Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hoglands park i Karlskrona. Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hoglands park i Karlskrona.
”De sju kullarnas stad” kallade man det gamla Rom;
”de sju öarnas” eller kanske rättare ”holmarnas
stad” skulle man kunna kalla Karlskrona. Trotsö
har allt ifrån denna stads första upprinnelse varit den största
af dessa, och då Karlskrona anlades, räknades dertill
Pantarholmen, Stumholmen, Lindholmen och tre sedermera genom
igenfyllning med Trotsön förenade holmar; men om i stället för
de sålunda försvunna räknas det lilla Britasberg samt
Stumholmens båda bihang, Kungsholmen och Laboratorieholmen, så
har man här i alla fall ”de sju holmarnas stad”.
För två hundra år sedan, eller kort före stadens
grundläggning, var Trotsö en stenig och bergig plats, med — såsom
det i den äldre beskrifningen heter — »träsk fulle af dy
jämte någon skog och buskmark”, hvilket allt ”tycktes
förorsaka betydliga svårigheter vid stadens anläggning”. Men der
så kraftiga viljor, som Karl den elfte samt en Hans
Wachtmeister och en Erik Dahlberg grepo verket an, måste hindren
vika; örlogsstaden stod snart under byggnad, och redan år 1686
vaggade i dess hamn det första vid dess varf byggda
örlogsfartyg, ett skepp med sjutiosex kanoner, till hvilket allt trävirket
var hugget på Trotsön och angränsande holmar. Dessa voro
nämnligen till en del bevuxna med ek och under sjelfva
hufvudön lydde ej mindre än sex större och åtta mindre sådana
holmar.
Att det emellertid ej kunde gå så särdeles fort att
omdana en plats, sådan som Vittus ö, att denna för en
stadsanläggning kunde blifva rätt beqväm, kan man lätt se, om man
gör sig besvär att genomvandra densamma.
I början af 1790-talet säger den för sin tid utmärkte
Blekingebeskrifvaren N. H. Sjöborg om Karlskrona, att ”nästan
hela staden kan anses såsom en stor, ganska mycket utsprängd
och planerad, dock ännu nog ojämn stenklippa”. Detta
omdömme kan till och med i våra dagar anses berättigadt i
afseende på åtminstone en del af staden eller den vesterut
belägna; men vår tid, under hvilken ett så lifligt
nivelleringsarbete i alla riktningar pågår, skall utan tvifvel inom få år
förvandla de ännu qvarvarande hindersamma klipphällarna till
blotta traditioner.
Karlskrona stad, i det skick den nu befinnes, gör i
allmänhet på främlingen ett intryck af ödslighet och folktomhet,
hvartill man i främsta rummet får skjuta skulden på de i
förhållande till husens höjd oformligt breda gatorna, men ock på
den ringa trafiken i vissa delar af den ganska vidsträckta
staden. Vandringen på dess gator och öppna platser är
mångenstädes att förlikna vid vandringen i en stenöken, och
synnerligast erfar man denna känsla på Amiralitetsslätten och stora
salutorget — torgdagarna naturligtvis undantagna. På
sistnämnda högt belägna plats har man emellertid den uppfriskande
anblicken af hafvet, hvilket man på alla håll ser omsluta
örlogsstaden med famntag, som ej alltid äro af den mildaste
natur. Hotfullt slå dess vågor stundom mot stranden, men
aldrig med den påföljd, som drabbar så mången annan ö,
hvilken bit för bit sönderslites af de mäktiga störtsjöarna. Den
grundval, på hvilken man här byggt, är den hårda klipphällens
— en grund, som varder beståndande, hvilket ju sjelfva denna
plats ursprungligen antyder. Den fasta klippan, som redan
i sekler trotsat ett upprördt hafs alla anfall, skall ock för
framtiden göra det.
Den karaktär af stelhet, som stora stenytor vanligen
antaga, har man på senare tider, sedan skönhetssinnet vaknat och
tillgångarna blifvit större, på mer än en punkt af Karlskrona
sökt afhjelpa genom planteringar, af hvilka promenaden
(alamedan) å Amiralitetsgatan redan räknar åtskilliga år och den
betydligt yngre, den å Drottninggatan, på ett lefvande sätt
utvecklar sig.
