Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
"Bra, bra", sade herr Bahr, "detta är en småsak,
karlen qvicknar nog vid. Jag minnes en gång, då en
häst skenade med mig och kastade mig ur sadeln. Jag
blef litet hvim-melkantig och jag tror, att jag låg
sanslös en stund. Nej, värre är den gemena värk,
som satt sig just inne i mina benpipor, jag svär att
den är värre!"
Ottilia hade emellertid kommit i sitt rätta
element. Att bereda sjuksoppor var just hennes sak,
hon hade härmed i åratal trakterat gubben Bahr, och
äfven Julius hade den sista tiden kommit i erfarenhet
af hvad hennes kokkonst i den vägen förmådde, och hon
laborerade i köket, dit Gretchen intresserad hade
följt henne. Då nu Ottilia tillbjöd sig att under
natten vaka vid sjukbädden, så följde Gretchen äfven
dit efter henne samt kastade vid "godnatt"-tägandet
en flygtig blick på den unge mannen, hvilkens till
hälften blottade bröst var fullt af blånader och
kontusioner. Hans hår var orenadt af svett och dam,
hans ögon voro slutna, men ansigtet var vackert-,
hon skulle eljest kanske icke betraktat honom med
denna dröjande blick.
Hon hade ju bidragit till att rädda hans lif, sade
hon till sig sjelf. Ja, de önskade äfventyren hade
nu börjat infinna sig. Att de icke måtte blifva af
en allt för tragisk natur, derom bad hon dock med
sammanknäppta händer.
IV.
Sansen hos den unge krigaren hade återvändt. Han
hade helt artigt kysst mamsell Ottilia på handen,
då hon serverade honom den läckra vinsoppan.
Herr Bahr hade låtit leda sig till sin sjuke gäst,
och han talade med hög röst, han nästan skrek,
troligtvis i den förmodan, att den svenske officeren
bättre skulle förstå honom. Men då han fick ett
någorlunda begripligt svar på sina ord, lugnade sig
den gamle herrn och berättade med naturlig röst, att
hans systerdotters dotter, som var född i Sverge,
och således den unge krigarens landsmaninna, jämte
hans brorson påträffat honom liggande sanslös framme
vid skogsbrynet.
Den unge mannen uttömde sig i tacksägelser för den
bevisade gästfriheten, och då hans kroppskrafter
småningom återvände, började Ottilia från hans uniform
utplåna fläckar och dam.
Löjtnant Mellers var mycket blek, då han ett par
dagar derefter presenterade sig för Gretchen, som
tryckte hans hand med en ännu hittills ej erfaren
känsla af glädje, då han förbindligt kallade henne
sitt lifs räddarinna.
"Öfver det missöde, som träffat mig, har jag icke
något fullt medvetande", sade han; "iiågra af oss voro
beordrade att söka taga fiendens position i sigte,
och för att nå målet, togo vi en omväg på flera mil,
då vi oförmödadt stötte på en fransk förpost. Min
häst blef skjuten och jag fick troligtvis ett slag
. med någon bösskolf i hufvudet, ty allt hvad jag
minnes är, att jag plötsligen kände en häftig smärta
och slungades ur sadeln."
Den unge mannen talade på ett bekymmerstöst och
glädtigt sätt, och Ottilia knäppte sina händer
tillsammans och undrade, huru han kunde se så nöjd
och munter ut, då han nyss legat så godt som död.
"Jag kan ju ändå vara glad, att för så godt pris hafva
sluppit undan. Kanske är det dock min tur snart nog,
men huru skulle det blifva, om man derför hängde
hufvudet!"
Gretchen tyckte, att han talade så som en ung krigsman
det borde, hurtigt, litet kallt kanske, men han hade
rätt: det var icke tider för någon att utveckla en
öfverdrifven sentimentalitet.
Det hade kommit liksom ett friskt lif med den unge
mannen. Han underhöll herr Bahr med krigshistorier om
den tappre hjelten Carl Johan, som var armens afgud.
"Ja, han är en hjelte", sade han, "det har han mer
än en gång bevisat", och han förtäljde om den tid,
prinsen ännu var general. Franska armen höll då en
gång på att svigta och fly, men Carl Johan, full af
ädel harm, slet af sig sina epåletter och kastade dem
till de flyende samt ställde sig bland gemene man i
det värsta^ kulregnet. Genom hans föredömme eldades
fransmännens mod, så att det närmaste manskapet vände
om, följdes af andra, ordningen blef återställd och
i stället för
nederlag tillkämpade hären sig en lysande seger. Eller
en annan gång, när armen vägrat marschera fram, huru
prinsen rusat till främsta mannen i ledet, fattat
honom i kragen, hotat att på stället hugga ned honom,
derest han ej ville efterkomma ordern. Mannen lydde
och hären följde honom. Carl Johan hade genom sin
rådighet besegrat en revolt. - Historien gällde då
hjelten vid en fransk arme, men gubben Bahr lyssnade
icke desto mindre med glänsande ögon, glömde sin
gikt och svor, att han när som helst var färdig att
marschera ut.
