Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källorna i skogen. M. - Förbi. Ralf - Öfveramiralen, takelbasen och pastorsadjunkten. Berättelse af H. af Trolle. (Forts. fr. sid. 291.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
298 ––
Glödde, och flyktig en skymt af en tacksam glädje
allenast Röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas
anlet." -
Hvem har ej äfven tjusats af Bellmans oöfverträffliga
skildring af naturen, der han om herdinnan sjunger,
att hon
"...... högtidsklädd
Vid källan en junidag
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag
Och ej bland väppling, hägg och syren
Inblandar perlors strimmande sken
Inom den krans, i blommors val,
Hon flätar med lekande qval"
En källa finner man aldrig på ett ställe, som skulle
kunna kallas en naturens skräpkammare, utan alltid
på ett högtidsrum, utmärkt framför omgifningen för
yppighet och behag. Der-omkring hålla talrika blomster
vakt, deromkring ljuder ständigt glad fågelsång. Ingen
annan plats är så inbjudande till hvila, som den,
ja, inbjudande
"till denna ljufliga sömn vid källans rand",
som så mycket behagade Virgilius.
Ibland skulle vi dock kunna önska kring källan,
i stället för fåglar, en skara barn, hvars skratt
och silfverstämmor, blandade med vindens sus, skulle
göra henne ännu behagligare. Det finnes nämnligen en
hemlig förvandtskap mellan källorna och barnen.
Källorna hafva barndommens behag: de lofva ofta mer än
de hålla; och detta behag ligger just i deras okända
öde, i deras skönhet och hos dem sjelfva. Antingen
de lemna den begynnande vågen till en mäktig flod
eller blott till en liten rännil, springa de och sorla
och hoppa med så mycket friskt
lynne, att man tycker om att sätta sig på strandens
grästorfva för att tolka deras ovissa språk. Till
den missmodige säga de: »Vi komma långt ifrån,
och det är med ansträngning, vi utgått ur jorden;
härma efter oss: förena alla hoppets strålar, som
du möter på din väg; samla dig en skatt af idéer
och tankar och låt sedan allt frambryta i ett slag!»
Till arbetsträl en hviska de: »Efterhärma oss: stärk
dig i skuggan och hvila i svalkan, innan du vid ett
fullbordadt företag börjar ett nytt!»
De orientaliska tvagningarna och de symboliska baden,
antikens allegorier och dikter med dess nymfer,
alltid vackra och alltid unga och hvilka ännu tjena
till modell åt skulptörerna, äro hyllningsgärder,
egnade åt källornas sunda inflytande. Den ursprungliga
kristendommen hade rätteligen valt till sinnebild
föremålet för vår teckning: hjorten vid brunnen,
symbolen af den andliga pånyttfödelsen. Våra förfäder
egnade de minerala och varma källorna en vidskeplig
afgudadyrkan, och man återfinner spår af ursprungliga
legender i många af sådana källors poetiska namn. Vi
kunna ej heller erinra oss behaget af en källa och
den af henne skänkta njutningen, utan att äfven tänka
på undinerna och feerna, legendernas befolkning,
som der har sitt hem. Må vi önska, att vid källans
grönskande, svala rand möta en gumma med runkande
hufvud, färdig att inför oss förvandla sig till en
lysande dam. Som Perraults unga flicka, erbjudom
henne artigt att dricka, på det hon må bevilja oss
en dyrbar gåfva. Hvilken? frågar ni, glömmande
legenden. Jo, det oförlikneliga privilegium,
att vid hvarje, ord utströ diamanter och perlor.
M.
Förbi.
Ej kan jag förgäta dagen, ’Då först den mannen jag
såg - Hvad trots i de kalla dragen! Hvad hån i hans
löje låg!
Och nu - all köld är försvunnen, Den stolta pannan
är böjd, Hans ögon stråla - kring munnen Ett drag af
vemod och fröjd.
Hvad kommer mannen att drömma? Var någon så hård,
som han? Ack! Nyss i en gammal gömma En vissnad
blomma han fann.
Bort, bort då hans tanke irrat, Han täljer minnenas
rad, Det faller ur ögat, som stirrat, En tår på de
skrumpna blad,
Och se! Strax glänsa de gröna, I stängeln gjuts
lif och märg, Och blommor dofta så sköna I lysande
purpurfärg.
Allt mer sig grenarna sprida, Han vandrar i rosengård,
Och luften tonar af blida Och underbara ackord.
Med henne han vet sig vandra, Då, glömmande verldens
kraf, Man endast älskar hvarandra - Med henne,
han öfvergaf.
Nu rosorna vissna och falla, Ur strålande dag blir
natt, Af känslor, som ljufligt svalla, Han vaknar
med bittert skratt.
Ralf.
––-
Öfveramiralen, takelbasen och pastorsadjunkten.
Berättelse af H. af Trolle.
(forts. fr. sid. 291)
Åter hade många år runnit bort i tidens elf. Den 21
April 1816 hade Puke, den gamle takelbasens forne
kölherre, gått till hvila för alltid. Det var en
solvarm, skön sommardag i Juni månad.
Bohuslänska kusten låg med sina sterila, nakna
klippor och gassade sig i solljuset. Kattegatts vågor
jagade hvarandra liksom yra killingar, och de raska
»bullingarna» ilade i sina farkoster från sund till
sund, för att vittja »garnen» och se till, hvad den
gode Guden skänkt dem under natten. Bullarsjön med
sina tilltalande naturskönheter låg som en spegel i
morgonens belysning. Mossbelupna bautastenar speglade
sig deri. I skuggan af hängbjörkarna och furorna
lågo skeppsgrafvarna från hedenhös eller något högt
stenkummel, minnen från den
tid, då Bohus län eller, som det då kallades, »Viken»
var ett kärt tillhåll för vikingar och deras drakar.
Bland dessa grafvar och kummel vandrade en man i
sina bästa år, och hans forskande ögon tycktes
oupphörligt söka
dessa gamla minnen från fornsångens och sagans tid. Ur
det frimodiga, klart blickande ögat lyste snillets
eld. Mannen, fornforskaren, ty han var en sådan, var
klädd i presterlig drägt. Öfver axeln hängde en bössa
och en luden jagtväska och i högra handen förde han en
järnskodd käpp af äkta masurbjörk. Mannen i fråga var
ingen mindre personlighet än Axel Emanuel Holmberg,
för tillfället pastorsadjunkt i Bullarens härad af
Bohuslän och stadd på en af sina sedvanliga utflykter,
för att leta efter hällristningar och fornfynd -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
