- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
270

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ojämn säd. Paul Qvitter - Utan vatten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270

Molnet kom och ljumma skuren sändes Ner från
himmelen-,

Natten kom med dagg-, när dagen tändes, Solen kom
med den.

Snart i myllan röjdes nya krafter, Snart dess gömda
sådd Sög ur förra trädan lifvets safter, Sköt i brodd
vid brodd.

Och i frodig sommargrönska lyste Gråa åkern brådt,

Och han gladdes vid det hopp, han hyste, Han, som
säden sått.

Och när djupa drifver fälten hölja, Går han hoppfull
än, Ty - på vintern, som på döden, följa Vår och
lif igen.

Våren kom också med sol och näring, Men när sommarn
skred Och han mönstrade sin åkers äring, Såg han -
ojämn säd.

Ojämn, som om onda makter delat Af hans skörd sin
lott; Men han syntes, som om intet felat, Som om allt
var godt.

»Fast med samma ans af samma trade, Säg, hvad orsak
är, Att af samma sådd så ojämnt sade Dock din åker
bär?»

Med en blick, som djupa tankar rymde, Han mig närmre
steg: »Det var ekens krona der, som skymde Solen för
min teg.»

Och han syntes som om intet felat,

Intet hopp var spildt,

Som om allt, som skett, var godt och heladt,

Då han sade mildt:

»Vinterns drifva djupast der sig breder, Längst hon
stannar der,

Derför, hur min åker än jag reder, Ojämn skörd
han bär.»

I min själ på nytt en kufvad bäfvan Med hans tal
blef hörd, Och jag tänkte på mitt slägtes sträfvan,
På dess sådd och skörd.

Har då äfven Han, som redt för sådden Lifvets
åkerfält,

Ställt en brodd i so^n, den andra brodden Uti skuggan
ställt?

Har ej Han åt samma sådd förunnat Samma nederbörd,

Samma ljus och värme och förkunnat Samma lott och
skörd?

Har Han handlöst kastat ut i tiden, Blott till
tidsfördrif, Ett till seger, ett till död i striden,
Dessa menskolif?

»Borthugg eken, gubbe! Fyll din lada Ej med halm
och agn!» - Gubben svarte: »Gör mig eken skada,
Gör hon äfven gagn.

»När den Imma nordanstormen jagar, Skyddar hon min
dal, Och i heta, qväfva sommardagar Är dess skugga
sval.

»När hon lyfter så sin stolta kronas Rund mot himmel
klar, Fröjdar hon min själ, och allt försonas Hvad
hon brutit har.

»Derför hennes stam jag icke nännes Gifva hugg och
sår, Ty kanske till sist det dock är hennes Skänk,
den skörd jag får!

»Fylls med kärlek blott hvad lifvet ämnar, Hvem vill
räkna med, Om ibland den skörd, vårt arbet’ lemnar,
Finnes ojämn säd?»

Panl Qvitter.

TJtan. vatten.

n tysk vetenskaplig tidskrift innehöll nyligen en
särdeles intressant uppsats, utgörande ett försök
till svar på frågan: Hafva roffåglar i fångenskap
behof af vatten? Strax derefter erhöll tidskriftens
redaktion ett insändt meddelande i ämnet af följande
märkliga innehåll, som vi antaga bör intressera äfven
svenska allmänheten:

»I början af 1860-talet erhöll jag af en från
Nordamerika hemkommen sjökapten en ung, tio till elfva
tum hög fågel med omkring två fot långa vingar. Hans
bröst var hvit- och brunfläckigt, ryggen brun med
hvita strimmor, vingar, hufvud och stjert mörkbruna
samt näbb och klor gröngula. Jag, såväl som andra,
hvilka sett hafsörnar, der de vid hafsstranden eller
i dess närhet hafva sina nästen, ansåg fågeln vara
en hafsörn.

Jag födde honom med kött och fisk, hvaraf han med
glupskhet förtärde ,en ansenlig mängd. Till bostad
fick han en rymlig bur och snart försvann hans
skygghet och han beredde mig ett synnerligt nöje genom
sin tydliga glädje, hvilken han likväl tillkännagaf
med allt annat än behagliga ljud, närmast liknande
hvad man nämner »gallskrik», så snart någon bekant
person närmade sig hans bur. Nalkades deremot någon

för honom obekant, skyndade han att på burens
aflägsnaste pinne sätta sig i säkerhet för möjligen
fiendtliga angrepp. Under de första åren erhöll
han dagligen en skål med friskt vatten, hvarmed jag
dock sedan upphörde när jag märkte, att han aldrig
drack. Deremot visade han om somrarna stor lust att
bada, för hvilket ändamål han regelbundet under den
varma årstiden hade vatten att tillgå.

Hans drägt ändrade sig år från år: de hvita bröst-
och ryggfjädrarna försvunno allt mer, vingarna
blefvo allt mörkare och slutligen alldeles svarta,
ryggen fick en djup mörkbrun färg, medan klor och
näbb blefvo guldgula. I fyra år voro hufvud, hals
och stjert helbruna, och först derefter märkte jag,
att fågeln var en hvithufvig hafsörn (Haliaetus
lemocephalus). I femton år hade fågelns hufvud, hals
och stjert den renaste och mest glänsande hvita färg,
och den ståtliga, nära två fot höga örnen, med en
vingsträckning af sju fot, har under dessa år varit
i besittning af sin fulla skönhet. Sedan han varit i
min ägo i sexton år, skänkte jag honom till zoologiska
trädgården i Köln, der hans fångenskap i många fall
bör vara behagligare än hos mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free