Hvad Gretchen beträffar, fann hon landsmanskapet
mellan sig och den unge militären som ett slags
föreningsband. De talade om Sverge och Stockholm och
hade ju nästan gemensamma minnen. Ja, när allt kom
omkring, hade de kanske bevistat en och samma bal
eller offentligt nöje^ fastän de då icke träffat
på hvarandra och nu - huru besynnerligt! Det var
säkerligen förut bestämdt, att de här skulle mötas ...
Åt Julius gaf Gretchen knappast en half tanke. Han
höll sig på sitt rum, der läkaren från Waldheim
besökte honom. Genom ansträngningar att gå fram och
tillbaka i skogen hade hans halfläkta blessyr brutit
upp igen, och den lille välmående eskulapisonen
utstötte ett och annat "Donnerwetter!" och frågade,
om det vore hans mening att sluta som krympling.
Gubben Bahr hade så mycken förströelse, att han blott
sade: "Den gossen har inte kunnat hålla sig stilla
allt ifrån första stund han blef blesserad, han har
en verksam natur. Jag har varnat honom och sagt, att
han för tidigt började röra sig, men han ville inte
tro och nu får han skylla sig sjelf, Hvad är dock hans
skråma mot min gikt? Yid min ära, platt ingenting!"
Tant Ottilia, som städse funnit sig skapad för att
vara sjukvårderska, sysslade outtröttlig omkring
honom, halft bannande öfver hans oförstånd att
anstränga sig, halft smekande af deltagande. Han var
ju så godt som hennes son, hon hade sett honom växa
upp, och alla fröjder på Bauershof voro förknippade
med honom. Äfven den svenske officeren sträckte
sina besök till den sårade landtvärnsmannen,
som med en viss otålighet vände sig på sin soffa,
ty det tråkigaste af allt var att nödgas hålla sig
stilla, han behöfde väl att röra sig, för att tillse
den fåtaliga personal, som vid denna tid skötte
egendommen.
"Det är af egennytta", sade Gretchen till Ottilia;
"han är rädd att förlora någon skärf af det goda,
som en gång skall tillfalla honom. Han har en låg,
beräknande själ."
"Mitt söta barn, jag ber dig vid allt hvad heligt är,
tala icke så! Julius är en praktisk menniska, och han
har uppfostrats i den grundsatsen, att det är större
heder att förkofra än vårdslösa sina ägodelar eller de
värf, som blifva oss anförtrodda. Han är landtbrukare,
och det går ingen upp emot honom att sköta en gård,
det kan jag försäkra. Innan här blef oro i landet, så,
huru ung än gossen var, ansågs Bauershof just för en
mönstergård, och våra underhafvande hade kunnat bära
honom på sina armar. Hade han varit egennyttig eller
hård, så skulle man inte rent af hafva förgudat..."
Men Gretchen lopp ifrån henne, antingen för att
slippa höra alla de öfverdrifter, som måhända lågo
på mamsell Otti-lias tungspets, hvilken så fort det
rörde Julius städse var disponerad att höja lofsånger,
eller kanske derför, att hon såg den vackre officern
sitta i trädgården - alltnog, den unga flickan gick
med små lätta steg ut till honom samt satte sig
bredvid honom på gungbrädet.
Den der Julius, som tant Ottilia gör så mycket väsen
utaf, måtte han florera i sin förträfflighet, tänkte
Gretchen, men hvilket otympligt sätt har han icke,
och den, unge militären, hvilken artighet och elegans
utvecklar icke han! Att anse henne som barn! Detta
föll löjtnant Mellers icke in, han behandlade henne
som den fullt utvecklade verldsdamen, som sitt lifs
räddarinna, till hvilken han beundrande såg upp,
och, blan-dadt med lätt skämt, stack allvaret af
hans hyllning dock oupphörligen fram, då vid hans
dröjande blickar Gretchens kinder färgades af en lätt
rodnad. Så sutto de bredvid hvarandra på gungbrädet,
som stod midt på blomsterkullen, och solen sken
varm öfver doftande kalkar, deri morgondaggen ännu
glittrade.
"Man skulle tro, när man sitter här", sade löjtnant
Mellers, "att lifvet är ett paradis af frid."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
