Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfveramiralen, takelbasen och pastorsadjunkten. Berättelse af H. af Trolle - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXX. Israel Hvasser. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Puke smålog åt det oförställda berömmet-, hans
vördnadsbjudande gestalt syntes i detta ögonblick
ännu mer ädel och imponerande än vanligt. Hjertats
godhet återspeglades i an-sigtets manliga, allvarliga
drag. Hans blick föll på den unge N., som rodnade
och nedslog ögonen. Puke förstod hvad som föregick
inom den unge mannen.
"Min unge vän^, yttrade han, vänligt ställande sina
ord till friherre .N.; "imn unge vän, vid den här
takelbänken stod jag sjelf och arbetade som simpel
karl för många år tillbaka i tiden, liksom ni nu
gör. Inte kunde jag då drömma om, att jag en dag,
såsom i dag, skulle stå vid samma bänk som öfveramiral
och chef för rikets flotta. Men arietet är det,
som adlar och höjer mannen och gör honom värdig och
mogen för högre värf. Fortsätt, som ni nu har börjat,
och jag förutspår, att ni en gång skall blifva en
prydnad för det vapen, som vi alla så mycket älska.»
Puke nickade med hufvudet ett vänligt farväl och
aflägsnade sig. Alla i takelkammaren varande matroser
hade blottat sina hufvuden och alla bugade sig
vördnadsfullt för den högt uppsatte man, som sjelf
en gång .hade tillhört folkets djupa leder. Puke,
den torftiga hyddans son, han visste, han, att sätta
värde på de dygder, som i så rikt mått finnas äfven
inom det bröst, som höljes af den grofva jackan, ty
"Ej alltid tro, att rikdoin och börd
Talanger fått; Som åkerns, så växer ock snillets skörd
Med odling blott.
Och dygden är adlig. Hvar eken än
Sin krona sträckt, På väldiga stammen man känner igen
Dess kungaslägt."
(Forts. sid. 298.)
Ett
Bildergalleri.
LXX. Israel
Elfkarleby prestgård, i den nejd der Dalelfven
ändar sin brusande ynglingafärd i hafvets suckande
famn, föddes han den 17 September 1790, såsom son af
prosten och kyrkoherden L. A. Hvasser och dennes fru,
M. Catharina Djurman. Tyvärr skulle han, innan han
ännu fyllt sitt sjette år, beröfvas denna moder,
som varmt älskats af hans far och i lifstiden var
en vacker, glad och qvick qvinna. Och den förlusten
af ett hjerta att sluta sig till i barndommen,
af ett vänligt öga att hämta uppmuntran ur, af ett
bröst med moderskärlekens flöde hade utan tvifvel
stor inverkan på denna ungdomsuppväxt, som danar
stommen till mannakaraktären. Men det är ej godt
för en prestman att vara allena, isynnerhet då
han står omgifven af en skara af sex piltar, den
äldste blott tolf, den yngste fyra år. Fadern gifte
derför snart om sig med sin hädangångna makas bästa
väninna, en qvinna af stark och ädel karaktär, med
särdeles klart och utbildadt förstånd; men mild eller
känslovek var hon icke. Vår Israel stod i barndommen
ej högt hos henne: någon ersättning för den verkliga
modern var hon ej för honom. Fadern var en allvarlig,
kraftfull och efter sin tids begrepp boksynt man,
som strängt höll på pligtens utöfning både från hans
egen sida och hans sockenbarns. Antagligen påtvang
han äfven omgifningen i hemmet denna underkastelse
under pligtens bud, som för barnet är sträng tuktan,
noggrann disciplin. Ej heller här fanns således den
känsla, som kunde draga den uppväxande innerligt
till sig. Israel led äfven af en otymplighet och
förlägenhet i andras sällskap, som skaffade honom
af hans bröder speiiamnet »lilldrummeln». Han kunde
hvarken stå, gå eller sitta styfmor och mostrar i lag,
och att bocka sig var för honom ett martyrium. Ofta
påkom honom denna medfödda tröghet äfven under
lexläsningen, så att hans far och dennes adjunkt,
hvilka voro hans enda undervisare, funno honom i
allmänhet »sturib>, själsslö äfven vid boken.
