- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
310

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två fjärilslif. S. A. A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

310

luftiga vingar, att samtala om den försvunna tid, då
de i sin enfald trodde, att lifvet icke var någonting
annat, än ett frani-och tillbakakrypande på några
kålblad, och att göra upp planer för framtiden. Aldrig
skulle dle skiljas åt; liksom de,hade krälat sida
vid sida, då de ännu VCBTO barn., liksom de på samma
gång sprängt den dystra puppa®, så skulle de också
hädanefter troget följa hvarandra.

»Men», sade den ene af dem, i det han vippade med de
små vingarna, »om du nu får se någon skön ros, kan
det då icke hända, att du för henne öfvergifven mig?»

»Nej», svarade den andre fjärilen, som tycktes
innehafva husb ondevälde t, »nej, ingen ros, huru
fager hon än må vara, skall någonsin locka mig från
dig och vårt glada, fria lif. Icke kan man älska en
varelse som ej har vingar, som ej kan svinga sig upp
mot åen klara, högblåa himmelen?»

Så fortsatte de- sin lek hela den varma
sommardagen. Utan att hvila fladdrade de från blomma
till blomma, alldeles som om de haft ofantligt brådtom
- och ändå gjorde de ingenting annat än roade sig,
de små lättingarna! Men lyckligt och sorgfritt var
deras sommarlif, och hos alla, som gåfvo akt på de
små, luftiga varelserna, uppväckte de jag vet ej hvad
för en angenäm känsla af barnaglädje och oskuld.

När qvällen kom och bredde skymningens lätta slöja
öfver jorden, voro de emellertid ganska trötta
och medtagna. Kanske hade leken varit för häftig,
alltnog de kände sig icke riktigt väl till mods. De
fällde ihop sina små vingar och det tycktes dem,
som hade dessa redan mistat något af .sitt första,
fina stoft. Slutligen kom sömnen, men den var orolig
och ofta afbruten samt uppfylld af underbara drömmar.

»Nej, jag kan icke sofva», utropade till sist den
störste af fjärilarna och upplyftade vingarna,
»hör du ej, huru det susar och hviskar omkring
oss? Hvarifrån kommer denna röst? Under dagens lekar
och oro hörde jag den aldrig, men nu är det, som
om någon okänd kallade mig. Kunde jag blott förstå
hvad denna stämma säger, kunde jag blott tyda dess
hemlighetsfulla språk!»

»Ack», hviskade den andre fjärilen, »dessa ljud,
som du lyssnar på, äro blott naturens drömmar! Ser
du ej huru ljuft allting slumrar omkring oss? Låtom
då äfven oss slumra och drömma!»

Följande morgon fortsatte de ånyo sitt glada,
bekymmers-lösa lif. Glömd var den underbara,
hemlighetsfulla rösten-, de hade nu icke sinne för
någonting annnat än fågelsång och blommor. Men när
natten kom, hörde de ånyo den sällsamma hviskningen
omkring sig. O, hvilken oro, hvilken längtan efter
någonting okändt, onämnbart vaknade ej då i deras
hjertan! Hvilka sällsamma och tjusande bilder uppstodo
ej i deras själ vid ljudet af den milda, susande
hviskningen! Hvarför kunde de ej tyda detta språk,
som de tyckte sig älska och känna utan att förstå?

Slutligen började de äfven tröttna på det glada,
rastlösa lif, de förde om dagarna. »Yi hafva fått
vingar för något annat ändamål, än att fladdra omkring
så här», sade den stora fjärilen, »vi måste bort
härifrån, hvart, det vet jag ej än, men jag känner,
att någonstädes måste finnas ett ställe, der himmelen
är mera blå och blommorna skönare än här, och att
den hemlighetsfulla rösten är en kallelse derifrån,
som vi snart skola lära oss förstå.»

Den lilla fjärilen sänkte sorgsen sina vingar. Äfven
han längtade bort, men han fruktade så mycket för en
lång färd till ett okändt mål och han misstrodde denna
oförstådda röst, som smög sig in i deras drömmar och
uppväckte oro och längtan.

En natt, då de lågo der väntande och lyssnande,
hörde de plötsligen tätt bredvid sig den välbekanta
stämman, nu icke längre hviskande och hemlighetsfull,
men klar och tydlig. »Bort, bort härifrån», sade
den, »ni liksom jag ha fått vingar, och allt, som är
bevingadt, måste sträfva uppåt!»

Ja, detta var ett svar på all deras längtan, all
deras oro! »Hvem är du?» utropade de små fjärilarna,
darrande af ifver.

