- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
281

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Venedig. Adolf L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

281

endast ytliga - skummet på den arkeologiska
vetenskapens kokande gryta. Låtom oss denna gång
hålla oss vid och kring följande sidas teckning, kring
hästen (cavallo), en af de många beröringspunkterna
mellan Venezia och Marstrand, ithy att den är
sjelfva Venezias enda såväl lefvande som plastiskt
återgifna individ af hästslägtet, om man ej medräknar
det fyrspann af brons, som står ofvan Markuskyrkans
hufvudingång och som haft märkvärdiga öden: af dogen
Dandolo taget i Konstantinopel år 1204, fördes det
af Napoleon I till Paris år 1797, men återfördes
till Venezia och^ sin gamla plats år 1815. I Venezia
tålas inga andra fyrfotadjur än lejon och helst af
den af-arten, som begagnar vingar, och sönderfalla
dessa lejonarter sedan i två underafdelningar, de af
brons och de af marmor. I förbigående kan jag nämna,
att lejonen på verldens skönaste torg, som härom året
här hemma gåfvo anledning till stor polemik, äro af
den sämre rasen, sitta i ett hörn af Markustorget
och se ut som stora kattor.

Men till hästen! Enkom förhyrande en gondol för
hästbesöket, afreste vi genom ett virrvarr af trånga
och krokiga kanaler, der roddaren vid hvarje hörn,
och de voro många, framsjöng sitt "gia é» (här är
jag), för att förekomma sammanstötningar med andra
hästvänner, och anlände slutligen till kyrkan S:t
Giovanni e Paolo, på folkspråket kallad S:t Zanipolo,
en af Venezias största märkvärdigheter, påbörjad
1240 och fulländad 1430, der stadens forna doger och
store män be-grofvos och som skulle kunna kallas dess
Westminster Abbey eller dess Kiddarholmskyrka. Der
hvilar Bragadino, som ärorikt försvarade Cypern
mot turkarna på 1290-talet och som, i strid med
tränade aftal, efter Famagustas uppgifvande blef af
turkarna lefvande flådd och hans skinn uppsatt som
flagga på turkiska amiralfartyget, hvilket allt finnes
afbildadt på hans grafvård, under hvilken skinnet, som
slutligen återficks, nu ligger begrafvet. Der hvila
dessa Mocenigo, Morocini, Ven-dramin, Corner, Dandolo
och Bembo och hvad de allt heta, dessa det stolta
Venezias forna stormän. Ville man noga undersöka och
skärskåda denna kyrkas alla konstnärliga skatter,
behöfdes hela veckor; skyndom derför dem förbi,
erkännande deras storhet. Men hvar är hästen?

Utkomna ur kyrkan stå vi i stilla förvåning och
beundra väggen af en byggnad: Scuola di S:t Marco,
som nu användes såsom sjukhus. Byggd i slutet af
fjortonhundratalet, under Venezias stolta dagar,
då alla österns rikedommar i strömmar flöto till
stadens kassor, är den utsirad med beundransvärda
perspektiviska reliefer, med framställningar af den
helige Marci underverk samt en god del lejon af den
rasen, som har vingar.

Söder om denna fasad står vår häst, högt i vädret
uppburen af sex stenpelare med fyllning dem emellan,
och på hästen sitter signor Bart. Colleoni,
i lifstiden republikens fältherre och saligen
hädangången år 1475 i Bergamo, der han ligger
begrafven i ett enkom för hans räkning uppfördt kapell
och der han också sitter till häst, men på en förgylld
häst. Han måtte hafva varit en stor hästkarl på den
tiden, en egenskap, som saknas hos hans landsmän i
våra dagar. Utom "hästen" sågo vi inga andra exemplar
af slägtet inom sjelfva staden, der ock gatornas
beskaffenhet och broarnas byggnadssätt - de stiga
medelst några trappsteg öfver gatans plan, på det
att gondolerna skola kunna fara under dem – göra
hästsporten alldeles omöjlig. Först på den udde af
staden, som vetter utåt hafvet (Pimta detta Motta), i
"allmänna trädgårdarna", påträffade vi några ryttare,
som fått fara dit i båt, för att taga sig motion
på hästryggen, men den likväl ganska lindrig, ty
de hafva blott två små alléer att svänga sig uti-,
de tycktes ock höra till det slags kavalleri, som
kallas söndagsryttare.