Men när han kom ur skolrummet och fick gå ut
och vandra för sig sjelf, längs Dalelfvens vackra
stränder, på ängar och gärden, då gick han in i sig
sjelf, då lefde han i sina drömmars, sina aningars
verld och samlade intryck, fyllde anden med bilder
och föreställningar, som gjorde dennes innehåll rikt,
till en grufva, ur hvilken han under vandringen
genom lifvet skulle hämta skatter, hvilka stålsatte
karaktären och gjorde den mogen för sjelfpröfning
till evigt lif. Sedan han blifvit något äldre och
fått så mycken styrka, att han sjelf kunde ro en båt,
började han ett studiesätt af egen art, hvilket han
sjelf ansåg hafva utöfvat stor inflytelse på hans
bildning. Då elfven om sommarqvällarna var lugn,
brukade han nämn-ligen ro ett långt stycke uppför
densamma, sedan kasta upp årorna och lägga sig i
fören, för att, under det båten småningom gled utför,
betrakta himmelen, solen och molnen, flodspegeln och
de vackra stränderna, samt derunder drömma, ana
och tänka. Det var under sådana stunder, som hans
inre verld för honom uppläts med dess önskningar och
förhoppningar, som beslutet mognade hos honom att
blifva läkare. Han kallade också floden för en af
sina inflytelserikaste lärare.
Utan egentligt sammanhängande kunskaper, men
med så mycket mera utvecklad förmåga af sjelf
betraktelse och smältning af det mottagna, begaf
han sig vid femton års ålder till Upsala, der han
blef student och började sina förberedelser till det
medicinska studiet, hvilket dock lockade honom mera
genom den halft mystiska betydelse, han lade deri,
än genom sjelfva dess praktiska vigt i den lidande
mensklighetens tjenst. Enligt honom afviker menniskan
på sin innehafda ståndpunkt från sin inre varelses
grund och ursprung, men fortfar dock att i sin
högsta tendens och bestämmelse vara Guds beläte, den
förnämsta uppenbarelsen af hans skapande verksamhet
på jorden. Detta kan man likväl först se tydligt och
klart, då genom sjukdommens sjelfförstöringsprocess
förgängelsens makt öfver allt, hvad menniskan kallar
för sitt, blir fullständigt ådagalagd. Vid grafvens
brädd växa tvänne sköna blommor, som utgöra den högsta
uppenbarelsen af lifvets heliga inre: tillfrisk-ningen
och det starka hopp, som i dödsstunden upplyfter
menniskan öfver sig sjelf. Genom att klart och
fullständigt uppfatta denna uppenbarelse, kommer
menniskotanken till den verkliga åskådningen af
lifvets ide. Derför är medicinen naturvetenskapens
högsta forskningsart.
Aningen härom sprang mäktig och stark upp^ i
ynglingens själ, vardt till åskådning hos mannen och
orubblig öfvertygelse, öfvergjuten med evighetshoppets
skimmer, hos den gamle. Med denna hänförelse skred
den unge till arbetet, hvilket ju ock härigenom
fick en höghet, en idealitet till mål, som angaf,
att arbetaren ej skulle vandra vanliga stigar, utan
gifva ett djupare, ett förandligande innehåll åt
sin vetenskap.
Under inverkningen häraf fann han till en början
sjelfva utöfningen af läkareyrket motbjudande,
nästan afskräckande. Men han skulle snart inse,
att läkarevetenskapen ej kan med framgång idkas
blott genom meditation och teoretiska studier; att
dess forskning är handling, dess vetenskapliga rot
verklig erfarenhet. En händelse ur läkarens lif skulle
i det fallet rycka fjällen från hans ögon. Då varande
öfverkirurgen vid Serafimerlasarettet i Stockholm,
den skicklige Bjerkén, fick besök af en gammal,
i flera år blind gumma från Norrland, till hvars
långt aflägsna vrå Bjerkéns namn äfven trängt. Denne,
som annars betraktades af Hvasser som en visserligen
skicklig .>.>skärare», men äfven sjelfvisk vällusting,
som med sin knif skar bort en bit här och en bit der
af det menskliga eländet, alltid mot god betalning, ej
blott opererade den fattiga gumman för starren, utan
äfven betalade för henne allt och dertill gaf henne
en ganska vacker summa - utan vidare, liksom om det
skulle så vara. Hvad hade läkaren kunnat här åstad-
37*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