»Jag är vestanvinden», svarade den suckande rösten,
»fjärran ifrån kommer jag, sköna, lyckliga nejder
har jag skådat, lyssnen på mig!»

Och så började han berätta för dem en underbar
saga om det skönhetens ideal, som endast den kan
hinna, hvilkens bröst är uppfyldt af en brinnande
längtan dertill. Icke här på jorden finnes det, men i
morgonrodnadens skyar glöder det, på aftonens purpur
hvilar det som en rosenfärgad dröm. Och dit måste
alla sträfva, för hvilka jorden är för trång, hvarje
känsla, hvarje tanke, som fått vingar, måste dit upp.

»Dit, o, dit måste vi!» jublade fjärilarna, »det
var dit vi längtade, der först skall puppans mörker
helt och hållet skingras. O, säg oss blott vägen,
som leder dit!»

»Dårar!» utropade vinden föraktfullt, .»hvarken jag
eller någon annan kan säga eder vägen till skönhetens
ideal. Den, som ej i sitt bröst förnimmer en stämma,
hvilken säger honom, huru han bör gå - han skall
aldrig hinna sitt mål!»

Och så försvann han, ilande och snabb som han kommit.

»Den, som ej i sitt bröst förnimmer en stämma, hvilken
säger honom, hvart han bör gå - han skall aldrig hinna
sitt mål», upprepade fjärilarna tankfulla, »men vi, vi
förnimma denna röst! Uppåt, uppåt manar den oss! Yar
det icke bland de rosiga morgonskyarna, som vi skulle
söka och finna den skönhet, hvilken på jorden undflyr
oss under de oroliga och bullrande lekarna?»

Och uppåt flögo de; långt bort från de blomsterprydda
ängarna ilade de, så snart den korta sommarnatten
öfvergått i morgongryningens ljusa skymning. Ack,
hvad målet tycktes dem fjärran! Ingen enda stråle
vägledde dem, ingen skymt af den drömda skönheten
visade dem gränsen för deras sträfvanden. Men i deras
hjertan ljöd beständigt den manande rösten: »uppåt,
uppåt!» och det föreföll dem, som hade någon osynlig
makt lyftat dem allt högre och högre.

Och så bröt morgonrodnaden in och kastade sin
rosenslöja öfver himmelen. O, hur jublade ej de små
fjärilarna! Snart, snart voro de framme, hade de icke
redan inträdt i dessa regioner af ljus och fägring,
som båda lifvets och skönhetens närmande?

Men, ack, detta skimmer slocknade och med det äfven
jublet och glädjen. Men icke hoppet: trofast flögo
de hela dagen, alltjämnt fasthållande i minnet
vestanvindens ord. De ville så gerna tro på. dessa
ord, som för dem tydde all deras oro och längtan
och som för deras hopp öppnat den skönhets-verld,
som de endast dunkelt anat. Visserligen undrade de
ibland, allt som tiden led, att det efterlängtade
målet syntes lika fjärran, men hvad betydde det,
att färden var lång och tröttsam. När de väl hunnit
fram till skönhetens verld, skulle all oro, alla mödor
vara glömda, - Men när qvällen kom, voro deras krafter
förbi. Maktlösa sjönko de ner till jorden, slut var
den rosiga morgondrömmen, slocknadt det svärmande
ungdomshoppet. Den jord, som gifvit dem lifvet och
från hvilken de längtat bort, skulle ändock till slut
mottaga det sista matta slaget af deras vingar.

»Kanske», hviskade den ena fjärilen med döende röst,
»kanske skola vi ännu en gång väckas till lif,
liksom vi en gång vaknade ur den långa dödssömnen i
puppan. Och då skola vi på starkare vingar hinna den
skönhetsverld, som nu undflyr oss.»

I detsamma sjönk solen och den rosenfärgade
aftonrod-naden utbredde sig öfver .himmelen. Men
för de döende fjärilarna var detta sken som
morgonrodnaden af ett nyväckt hopp, som återskenet
från en skönare och lyckligare verld, hvilken måste
finnas någonstädes, fastän deras stoftvingar voro
alltför svaga att bära dem dit.

Men öfver den drömmande naturen, bland trädens toppar,
på de slumrande vågorna ljöd i aftonens stillhet
en dallrande suck, hvars klagande ljud tydligare än
ord för den aningsfulla själen tolkade denna längtan
efter någonting ljusare och renare, som går igenom
hela naturen - denna fåfänga längtan, som, så länge
tiden varar, endast skall mättas med de brutna och
osäkra strålarna af skönhetens ideal.

- S. A. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free