Då vi anlände till Colleonis staty, var der ikring och
synnerligast kring en brunn, som finnes tätt invid
den, fullt folklif. Prat och skrål, sådant blott
italienare kunna åstadkomma det-, vattenförsäljare,
som der hämtade sitt lager; trasiga ungar, som lekte
och skreko, men vid en främlings ankomst grepos af ett
okufligt begär efter småslantar, det enda klingande
mynt som finnes i Italien, der alla liqvider uppgöras
med pappersmynt, smutsigt och illaluktande. Apropos
dessa unga nybörjande tiggare, hvilkas lefvande anlag
antydde en

ståtlig framtid i tiggaryrket, gjorde vi ett rön,
hvilket härmed öfverlemnas till våra språkforskares
öfvervägande. Det är nämnligen omöjligt för en
italienare, att uttala vårt inhemska bångord:
"täfft". Då vi lofvade de tiggande ungdommarna en
slant, om de kunde uttala detta ord, gjorde de
öfver-menskliga försök, men förgäfves. Slanten
hägrade, men tal-organerna vägrade, de kommo ej
längre än till "tä-ä-ä", och jag misstänker starkt,
att dessa ofta upprepade försök i språkforskning
förskaffade mig det binamn, "signor Tä-ä-ä", som
jag sedermera ofta hörde användas bakom min rygg af
Venezias hoppgifvande ungdom, hvilken likväl aldrig
efter den betan besvärade mig med tiggeri. Det var
i alla fall ett nöje att betrakta stadens brokiga
folklif och, så vidt man kunde det, blanda sig deri,
så i alla möjliga afseenden afvikande från vårt, som
det är. Hemmet inom fyra väggar är venetianaren något
ofattligt, gatan är allt: verkstad, mottagningsrum,
ja till och med sängkammare.

Man skulle knappt kunna hoppas, att i så sydliga
trakter påträffa svenska minnen, men om gamla
Sverge påminnes man likväl nästan öfverallt: i dess
stormaktsdagar var ingen del af Europa för detsamma
alldeles främmande, ty i dessa krigens och äfventyrens
dagar foro våra landsmän vida omkring och skuro
blodiga runor med svärden.

Att besöka Venezia utan att bese arsenalen vore ett
stort fel. Utanför ingången till densamma stå eller,
rättare, sitta fyra lejon, af hvilka ett, det största,
hämtadt från Konstantinopel, påstås hafva fordom haft
sin plats på slagfältet vid Marathon. Härmed må vara
huru som helst, men hvad man ser och hvarom man lätt
får en kär visshet är, att dess rygg och sidor äro
betäckta af runslingor, ärliga nordiska runslingor,
skäligen illa medfarna af väder och vind, och det
var ej heller i går de höggos. Troligen hafva våra
landsmän, väringarna i Miklagård (Konstantinopel), på
detta sätt för kommande slägten velat bevara minnet
af sin vistelse vid stranden af Bosporen. Men ej
nog härmed. Inom arsenalen påträffa vi Königsmarks
minnesvård. Son till Kristoffer Königsmark, hjelten
från tretioåriga krigets dagar, Prags eröfrare,
blef han af reduktionen så illa medfaren, att han
lemnade Sverge och sökte tjenst hos den mäktiga
republiken vid Adriatiska hafvet. Generalguvernör
öfver Pommern, Vismar och Eugen, blef han, utfattig
genom reduktionens efterräkningar, 1686 chef för
republiken Venezias landt-trupper. I denna egenskap
utvidgade han republikens landt-områden i Grekland,
men afled redan efter två års verksamhet. »Semper
motor» (alltid segerrik) är det vittnesbörd, som
Venezia på hans minnesvård gifvit hjelten från norden.

Men huru vi vandrat, har skymningen inträdt och
med den svalkan. De annars tomma gatorna besökas af
barhufvade damer, hviftande med sina solfjädrar, och
då vi framkommo till Marcustorget, der de tre master
stå, från hvilka fordom Cyperns, Candias och Moreas
flaggor voro hissade, såsom en hyllningsgärd åt det
segrande Venezia, finna vi att dufvorna fått maka åt
sig, dessa massor af dufvor, som på Marcustorget födas
på stadens bekostnad, såsom ett bevis på erkänsla åt
afkomlingarna af de dufvor, hvilka en gång i forntiden
hemförde ett segerbudskap från fjärran land. Det
stora torgets långsidor voro nu fyllda med bord och
stolar och Venezias sköna verld var nu sysselsatt
med att dricka kaffe och äta "granit". Försäljare af
snäcksaker, konfektyrer, blommor, sköldpaddor (mycket
små, får kanske tilläggas) tränga sig fram emellan
borden; midt på torget gifver en militärmusikkår
stor konsert efter program, som i handskrift säljes
af tidningspojkarna. Gasen flammar, musiken ljuder,
handelsmännen skrika, publiken applåderar ursinnigt,
klocktornets (la Torre delt Orologio) båda negrer
tälja med sina hammare tidens lopp, och bäst man
sitter der kommer månen och kastar sin ljusflod öfver
Marcuskyrkan, dogernas palats och prokuratoriernas
arkader, låtande starka skuggor allt mer framhålla
byggnadskonstens under. Musiken upphör, massan
skingras. Flertalet går ner till stranden, der
gondolen väntar, och snart ser man hela redden fylld
af gondoler, alla med sina lyktor, ilande om hvarandra
i månskenet, under det att luften fylles med ljudet af
roddarnas melankoliska sånger, gamla och traditionsvis
fortplantade från slägte till slägte. Den,

Sv. Familj-Journ. 1878.

36.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free