Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aktören och presten. Skiss af Hjalmar Ekerot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i är mig i sanning en lefvande gåta!» sade Hjortsberg,
till hälften vredgad.
»Och göra prosten G. i X. till domprost i Y., till
hvilken verkligen lediga befattning han en tid bortåt
varit påtänkt på högre ort», fortsatte presten med
orubbligt lugn.
»Tror ni då, att jag kan efter behag vända upp
och ner på hela ecclesiastikstaten? Jag är väl
ingen trollkarl heller, fastän man kallar mig för
konstnär! På teatern har jag mitt rike. Der är
jag stundom konung, stundom tjenare, ena gången
befallande, andra gången lydande. För resten är det
också likadant här i lifvet, men der spelar flertalet
af oss oftast den senaste rollen: tjenarens. Och den
är mången gång den svåraste, derpå kan ni lita.»
»Detta behöfver ni ej säga mig. Men tänk nu på prosten
G:s och min befordran!»
»Måhända!» var allt, hvad Hjortsberg svarade.
Den unge presten lemnade aktören och for dagen derpå
från hufvudstaden, utan att någonsin mer återse
Hjortsberg.
Hjortsberg var inom sig både ledsen och förtretad
öfver att ej hafva kunnat hjelpa sin nyförvärfvade
unge vän. Då han afsigtligt hade ansträngt sig den der
aftonen och då presten byggt allt sitt hopp på verkan
af hans konstnärskap, betraktade skådespelaren sitt
afgifna löfte såsom en hederssak. Till hälften hade
han segrat, ty det hade ju lyckats honom ådraga sig
konungens uppmärksamhet, men å andra sidan var han
ännu långt ifrån det åsyftade målet. Visserligen hade
prestens egen obetänksamhet största skulden häri, men
detta sporrade endast Hjortsberg att söka genomdrifva
sitt originella löfte. Med anledning häraf besökte
Hjortsberg någon tid efter ofvan skildrade samtal
åter grefve Brahe, omtalade fullständigt för denne,
huru allt förhöll sig, och bad grefven göra sitt
bästa för den unge presten, om hvilken Hjortsberg
från flera håll inhämtat mycket goda vitsord.
Men grefven råkade ej vara vid riktigt godt lynne,
hvarför han affärdade skådespelaren temligen hastigt.
»Jag behöfver väl ej närmare framhålla det oförsigtiga
och lättsinniga i ert handlingssät», yttrade Brahe,
»Och det förvånar mig verkligen, att ni velat göra er
till tolkare af den der prestens oförsynta begäran.»
»Förlåt, ers excellens», inföll Hjortsberg, något
uppbragt, »men ’lättsinnigt’ handlar jag aldrig,
då fråga är om att hjelpa en medmenniska. Sorgligt är
det, att nu för tiden det skall anses för ’oförsynt’,
om någon öppet och manligt vågar uttala, hvad de
lismande krypdjuren endast bära inom sig och som de
på smygvägar söka nå ... Dock, jag märker nu, att
jag ej, åtminstone här, kan utverka något för min
gunstling. Ni vet ju, herr grefve, att jag stundom
spelar kung och derunder har jag lärt mig inse,
huru behagligt och nödvändigt det är att hafva —
gunstlingar.»
Brahe bet sig i läppen, men ville ej låta förmärka
något, utan började ordna en del papper på ett
närstående bord. Man kunde dock se, att han träffats
af Hjortsbergs ord. Med en afmätt bugning och en
rörelse, som sökte göra tydligt, att han önskade
blifva af med Hjortsberg, yttrade grefven till
skådespelaren:
»Jag kan ej lofva er något annat, än att jag
vid lämpligt tillfälle skall hafva er prest i
minnet. Farväl!»
Fram emot våren hade Hjortsberg nästan förgätit både
den unge presten och äfventyret med honom, då minnet
af båda åter vaknade till lif, när han bland andra
utnämningar i den officiella tidningen fick läsa,
att prosten G. i X. hade blifvit befordrad till
domprost i Y., och att till dennes efterträdare
blifvit kallad ingen mer och ingen mindre — än
Hjortsbergs unge skyddsling.
Näst presten sjelf och hans anhöriga kunde ingen mera
glädja sig åt denna utnämning, än Lars Hjortsberg. Den
fräjdade skådespelaren kände sig lycklig och stolt, ty
han visste med sig sjelf, att presten hade honom
och hans konstnärskap att tacka för sin hastiga
befordran. Menniskovännen såväl som konstnären hade
vunnit en seger.
Efter några dagar skref Hjortsberg till den
nyutnämnde kyrkoherden och lyckönskade denne af
fullaste hjerta till hans framgång. I allvarliga
ordalag erinrade han den unge själasörjaren om hans
en gång högtidligen aflagda ed, att blifva en god
herde för sin församling. Slutligen bifogade han en
räkning å femhundra riksdaler banko »för anskaffandet
af ett fett pastorat», såsom debetposten lydde. Det
är naturligt, att den öfversälle unge prosten genast
och i tacksamma ordalag besvarade aktörens skrifvelse,
hvarjämte han bifogade den äskade penningsumman. Ej af
snikenhet, ty numera hade han sin egen och de sinas
framtid betryggad, smärtade det honom att afsända
penningarna till Hjortsberg, utan det grämde honom
att se, att Hjortsberg endast för slem vinnings skull
och ej för att utöfva en god gerning i för presten
mulna dagar bisprungit honom med sin hjelp och sitt
beskydd. Menniskohjertat — så tänkte presten dervid
— är sig alltid likt. Ett skimmer af goda tankar och
ädla känslor kan visserligen mången gång hvila öfver
de handlingar, som man har rätt att tro förestafvas
af hjertats maning, men förr eller senare skall dock
den inneboende egoismen och sjelfkärleken framträda
för att förmörka det hela. Dessa tankar skingrades
dock snart, då prosten någon tid derefter i en
stockholmstidning läste meddelandet om, huru "en
varm menniskovän, som önskade vara okänd", till en
välgörenhetsinrättning i hufvudstaden skänkt femhundra
riksdaler banko. Prestens panna klarnade härvid och
nu erkände han villigt för sig sjelf, att Hjortsberg
icke blott var stor såsom konstnär, utan jämväl såsom
menniska, hvilket senare också är långt mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
