- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
316

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

316

tens folk. Gubben Laubel är en storskrytare och talar
knappt ett sannt ord. Jag vill visst inte säga något
ondt om herr Bahr - jag får min föda af honom och jag
har varit i hans hus i Öfver fyrtio år; men jag känner
Julius och håller af den gossen och jag skulle just
önska, att du gjorde sammaledes." Det var nu Gretchens
tur att göra stora ögon. Hon kände den unge herrn
alldeles tillräckligt och fann det nästan förmätet,
att någon kunde uttala till henne en önskan om, att
hon skulle tycka om en person, som behandlade henne
som ett barn eller rent af låtsade som om han icke
såge henne.

III.

Hönsen skrockade och plockade på bakgården, och
mamsell Ottilia gick som en befallande drottning
emellan dem och delade nådegåfvor af korn, som hon
med full hand kastade ut. I samma ögonblick hördes
ett svagt smattrande ljud.

Hönsen satte näbben i vädret och vände ut och in
på ögonen och mamsell Ottilia stod en sekund som
en bildstod.

Det låg icke något oväntadt i detta smattrande ljud
och ändå väckte det häpnad. Fjäderfäna hemtade sig
först och började plocka igen, och sedan Ottilia
tryckt sina båda händer mot hjertat, flög hon
tvärs öfver gården, som om äfven hon i hast blifvit
bevingad, och hennes blårandiga kjol stod som ett
segel omkring henne.

»Milde himmel!» skrek hon. »Vi kunde inte vänta
annat! Krigsfolk hafva ju på senare tiden skymtat
fram hvarthän man vändt sig. Men vi hade väl kunnat
få vara i fred?»

»Åh, det var ju bara några skott», sade Gretchen,
som hittills tyckt, att ett litet krigsäfventyr
vore i hennes smak, men som dock nu kände en häftig
hjertklappning.

»Hvar fiendtliga hufvudstyrkan ungefärligen
står, det känner man nog till, alla dessa små
rekognosceringstrupper af fiender och vänner, som
dyka upp än här än der, dem talar ingen om; men om
en vacker dag en stackars menniska blir ihjälskrämd,
så får man bära sitt öde och man har inte rättighet
att säga deremot så mycket som ’smack’ en gång.»

Gubben Bahr, bredvid hvilken Ottilia vred sina händer,
satt inpelsad i sin stora länstol och svor öfver
fransmännen och sin gikt, medan Julius gick upp
på vinden, der han genom en glugg sökte observera
orsaken till de spridda skott, man hört. Husfolket
hade smugit sig upp efter honom, och snart stod också
Gretchen vid hans sida.

»Hvad tror du, Julius, hvad är det?»

»Ingenting af betydenhet . . . kanske någon jagat här
i skogsdungen . . . eller att ett par skott blifvit
vexlade mellan några fiendtliga trupper. Allt är ju
nu åter tyst ...»

Gretchens kinder voro snöbleka och hennes små händer
skälfde under det hon stödde sig mot muren. »Den
armekår, jag häromdagen påstod mig hafva sett»,
sade hon, »var nog icke någon synvilla.»

»Jag trodde det just heller icke, fastän jag låtsade
så...» inföll Julius. »Ser du, man söker här i
landet omringa Napoleon, han vill spränga ringen och
våra trupper liksom de franska äro å hvar sin sida
angelägna om att observera hvarandras ställningar.

»Kriget är något ohyggligt och förfärligt», sade
Gretchen, hvars ansigte fortfor att vara blekt,
under det hon med ett oroligt uttryck blickade upp
till sin kusin.

»Låt oss gå ut i trädgården», sade han glädtigt,
»luften skall göra dig godt.»

Gretchen hade kastat den lätta hatten öfver sitt
hufvud, och skogsdungen, som stötte intill den ena
af boningshusets gaflar, syntes henne så lockande
och sval. Hon vek in på en smal gångstig och Julius
följde henne. Doftet från löfskogen slog emot dem,
och, stigande öfver tufvor, gingo de långsamt framåt.

Den unge mannens steg voro stundom vacklande, och hans
ansigte sammandrogs af smärta, men Gretchen såg icke
upp till honom och tänkte icke, att han kunde plågas
af något kroppsligt lidande. Plötsligen stannade
hon. Det var vid utkanten af den lilla skogen. »Se»,
sade hon andlöst, »der ligger en häst och en man är
utsträckt på marken bredvid.» Med fjäder-

lätta steg ilade hon nu fram till den fallne, som med
benen öfver hästryggen låg med öfra delen af kroppen
på marken »Han rörde sig bestämdt», sade hon, »han
är ännu varm, känn, Julius, känn! Det är en svensk,
min Gud, min Gud Vi skola föra honom bort . . . Icke
sannt, hem till Bauershof, men hur?»