Men den egentliga oasen i stadsöknen är Hoglands park,
en anläggning, i de flesta afseenden så betydande, att sjelfva
hufvudstaden inom sitt sköte ej äger någon promenadplats, som
öfverträffar densamma. Här erbjuder sig den angenämaste
skugga, här är blomsterprakt och blomsterdoft
i rikaste mått. Stockholms kungsträdgård är väl
större än Hoglandsparken, men ej dermed jämnförlig i
behag och smakfull anordning, och hvad Strömparterren
beträffar, så äger denna visserligen ett skönare läge
och har utmärkt vackra planteringar, men ett allt för
litet område, för att kunna utveckla så många behag,
som 5>parken55 i Karlskrona.
Den vy af Höglands park, artisten återgifvit, är
tagen från norra sidan, l närheten af stadens enda
inkörsväg, hvilken utmynnar alldeles midt för ingången
till parkanläggningen. Det är sjelfva midtelpartiet
af denna vi här se, de vackra gräsmattorna med sitt
fina lysande bräm af till största delen blommande
växter och sin ram af högstammiga träd, hvilkas
yppiga löfverk kastar sin skymmande slöja öfver
breda alléer, der lustvandrande eller hvilande
menniskor finna en uppfriskande svalka i sommarens
dag. Den lilla byggnaden i taflans bakgrund är en
schweizeripaviljong, anspråkslös till både utrymme
och stil, och högt uppom denna framskymta på ännu
längre afstånd mellan de höga träden tornaltanen på
Fredrikskyrkan och Trefaldighetskyrkan^ kupol.
Hvilken mångfald af växter har ej denna plats att
uppvisa! Det är icke blott de vidt famnande, dunkla
kastanjerna eller de smärta, eleganta pyramidpopplarna
eller de jättehöga, majestätiska askarna, som draga
vår uppmärksamhet till sig; vi kunna här ock med den
store törnrosförfattaren säga:
"Alm, asp, hägg, hassel och lind blomstra för vind,
buga för vind";
vi se här i höstens dag 5>rönndrufVan55 glöda;
vi se de enkla granarna; vi skåda de förnämligare
trädslagen, pyramid-almar, acacier, lärkträd,
cypresser och dubbelblommande körsbärsträd mellan
ekar, silfverpopplar, balsamgranar och lönnar,
medan rödboken visar oss små mörkröda blad och
det sibiriska ärtträdet sina gula blomklasar; vi
fröjdas vid anblicken af högstammiga törnrosbuskar;
af kaprifoliehäckar; persiska och kinesiska syrener
och jasminer; hagtorn med röda och hvita blommor från
samma stam; fläderarter med röda eller Svarta bär;
mångfaldiga slag af spirsean; - vi se ock jämte dessa
Toia orientalis med sin galläplellka frukt samt det
hvita snöbäret, hvarförutan de vidsträckta rabatterna
bjuda på ett riktigt öfverflöd af blomster, såsom den
stora trädgårdsnejlikan samt den hvita och brokiga
kinesiska nejlikan, pyramidlöfko-jan och den doftande
resedan samt georginer af väl hundra olika slag.
Den växtlifvets vårdare och vän, som, när detta
skrifves, har stadens förtroende att inom parken
utöfva sin verksamhet och hvilken bär det betecknande
namnet Eosenqvist, har gifvit sin blomsterodling en
särdeles lyckad fulländning genom de vackra och väl
ordnade grupper af bladväxter, dem han i rabatternas
hörn anbragt. Högst af alla reser sig der den så
kallade jättehampan, som uppnår en höjd af ända
till tolf fot. Recinus, den rödstammiga växten,. af
hvars kärnor recinoljan beredes, förvånar med sina
kolossala, flikiga blad, som hålla två till tre fot i
genomskärning. Derefter framstår solanum mari,ginatum
med sina rödbruna, taggiga stammar och dito blad samt
gula små blommor. Så varseblifva vi Zea ja-ponica (ett
slags majs) med dess breda, randiga, röd-hvit-gröna
blad; artemisia, annua, (en sorts malört) med högt,
pyramidfor-migt bladverk; peritta nankinemis med
bruna, skiftande, ägg-formiga blad; marintisteln
med hvitbrokiga sådana samt med blommor liknande
kardborren; - men som en nätt garnering till allt
detta står allra nederst den mest lågväxta, men ej
minst prydliga Pyrethrum med sina små, fina blad och
hvita blomster.
Höglands park, så vårdad och smyckad, är
naturligtvis för karlskronabon en kär och mycket
besökt promenadplats. På sommarmorgnarna ser man
här helsosökande tömma sina med-hafda vattenkrus;
längre fram på dagen blir parken befolkad af
en rörlig barnskara, och på aftonen lockar ofta
instrumen-talmusik från 57paviljongens55 veranda en
annan folkskara hit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0278.html
