Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aktören och presten. Skiss af Hjalmar Ekerot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än annorstädes, och båda framträda der skarpare och
tydligare. Njut i fulla drag af hvad vetenskap och
konst här bjuda den tänkande och kunskapstörstande
menniskan och undfly såsom en man alla de snaror,
förvillelserna förföriskt utlägga!»
»Tack, min älskade mor, för dina goda råd!» svarade
sonen i det han med kärlek betraktade den åldriga
modern.
»Bilder från flydda dagar framträda denna afton
klarare och mera lefvande än på mycket länge»,
fortsatte den af sina minnen allt mera inspirerade
gamla. »När du står i begrepp att gästa hufvudstaden,
har jag ett förtroende att gifva dig, en bekännelse
att aflägga. Långt före detta kunde jag delgifvit
dig allt, men jag vet ej rätt, hvarför det aldrig
blifvit af.»
»Tala, min mor!»
»Du har mera än en gång hört mig nämna Lars
Hjortsbergs namn ...»
»Den berömde skådespelaren var ju en af dina käraste
barndomsvänner?» afbröt den unga flickan, som syntes
mycket intresserad af den gamlas berättelse.
»Käraste barndomsvän?» återtog modern leende. »Ja,
både detta och än mera! Första gången mitt hjerta
intogs af kärlek, klappade det med ungdomlig glöd
för min lekkamrat sedan barnaåren, den hurtige och
vackre Lars, som å sin sida älskade mig lika varmt och
uppriktigt tillbaka. I ungdomlig hänförelse drömde
vi oss båda ett lif af idel lycka och poesi. Men
så flyttade mina föräldrar från Stockholm och jag
återsåg aldrig min Lars. Ehuru skilsmessan var
svår nog att bära, tackar jag dock Gud, som till
make gaf mig din rättrådige och godhjertade far,
hvilken jag lika uppriktigt värderade i lifvet,
som jag nu begråter honom i döden. Säkert är dock,
att man aldrig förgäter sin första ungdomskärlek.»
»Nej, aldrig, aldrig!» utbrusto på en gång de
båda unga, i det de fattade hvarandras händer och
trohjertadt sågo in i hvarandras ögon.
Modern nickade belåtet. »Rätt så, mina barn! Men
låten ej allt för mycket dåra er af ett bedrägligt
hopp. Menniskan har ej framtiden i sin hand. Äfven
jag satt en gång med min tillernade brudgum såsom ni
nu göra, och aldrig hade vi då en tanke på, att våra
vägar i lifvet skulle gå så olika och så skilda. Ske
dock Guds vilja! Jag vill ej uppmana dig att besöka
Hjortsberg. Hans lif har ej förflutit lika stilla
och obemärkt som mitt, utan i stora verlden, der
personer och tycken ofta vexla, under det att jag
deremot i denna undangömda vrå endast varit hänvisad
till de dagliga näringsbekymmerna och mina hågkomster
från fordom. Säkert har han förgätit mig för andra,
honom mera värdiga qvinnor.»
Så hade samtalet fortsatts ända till dess det blef
tid att begifva sig till hvila. Dagen derpå hade den
unge presten, såsom bestämdt var, anträdt sin resa.
Den gamla, såväl som de båda unga, voro fattiga och
obemedlade. De hade endast att hoppas på framtiden
och med denna måhända bättre och lyckligare
dagar. Näst till Gud satte de all förtröstan
till den, som de båda, hvar och en på sitt sätt,
höllo kärast i lifvet. Nu hade han lyckligt, efter
mångahanda försakelser och umbäranden, afslutat sin
prestexamen och var sedan ett halft år tillbaka
prestvigd. Beslutsamhet var ett af de förnämsta
hufvuddragen i hans karaktär och han hade fullt och
fast föresatt sig, att genom någon rask handling,
något djerft drag skapa sig lycka och oberoende.
Men hvar, när och huru skulle detta ske?
Under tanken på denna svårlösta gåta hade vår hjelte
omedvetet följt med menniskoströmmen in i teaterns
förstuga, der han snart nog såg sig på en god stund
beröfvad utsigten att kunna begifva sig bort. Han
visste således ej hvarken namnet på aftonens stycke
eller anledningen till den stora efterfrågan på
biljetter.
»Hvarför besökes teatern så flitigt i
afton?» frågade han en af de närstående.
»Hans majestät konungen täckes hedra föreställningen
med sin höga närvaro», svarade en äldre, uniformerad
herre.
