, som kan uppjaga fantasien. Från ingen
annan del af jorden har man heller så upprörande och
menniskan så förnedrande berättelser om det fanatiska
tros-nitets och den blinda vidskepelsens grasserande,
som just från Ostindien.
I denna tidskrifts årgång för 1872 meddelades,
sid. 335, i bilder och text, ett bidrag
till fanatismens historia. Sådana föreligga i
tusental. Till de båda bilder, hvilka här återgifvas,
må ock fogas några upplysande ord, lånade af Al f
rea Grandidier:
Hinduen är af naturen mild och saktmodig, men
saknar ruter i sig, som det heter. Utrustad med lätt
fattningsgåfva, men omöjlig för uthålligt eller mer
ansträngande arbete, äger han större skarpsinne
än energi och uppriktighet, mera bakslugt sinne
än ädelhet i tänkesättet. Två tunga ok, som af
ålder tryckt hans skuldror, den jernhårda stånds-
eller kastskil-naden och den främmande styrelsen,
hafva gjort honom till en böjlig stackare och
stark endast i konsten att försaka. En liflig
inbillningskraft, som aldrig regel-bindes genom någon
förnuftsenlig uppfostran, öppnar för honom porten till
vidskepelsens rike, der hans religionslärare äro hans
hycklande vägvisare, och befolkar hans himmel med de
sällsammaste gudomligheter och uttänker ett tillstånd
efter döden,
En fakir.
(Teckning af Emile Bayard.)
der naturligtvis inga motstycken till detta lifvets
besvärligheter förefinnas, men der gudamakter
herrska, hvilka i tiden fordra af honom späkningar
och botöfningar, desto mer saliggörande, ju svårare
och onaturligare de äro.
En af de många familjer, jag mötte på min väg,
säger Grandidier, var stadd på en fotresa af flera
hundra mils längd för att besöka alla heliga ställen
i Indien. Ännu voro de långt från målet och de -
tio personer, deraf flera barn - hade företagit
färden, till följd af ett löfte, alldeles tomhändta,
förlitande sig på den enskilda barmhertigheten och
den på detta sätt dyrkade gudens beskydd. Ett stycke
längre fram fann jag en gubbe liggande på marken,
ett rof för de sista dödsryckningarnas qval. Hans son,
en sjuttonårig yngling, satt bredvid
honom, en obeskriflig bild af undergifvenhet. Gubben,
kännande
l :" .-, sitt slut
nalkas, hade uttömt sina
sista krafter med att släpa sig fram, för att
åtminstone få med den sista, bristande blicken
uppfatta bilden af Dschaggarnaths heliga pagod,
till hvilken ett par millioner menniskor årligen
vallfärda. Tio mil hade han i dödsqval tillrygga-lagt,
men hans öga måste dock brista utan den tröstande
anblicken af templet. En annan gammal man, som visst
icke saknade medel att föra ett beqvämt lif, hade
mer än ett år vandrat barfotad, belastad med en tung
börda af hvarjehanda för bärning obeqväma ting. Ännu
hade han en lång pinoväg att vandra, innan hans gud
ansågs blidkad. En annan, som hade en mycket sträng
gud att göra med eller kanske ville förvärfva sig en
högre grad af sällhet i de dödas rike, färdades den
femtio mil långa vägen till pagoden endast på det
sättet, att han oupphörligt kastade sig på marken
med hufvudet åt det håll, dit han skulle, dock så,
att fötterna lades på samma fläck, der han vid förra
fallet haft hufvudet. Sålunda mätte han vägen med
sin kropp. Alla sådana fanatismens beklagansvärda
offer äro vedervärdiga att åse, men svårast äro dock
nästan Fakirerna, de muhamedanska tiggarmunkarna,
hvilka i cynism öfverträffa all föreställning och
hvilka vördas dess mer, ju vidrigare de se ut.
Dessa bilder, tagna ur skaror af tusenden och åter
tusenden - sanningsenligt kan sägas millioner och
åter millioner - lemna en föreställning om, hvad
menniskor, i sin enfald missledda af spetsfundiga
lärare, kunna tillåta sig i religionens namn och hvad
engelsmännen i Indien gifvit i valuta åt det folk,
hvars land de inkräktat och till hvars herrar de
gjort sig, allt i civilisationens namn.
M.
Ojämn
i rädesåkern han för sådden redde, L Trägen som
ett bi,
Och när tid och must sig gynnsamt tedde,
Sådde han deri.
Odlarns blick, när värfvet var fullbordadt, Lyste
varm och skön, Och utöfver kornen, som han j or dat,
Läste han en bön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
