Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en episod från 1813. skildrad af Isidor Palm.
r
(Eftertryck förbjudes.)
I.
»Har du icke sett något bakom kulisserna, Sofie?»
frå-.
gade Emerentia, som lutade sig framåt, under det hon
draperade sin vida klädning omkring sig.
»Hvad menar du?» frågade i sin tur fru Hjelm, med en
liten anstrykning af förlägenhet.
»Gubben Bahr har ju åtskilliga gånger i sina bref
talat om sin brorson. Denne och din Gretchen, som enda
arfvingar, tänker han måhända på att förena till ett,
på det att egen-domrnen en gång icke må behöfva säljas
utan kan stanna i slägten. Med få ord, man tänker på
att gifta bort din dotter.»
»Det är inte utan, att jag sjelf...»
»Åh, var säker!1 Jag har en viss skarpsynthet. Nå,
lilla du, hvad sade Gretchen härtill?»
»Hon hade icke den ringaste aning; hade hon det haft,
skulle hon kanske icke varit så beredvillig att fara
åstad . . . flickor hafva ibland det infallet, att
sätta sig på tvären...»
»Det är sannt», inföll mamsell Emerentia, »jag har
haft mer än en friare, men alltid afvisat dem."
»Hvad Gretchen beträffar är detta bara en gissning
af oss...»
»En rik friare är likväl icke att förskjuta i alla
fall . . .»
»Men detta är ändå en tanke, som äfven oroar mig
. .._.«
»Det är klart, att du gerna hade varit med, för att
se och bedömma. Nej, lilla goda du, jag är inte så
dum, som jag ser ut. Jag förstod nog genast, hvarför
det hastade så med Gretchens resa; gubben Bahr ar ju
sjuklig och han vill gerna hafva allt afgjordt och
välbestäldt, innan han vänder näsan i vädret.»
»Åh, goda du», sade fru Hjelm, som kanske tyckte
att mamsell Emerentia talade väl mycket vanvördigt
om en person, som var rik och som hon hoppades
få ärfva. »Yi sitta här och göra upp planer, som
i sjelfva verket måhända ingen funderar på. Huru
det än må vara, skulle jag känna mig nöjd, om jag
blott visste Gretchen väl anländ till ort och ställe,
der hon nog kommer att röna behöfligt skydd. Jag har
sjelf växt upp på Bauershof i Zschopaudalen... ack,
hvilken herrlig trakt!... Jag glömmer aldrig våra
Utflygter till slottet Kriebstein.
Fru Hjelm tystnade och vaggade fram och tillbaka med
sitt hufvud; hon syntes försänkt i angenäma minnen,
och som mamsell Emerentia icke var utan att äfven
äga sina resehågkomster, så började hon nu tala om
Ryssland, der hon upplefvat oförgätliga ungdomsdagar.
»Jag vill inte skryta», sade hon, »men då jag var
sällskapsdam hos grefvinnan Wajroffsinska, så gjorde
också vi våra Utflygter och förde ett angenämt
lif. Klockan elfva åto vi frukost, klockan fyra
spisade vi middag, och slafvar sutto på dolda läktare
och utförde taffelmusik. Mer än en furste låg för mina
fötter, men jag hade aktning för mig sjelf, och ingen
kan säga, att det finnes en fläck på mitt rykte.»
»Nej, visst inte», sade majorskan, som väl för tusende
gången hörde berättelsen om denna glansperiod, och
möjligtvis för att af bry ta en ännu utförligare
beskrifning, uttalade hon sin undran öfver orsaken
till att Emerentia lemnat denna fördelaktiga plats.
»Hemlängtan dref mig hit igen», sade mamsell
Emerentia med en furstinnas hållning. »Hvad har
jag nu? Ingenting! Hvad är jag nu? Ett intet, en
atom! Jag har rika slägtingar, förnäma personer,
som bo i Vestergötland, men jag reser icke till dem
. . . Jag dör förr, än jag förödmjukar mig, jag är
stolt, jag ber icke en menniska om något och hellre
än att gå ut som tiggerska på Stockholms gator,
gör jag liksom Semiramis - jag tömmer giftbägaren!»
»Bevara mig väl», sade fru Hjelm, som var en liten
förståndig menniska utan öfverdrifter, »tala aldrig
så der, Emerentia, det låter så onaturligt!’
fölen sken rakt in i majorskan Hjelms lilla hvar
dagsrum vid Storgatan i Stockholm, och hon sjelf
trippade med små, korta steg fram och tillbaka under
synbar oro.
"Ja, hvad skulle jag väl göra?"
