Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfveramiralen, takelbasen och pastorsadjunkten. Berättelse af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berättelse af
L inlands sista strid på egen jord var
utkämpad. Slaget vid Oravais hade ledt till
konventionen i Olkijoki. Hela den finska armen skulle
draga sig öfver Kaa-kamjoki, och hela Finland, ända
till Kemi, skulle öfverlemnas åt ryssarna. I trakten
af Torneå gick den sista finska truppen med förtviflan
i hjertat öfver gränsen. Hela det finska fastlandet
var nu eröfradt af den öfvermäktiga fienden.
Eevolutionen hade störtat Gustaf IV Adolf från tronen
och en annan regering hade kommit i hans ställe. Man
be-slöt att fortsätta kriget. Yid vårens ankomst 1809
trängde ryssarna, under Schuvaloff, småningom söderut
i Vesterbotten ända till Umeå.
Den engelska amiralen Saumarez hade emellertid
ankommit till Finska viken och höll Östersjön, fri
från ryssarnas flotta. Svenskarna beslöto att till
sin fördel begagna den öppna väg, hafvet sålunda
erbjöd, och på en del af flottan afsända en betydlig
förstärkning till Vesterbotten, för att falla i
fiendens rygg.
Till öfverbefälhafvare för denna expedition,
som blifvit kallad »expeditionen till Kåtan",
utsågs öfveramiralen, friherre Johan af Puke,
»Dristighetens» ryktbare f. d. chef, hvilken nu
beklädde den ansvarsfulla platsen af befälhafvande
amiral och öfverkommendant i Karlskrona.
På denna flottans hufvudstation bedrefs fartygens
utrustning med all ifver. Puke var tillstädes
öfverallt för att vaka öfver, att alla på
örlogsvarfvet fullgjorde sina skyldigheter. I
verkstäder, vid dockor och brobänkar, i arbetsskjul
och hvar-helst något arbete bedrefs visade sig
öfveramiralens tilltalande gestalt och barska
ansigte. Än hörde man honom utdela en skrapa,
än fälla ett uppmuntrande ord. Pukes förmåga, att
drifva underhafvande till arbete samt att framkalla
raska handlingar och djerfhet ända till uppoffring,
var ovanlig och måhända ensam i sitt slag. Men de
raska sjöbussarna visste också, att der faran var
störst, der mesta beslutsamheten, största uppoffringen
erfordrades, der var deras älskade amiral främst, och
för honom, som ägde förmåga att bedömma både viljan
och kraften, ville ingen synas vara den sämste. Hans
beröm efter fulländadt arbete var en säker borgen
för, att saken var väl gjord; ty Puke slösade icke
med loford.
I takelkammaren var rörelsen och den lifliga
verksamheten större än annorstädes inom värf vet. Här
reparerades och färdiggjordes skeppens taklingar,
och otaliga voro de »knopar», »stek», »bentslar»,
»pyntningar» m. m., som af konsterfarna, tjäriga
händer här slogos och tillverkades. De långa rummen
H. a,f Trolle.
(Eftertryck förlrjudes.)
i takelbyggnaden hvimlade af matroser och båtsmän. Det
med tjära insmorda tågvirket kom besökarens näsa att
nysa af fröjd, och sjelfvaste Ragnar Lodbrok, den
första »beckbyxa», som vår historia vet att omtala,
skulle här fått sitt lystmäte på tjärade bussaronger.
Vid en af takelbänkarna, stående intill ett af
fönstren, som vette åt solsidan och hvarifrån man
hade en göd »kikut» åt varfvet till, stodo två karlar,
en äldre och en yngre, och arbetade ^med att stroppa
hvar sitt märsefallsblock. Bröst och armar på dessa
båda »tjärqvastar» voro ludna som fader Esaus, deras
yfviga skägg gaf ej en hårsmån efter för sjelfvaste
patriarken Abrahams, deras händer voro stora som
lejontassar och deras näsor, på matrosspråket
kallade »klyfvare», voro icke allenast utmärkt
väl skurna, utan svällde fram bugtiga och arga,
som en smålandsbacke springer ner i en leende dal -
en liknelse, som jag vågar tro är lika poetiskt skon,
som väl träffad!
Den äldre af dessa båda män, i hvilkens skägg
ett och annat silfvergrått strå sken och hvilkens
något okammade hufvud hade en den lilla vackraste
»nytandning» att framvisa, var ingen mindre storhet än
Peter Björk, båtsman vid kongliga svenska flottan
och innehafvare af tvänne blessyr-ärr, det ena
midt i pannan och det andra på bröstet, samt en
tapperhets-medalj för visad mandom under sjöslagen vid
Öland, Högland och Viborg åren 1788-1790. Peter Björk,
sextio år gammal, var född bohuslänning; hafvets
vågor, när de i rasande yra bröto emot kusten, hvarest
hans barndomshem var beläget, hade sjungit hans
vaggsång, och hafvet hade sedermera blifvit den åker,
som han plöjt allt ifrån sin tidigaste barndom. Vid
tjugo års ålder gaf han sig in vid flottan, hvarest
han snart blef känd som en ypperlig sjöman.
3v, Familj-Journ. 1878,
En vacker dag, för många år tillbaka i tiden, stod
Peter Björk, då en kraftfull, ung sjögast, stod han,
säga vi, då som nu, vid sin bänk i takelkammaren på
örlogsvarfvet och pyntade de vackraste sladdar och
slog sådana vackra knopar, att de liknade knypplade
vadstenaspetsar. Den stora gaskronan i det höga
blå kastade sitt strålande ljus öfver de glittrande
vågorna, och Peter Björk såg med trånande blickar
utåt hafvet, dit han åter längtade, for att få en
lifvande dust med vindar och vågor.
»Husch, så tungt det känns i bröstet att stå här
och ej få komma ut till hafs, när våren är inne!»
mumlade den raske bohuslänningen helt missnöjd. »Blir
det ej bättre ruljans vid flottan än nu är fallet,
äter Peter Björk ej längre kronans
37.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