»Såå! Vi svenskar äro då alltid lika beundransvärda
för vår kärlek till konsten», utropade mannen med
de ljusblåa ögonen, under det han medlidsamt ryckte
på axlarna.
»Säg då snarare, att vi äro det lojalaste folk,
som finnes på jorden», invände nu en tredje person,
hvilken afhört det föregående samtalet och som nu,
för att fördrifva tiden, blandade sig deri.
»Jag för min del», återtog den uniformerade herrn,
»besöker högst sällan teatern. Konsten ligger i våra
dagar i lägervall. Men då vår med rätta så högt
uppburne och omtyckte Lars Hjortsberg uppträder,
vill jag ogerna vara frånvarande. I qväll har han
just en af sina bästa roller. Ni, min herre — och
dervid vände han sig till den unge prestmannen —
ernar er naturligtvis upp på teatern? Deri gör ni rätt
och det tyckes visa, att ni är fördomsfri. Låt se,
att lexan blir er nyttig!»
»Hvad spelar man då i afton?» frågade den senast
tilltalade.
»Läs!» svarade den andre kort och eftertryckligt
samt öfverräckte aftonens affisch, af hvilken presten
erfor styckets namn.
Hvarför rodnade han dervid och hvarför krökte sig
de tunna läpparna till ett konstladt hånlöje. Jo,
han inhämtade af programmet att »Tartuffe eller
den skenhelige», detta Moliéres mästerstycke, för
aftonen skulle gå öfver scenen.
»Det är ej ofta vår nådige konung behagar hedra
spektaklerna med sin närvaro", återtog nu den
uniformerade, synbart inom sig belåten med den unge
prestens förlägenhet, hvilken dock endast varat för
ett ögonblick, "men för styckets skull, hvilket ju är
skrifvet af en landsman till högstdensamme, och kanske
ännu i högre grad för den af konungen högt värderade
skådespelarens skull vill han icke uteblifva.»
»Hjortsberg står då väl anskrifven hos Carl
Johan?» sporde presten ifrigt.
»Synnerligen väl», svarade den tillfrågade.
»Efter nästan hvarje representation, då den värderade
skådespelareveteranen uppträdt och som af konungen
bevistats, plägar vanligen hans majestät befinna
sig vid det bästa lynne. Ofta låter han vid sådana
tillfällen efter styckets slut uppkalla Hjortsberg i
den kungliga logen och erbjuda honom någon belöning.»
Det blixtrade i prestens ögon.
»Jag har det, jag har det!» utropade han med en
beslutsam blick och fast stämma.
Derpå rusade han mot den ännu tätt packade
menniskomassan, banade sig armbågande väg genom
folkhopen och uppnådde, sedan han lyckligt undsluppit
med en närvarande polismans tillrättavisning,
utgången. Han hade ej hört de ord af förtrytelse,
man utslungat öfver honom för trampade klädningar
och liktornar, och lika litet hade han sett de vreda
blickar, de knuffade och stötte sände honom.
De personer, med hvilka han kort förut samtalat, sågo
med förvåning efter honom och derpå på hvarandra. Den
uniformsklädde gjorde en betecknande rörelse, som
visade, att enligt hans förmenande det ej stod rätt
till i hufvudet hos den unge excentriske mannen.
Men att den unge presten ej var så tokig, som den
för honom obekante militären hade antagit, skola vi
snart erfara.
Utkommen på gatan, stannade presten ett ögonblick för
att hämta andan. En kall, nordlig vind svepte kring
hans hufvud, men tycktes ej kunna afkyla hans ifver.
»Hvar är uppgången till scenen? Jag måste dit»,
ropade han.
»Om hörnet, åt strömmen till», svarade någon ur hopen.
Han sprang ej, utan snarare rusade efter den gifna
anvisningen. Ilande upp för trappan, uppryckte han
häftigt den dörr, som, enligt anslag, ledde till
sjelfva scenen.
»Hvem är herrn, hvem sökes?» frågade en vaktmästare,
förvånad öfver prestens ifver och ställande sig
i dörren.
Men den tillfrågade gaf sig ej tid att svara,
utan förde vaktmästaren åt sidan och sprang fram
mot klädlogerna. Lätt och luftigt klädda dansöser,
ty till efternummer skulle gifvas en större balett,
skyndade nyfikna fram från alla sidor, högeligen inom
sig undrande, hvad en prest kunde hafva att skaffa
på detta ställe och vid denna tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
