Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett besök i Venedig. Adolf L.
- Aktören och presten. Skiss af Hjalmar Ekerot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som varit en månskensafton i Venezia, glömmer den
aldrig. Den är som en dröm, och hela Venezia är som en
dröm, som tagit form i stenen. Nordbon hänryckes, han
lefver i sagans verld, han får föda för sin fantasi,
men han tål ej länge vid en sådan öfverspänning,
han längtar snart åter till norden, der han vill
lefva och der han vill dö, och emellanåt, när kylan
blir för svår och Bore ruskar för hårdt i knuten, der
värmer sig vid sina minnen från södern, der man
hvarken kan säga »täfft» eller vet när det är
så. Men låtom ej månen, den gamle lurifaxen, förleda
oss till nattsöl. Tid är penningar, isynnerhet
på resor. God natt, hulda måne, god natt, värde
läsare, felicissima notte! Nästa gång träffas
vi vid S:t Marcus och fortsätta promenaden, men
bered dig på, att det blifver ett styft dagsverke.
Adolf L
*
Aktören ooh presten
Skiss af Hjalmar Ekerot.
(Eftertryck förbjudes.)
Den dramatiska konsten har allt sedan sitt första
uppträdande som skön konst ofta och kanske ej utan
framgång räckt kyrkan en hjelpsam hand. Kyrkokulten
och den sceniska framställningen kunna vid första
påseende tyckas vara tvänne vidt skilda element,
men vid närmare och grundligare undersökning
skall man utan svårighet snart nog lära sig inse,
att svalget dem emellan ej är så stort, som man
till en början velat tänka sig det, utan att båda
i flera afseenden äro nära förenade och stundom
nästan helt och hållet uppgå i hvarandra. Ty teaterns
egentliga och stora uppgift är densamma som kyrkans;
båda fördömma lasten och det onda hos menniskorna
och låta det goda, det ädla och upphöjda i deras
karaktärer och handlingar såsom efterföljansvärda
föredömmen framträda till ljus och klarhet. Så
verka teatern och kyrkan, fastän på skilda banor
och med anlitande af olika medel, för samma stora
mål: mensklighetens förädling. Härom vittnar också
ovedersägligen de skilda ländernas kulturhistoria. Ej
blott hos grekerna, utan jämväl hos alla de nationer,
som på grundvalen af hellenernas odling byggde och
utvecklade sin kultur, utgjorde det rent dramatiska
elementet en ingalunda oväsentlig beståndsdel i deras
religiösa ceremonier, utan omisskänneliga qvarlefvor
af detsammas inflytande spåras jämväl ända fram
i våra dagars kyrkokult. Allt detta oaktadt, hafva
dock Thalias och kyrkans tjenare mindre ofta närmat
sig hvarandra, biträdt hvarandra eller i det enskilda
lifvet verkat för ett gemensamt ändamål. Aktören och
presten söka sällan upp hvarandra, och den ene begär
ogerna, kanske understundom med en viss motvilja,
härledande sig från ömsesidiga, inbitna fördommar,
den andres hjelp.
Ett fall, der ett förtroligare närmande skett mellan
en synnerligen framstående skådespelare och en ung,
fattig och obemärkt kyrkans tjenare och som ländt
till båda parternas båtnad, är mig likvisst bekant,
och det är denna händelse, som ej i sak är utan
historisk grund, jag i det efterföljande har för
afsigt att delgifva läsaren.
*
En kall vinterafton i November månad 1827 trängdes
en stor menniskomassa framför kungl. teaterns
biljettkontor i vår vackra hufvudstad. Kölden
tycktes ej kunna stäfja de köplystnas och
konstälskandes ifver, utan förorsakade fastmer en
större villervalla. Man knuffades och trängdes i den
öfverfyllda förstugan. De personer, som erhållit
biljetter, skyndade belåtna och triumferande,
ty det var, såsom det på teaterspråket heter,
ett ordentligt »rif» efter biljetter, att intaga
sina platser i den redan till mer än hälften fyllda
teatersalongen, under det att de öfriga, som stodo
väntande i teaterförstugan, flitigt stampade med
fötterna, dels af otålighet och dels för att hålla
sig varma i den stränga, bitande kölden.