»Här bakom skogsbrynet ligger en liten koja», sade
Julius »kom låt oss gå dit och hemta folk ...»

»Gå du, gå! Jag stannar här! Huru jag tackar Gud,
som förde hit våra steg!»

Att lemna Gretchen! Julius tvekade, men vid den blick
af tillfredsställelse, som lyste i hennes ögon, vid
den nästan befallande rörelse, hon gjorde med handen,
spillde han ej flera ord

Den unga flickan var nu ensam, med den orörlige
krigarens hufvud stödt emot sitt knä. Då och då lade
hon sin hane på hans kind, det fanns en svag lifsvärme
på den, eller förde hon sin hand mot hans hjerta,
hvars slag dock tycktes vara stannade

»Kriget är något förfärligt», sade hon sig ännu en
gång med en rysning! Hon tänkte på slagfält med af
menniskobloc gödda åkrar och dessa fält insvepta i
dimmor af krutmoln som flögo likt nattliga skuggor och
medförde något dämonlikt och fasansfullt. Det var som
om en vindflägt från grafven hade kommit emot henne
och förtagit henne andedrägten. Hennes inre smälte
tillsammans med döden. Trädens tysta skuggor framför
henne och de vresiga snåren antogo skepnaden af något
gigantiskt, något vålnadslikt. Hon tyckte sig hafva
kommit in i naturens stora grafhvalf, och det aflägsna
suset från skogen var som dödsångstens suckar.

Hon kände ett ögonblick begäret att resa sig upp och
fly, men hon rörde sig icke; från detta tillstånd af
förlamning sökte hon befria sig och lade ännu en gång
sin hand på den fallne krigarens kind - hon kände att
hennes hand var kallare än den svaga lifsvärmen i hans
ansigte, och vissheten, att det dock var en lefvande
varelse i hennes närhet, återgaf henne något af den
försvunna kraften. Hon var dock ännu helt uppskakad,
då Julius återkom med folk från gården.

»Jag har dröjt länge», sade han, »men folket i kojan
har förmodligen flyktat, och jag måste derför skynda
hem. Hur är det, Gretchen? Jag borde aldrig hafva
lemnat dig här.»

»Jag är en dum varelse», sade hon med ett försök att
småle, »och du har rätt då du säger, att jag har en
liflig fantasi ... jag har skrämt upp mig med alla
möjliga dumma tankar.»

»Så, nu återvänder färgen i ditt ansigte... åh ja,
du är en rask flicka och kryar snart till dig. Låt oss
nu lyfta honom försigtigt upp på båren . . . fatta i
alla på en gång . . . så, det är bra... jag har sändt
ett ridande bud till Waldheim, för att hemta läkare.»

Gretchen gaf honom en gillande nick, och med båren
som medelpunkt satte sig det lilla tåget nu i rörelse
och väckte stor uppståndelse på Bauershof.

»Han har ännu icke visat tecken till lif, men han
är väl ej riktigt död», upplyste Ottilia, som då
och då gick med rapporter mellan sjukrummet och
herr Bahr. »Menniskan lär dock icke hafva en skråma
på kroppen.»

Den eftersände läkaren från Waldheim upplyste snart
härefter, att den unge mannen troligen genom ett fall
från hästen stött bakre delen af hufvudet, att han
derigenom råkat i en svimning, ur hvilken han måhända
aldrig skulle uppvakna. Emellertid lofvade den lille
korpulente doktorn att göra allt, hvad han förmådde,
och att detta icke vore så ringa, lät han blygsamt
förstå, under det han öppnade den afsvimmades läppar,
mellan hvilka han hällde några droppar konjak.

»Ni måste stanna här, doktor», sade gamle herr Bahr,
som var förtjust att helt oväntadt få någon, med
hvilken han kunde spraka om sin gikt, isynnerhet som
doktor Weser icke var hans husläkare och med hvilken
han således kunde genomgå alla stadierna ifrån de
första symptomerna af sin sjukdom, och så allt igenom,
ända till den nu inträffade känslan af lamhet.

Ändtligen förkunnade doktorn, att den unge mannen
började visa tecken till lif, att han andades mera
fritt, dock alltid med en viss svårighet, att sansen
icke fullkomligt återvändt, fastän dödsblekheten
småningom försvann.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free