»Du kunde naturligtvis inte annat", sade mamsell
Emerentia Bergvall, som, rak och med en viss
värdighet, slagit sig ner i den långa soffan,
hvilken till prydnad och nytta upptog ena väggen-,
"jag skulle naturligtvis handlat precis som du."
"Men tänk, om något ondt händer henne! O, dessa tider,
dessa förskräckliga tider! Med flickans förmyndare
kunde jag icke rådfråga mig, han ..."
"Han, som så mången annan, kläder blodig skjorta
för sitt fosterland", inföll mamsell Emerentia; men
majorskan sträckte fram sina båda händer, liksom af
värj ande, och bad sin väninna hafva medlidande med
henne. Hon var tillräckligt uppskakad af detta krig,
och tänk, om något ondt skulle hända hennes barn!...
"Jag förstår inte, att du kan taga så hett vid dig",
sade Emerentia, som tyckte, att hon lagt sina ord
mycket väl.
"Åh, det kommer öfver mig allehanda mörka tankar!" Det
låg en lindrig brytning i fru Hjelms ord, något
främmande i hennes uttal, hvilket häntydde på, att
hon härstammade från "das grosse Vaterland», som vid
denna tidpunkt, eller 1813, ännu icke riktigt var det
stora fäderneslandet, utan styckadt och sönderslitet
af krig och oroligheter.
"Ja, så mycket är visst", sade mamsell Emerentia, »att
krig aldrig borde finnas till. Det må nu gå lyckligt
eller olyckligt, så är det ett menniskoslagtande
i alla fall. Och hvilken dyr tid sedan!» Den värda
damen sammanknäppte sina händer och såg upp mot taket,
men som den dyra tiden icke särdeles generade henne,
ty mamsell Emerentia Bergvall var ett fruntimmer, som
fördref sina dagar än här och än der hos väninnor och
bekanta, så hemtade hon sig från deri ögonblickliga
förstening, hvari de dyra tiderna tycktes hafva
försatt henne, och tillade: »jag förstår ej, huru
menniskor i allmänhet kunna existera."
"Det är sannt! Hvad vår ekonomi särskildt beträffar,
så är den sådan, att jag hvarken borde eller kunde
försaka detta tilltänkta arf. . . Nej, det. förutan
skulle jag med skäl emotse en bekymmerfull framtid!"
»Det ligger i öppen dag", sade mamsell Emerentia.
"Och Gretchen ville sjelf ovilkorligen resa . . . Den
långa färdens besvärligheter och faror afskräckte
henne icke . . ."
"Det ligger hjelteblqd i hennes ådror", och Emerentia
gjorde åter en häntydan på, att kapten Hjelm,
som var bror till den lilla fruns aflidne man och
hennes dotters förmyndare, om han icke precis bar,
så dock utsatte sig för att bära blodig skjorta. ’
"Jag skulle blött velat hafva följt Gretchen", sade
majorskan, som med en nervös rörelse vred sina händer
öfver hvarandra; »men flickan så godt som tvang mig
att stanna hemma. Sedan jag i vintras hade den svåra
giktfebern, har jag inte orkat någonting; den ringaste
ansträngning gör mig krasslig, och om jag under vägen
blifvit lagd. på sjukbädden, hvad då?»
"En resa var omöjlig för dig att tänka på; men
din flicka hade ju godt skydd och aktningsvärdt
ressällskap ..."
"Men modershjertat, modershjertat!"
Angående modershjertat hade mamsell Emerentia icke den
ringaste erfarenhet, hon var en dygdesam jungfru och
hon skakade oberörd sitt hufvud. »Du får väl lugna
dig», sade hon, »kanske Gretchen sändt dig bref
angående sin lyckliga framkomst, men bref i dessa
tider kunna lätt snappas bort... .»
»Detta är också det enda, jag har att trösta mig
med», sade fru Hjelm och tog plats bredvid sin
väninna, »men ovisshet är svår att bära. Om något
ondt träffat Gretchen, så skulle det dock varit
tusen gånger bättre, om vi låtit hela arfsfrågan
bero. Det var också ett dumt infall af gubben Bahr,
att, som vilkor för att flickan skulle få ärfva honom,
hon ovilkorligen nu skulle infinna sig. Han har sjelf
förvärfvat sin förmögenhet och kan göra med den hvad
honom lyster.»
»Det ar den bittraste natur», svarade Emerentia,
i det hon med nobel värdighet höjde sitt hufvud,
hvilket så inverkade på den lättrörda och godmodiga
fru Hjelm, att hon hjertligt inföll:
»Kära Emerentia, du och min aflidne man hafva ju varit
barndomsvänner och lekkamrater, i ditt föräldrahus
umgicks
Sv. Familj-Journ. 1878.
40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