Längst bort och inklämd i biljettförstugans hörn stod
en ung, ovanligt högrest man. Han var den enda i hela
samlingen, som synbarligen visade lugn, likgiltighet
och tålamod. Hufvudet högre än flertalet af de
närvarande, foro hans ljusblåa, något drömmande ögon
öfver det haf af hattar och hufvudbonader af alla slag
och färgnyanser, som, likt bin i en kupa, i brokigt
och oroligt virrvarr rörde sig rundt omkring honom. Ju
längre han såg på den ifriga teaterpubliken, desto
oftare krusades hans något tunna och om beslutsamhet
vittnande läppar af ett sarkastigt leende. Men dess
emellan tycktes hans tankar vara
långt fjärran från den plats, der han nu befann sig,
och det lif, som för tillfället omgaf honom.
Följa vi hans tankar på deras färd, finna vi dem
stanna hos hans mor, en fattig komministerenka nere i
Smålands torftiga byggder. Han drömde sig se, huru han
just nu satt framför den vänliga, muntert sprakande
aftonbrasan, som åt det enkla rummet och dess lika
enkla bohag gaf en prägel af frid och trefnad, som
månget furstligt utstyrdt gemak skulle kunna hafva
afundats det, och huru modern, hållande stickstrumpan
i hand, med kärlek, stolthet och fast tillförsigt
talade om honom med en blomstrande och fager ungmö,
hans käresta.
Han erinrade sig nu särskildt, huru han aftonen
före sin afresa till hufvudstaden, dit vigtiga
och maktpåliggande familjeangelägenheter trots den
sena och kalla årstiden nödgat honom begifva sig,
förtroligt suttit i den trefna familjekretsen. Hans
tillernade stockholmsfärd hade då nästan uteslutande
sysselsatt såväl hans egna, som moderns och
fästmöns tankar. Resan var också för dessa enkla
och okonstlade menniskor en lika ovanlig, som
vigtig tilldragelse. Visserligen hade han under
sin studenttid några gånger färdats mellan hemmet
och Lund, men nu skulle han, kanske mera i de båda
qvinnornas, än i sitt eget tycke, anträda hardt
nära en romresa. En färd till hufvudstaden, och
dertill under vintern, var på den tiden något mera
ovanligt. Särdeles om det var första gången, man
anträdde en sådan långfärd, skedde det alltid med ett
visst högtidligt allvar, hvarjämte de hemmavarande
redan på förhand icke så litet oroades öfver alla
de faror och besvärligheter, med hvilka de, kanske
icke utan alla skäl, ansågo en sådan färd vara
oundgängligen förknippad.
Hans mor var född i hufvudstaden, hvilken hon dock
såsom ung hade lemnat, utan att dit någonsin hafva
återvändt. Det är en sedan gammalt känd och erkänd
sanning, att den infödde stockholmaren, han må nu
än aldrig så länge vara skild från hufvudstaden,
aldrig förgäter den tjusande »Mälardrottningen»
och alltid lifvas vid tanken på sin födelsestad.
Också hade den annars tysta och inom sig sjelf
slutna åldriga komministerenkan blifvit ovanligt
liflig och talför, då hon nu för den uppmärksamt
lyssnande sonen och blifvande sonhustrun berättade
om målet för den förres stundande färd. Beskrifningen
öfver detta frammanade samtidigt en mängd minnen från
hennes svunna ungdomsdagar. I raska och målande drag
skildrade hon hufvudstadens många skönheter och behag,
det glada lifvet derstädes och huru godt och ondt
der trädde den uppmärksamme betraktaren till mötes.
»Ja», sade hon till sist, »mycket har säkerligen
blifvit förändradt sedan jag lemnade Stockholm. På
flera ställen derstädes skulle jag nu troligen känna
mig som en främling, men det hela vore dock för
mig en kär bekantskap från fordom. När du nu inom
kort fängslas af hvad Stockholm har tilltalande och
vackert, så tänk då på mig. Kom ihåg, att du befinner
dig på tummelplatsen för mina ystra barndomslekar
och att du trampar den mark, der min ungdoms första
lyckliga dagar förflöto. Mycket för dig hittills
obekant skall i Stockholm träda dig till mötes, och
du gör orätt, om du ej tager kunskap derom och söker
draga fördel deraf. Tro dock ej allt för mycket på den
skimrande ytan och vakta dig för att blifva bländad
deraf. Men då du skönjer de mörka skuggsidorna,
får du ej heller låta förleda dig till att tanklöst
fördömma allt. Ljus och mörker vexla oftare i en
hufvudstad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0286.html
