- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
322

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Windrank. Skiss från Gustaf Wasas tid, af Cajetanus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

322

»Seså», sade hon och tog honom under ena armen,
»försök nu att lägga bort slingerbultarna. Håll tungan
rätt i munnen, Hans."

»Tungan», eftersade skepparen, sväfvande på målet,
»tungan är en förarglig lem, o säger mäster Olof,
och han känner nog den saken, han. Åh, styr nu rätt
mellan blindskären, att inte skutan stöter på grund
en gång till, ty då, fördömme mig, blir det inte
hafveri af! Här är hamnen, Britta, lotsa nu vraket
uppför trappan. Ohoj, der inne, det är jag, som kom
. . . mer hem!»

Efter ytterligare ett svårt arbete fick den
hjelpsamma Britta ändtligen skepparen in i sitt rum,
der han nedföll som en stock i sängen. Sedan qvinnan
några ögonblick betraktat Hans och derunder haft
sina egna reflexioner öfver superiet, närmade hon
sig dörren och lade handen på klinkan. Men vid det
svaga klingande ljud, som då uppstod, reste sig Hans
Windrank plötsligt upp i sängen, såg några ögonblick
sväfvande på Britta och sade slutligen, under det
ett leende spred sig öfver hans högröda ansigte:

»Ingen fara mera, Britta; i morgon blir jag rik och
köper en större skuta och ...»

»Hvad är det ni säger, skeppar Hans?» inföll Britta,
när den druckne gjorde ett kort uppehåll. »Blir han
rik, han, och på hvad sätt> om jag får vara så näsvis
och fråga?»

Hans Windrank tittade en stund med sina glåmiga
ögon på Britta, liksom hade hans förstånd plötsligt
klarnat, men efter några ögonblick återföll han i
sin forna slöhet.

Britta upprepade sin fråga.

»På hvad sätt?» eftersade skeppar Hans, sväfvande
på målet. »Ser ni, tysken har ett horn i sidan till
kungen, och i morgon i ottesången . . . jaha -
behöfs bara att tutta på en svafveltråd. Ha, ha,
ha! Boliga gubbar på gästabudet; förtäring vankades
rundligt och Hans Windrank var ej den, som spottade
i glaset. Måste åtaga mig den der påtuttningen. Så
kommer gnistan i krutfjerdingen under kungens stol
. . . husch, det blir ett brakande och knastrande,
alldeles som när ett skepp springer i luften! Och
kungen och kronan och spiran, aj, de flyga till väders
fortare än ett par märsgastar. Lustigt lif på gator
och torg, och midt ibland alla går Hans Windrank
med en skeppa penningar, goda holländska dukater,
under hvardera armen. Akta dig då, skeppar Måns,
då blir jag rikare än du, och köper ...»

Yärmen i rummet tillika med det bastanta ruset
förtyngde snart /skepparens ögonlock. Han föll tungt
ned på sängen och det dröjde icke många minuter,
förrän han snarkade högljudt.

På det högsta upprörd af hvad hon hört, skyndade
sig Britta ut ur rummet och ilade hem till sin man,
för hvilken hon omtalade allt.

»Kung Göstas lif är i fara», sade denne. »Det är de
fördömda, trolösa lubeckarna, som anstiftat detta
nya forsat, men vi skola draga dem svårliga vid
näsan. Följ mig, hustru!»

Snart stodo Britta och hennes man vid ena slottsporten
och begärde att blifva insläppta till höfvidsmannnen
Germund Some. Vakten nekade, men gaf med sig först när
Britta gifvit en svag h antydning om, att konungens
lif ej kunde räddas, så framt hon ej nu fick tala med
herr Germund. Snart befunno de sig inför denne stränge
herre, som allvarligt afhörde qvinnans berättelse. När
hon slutat, sade han:

»Yäl dig, att du i sådant ärende kommen är; detta
blifver dig till stor heder.»

Hans Windrank blef först anhållen och tvingad att
uppgifva namnen på de sammansvurna. Då nyktrade han
till som först, och långt sedan fängelsets portar
slutits om honom och de fängslade tyska herrarna,
klagade han bittert öfver’sin olycka, förbannade
sin passion för starka drycker och utlät sig äfven
i hårda tillmälen mot Britta och hennes man.

En nästan oöfverskådlig menniskomassa böljade på
Brunke-berg, då för1 tiden en hög ås, der och hvar
bevuxen med skog.

På den högsta toppen voro fyra galgar uppresta,
hvarjämte stegel och hjul höllos i beredskap.

»Hvad har händt? Hvem är det nu, som skall förpassas
till andra verlden?» frågade en klotrund borgare en
sin kamrat.

»Yet inte», svarade denne.

Men det vet jag», inföll en gäll qvinnostämma, »jag
hörde det i morse af en vaktknekt.»

»M hvad är det då? Sjung fort ut, menniska!» hördes
flera röster rundt omkring.

»Jo, det är en mängd tyskar, som ställt forsat för
konungens lif, och det är de, som skola lida sitt
straff.»

»Det är rätt åt dem», skrek en ungdomlig stämma
bland hopen.

»Yi hafva aldrig haft godt af de der utländingarna»,
inföll en annan. »Bäst vore, om kung Gösta ville kapa
nacken af hvar enda en i ett tag.»

"Ja, då skulle jag gerna hjelpa till", bedyrade
en tredje.

I detta Ögonblick hördes en stark stämma:

»Se, der kommer ett tåg ut från Norreport; det är
fångarna!»

Allas blickar riktades mot det långsamt framskridande
tåget, framför hvilket kung Gösta red, omgifven af
sina förnämsta höfvidsmän. Yid åsynen af honom höjdes
ett enda enstämmigt rop:

»Lefva kung Gösta, vår befriare, vår fader!»

Kungen nickade och ett gladt leende bredde sig för
några sekunder öfver hans anlete. Men detta återtog
snart sitt förra hotfulla uttryck, hvilket blef ännu
hotfullare, när han strax efter jubelropen förnam
dessa yttranden, i hvilka också hela mängden instämde:

»Död åt förrädarna! Häng hvarenda tysk! Stegla de
falska liibeckarna!»

Menigheten gaf sjelfmant rum, intet försök till våld
gjordes. Det var vördnaden för konungen, som höll
hvarje sinne i styr.

»Nej, se på den olyckliga menniskan, han är också
med! Se bara! Hvad har han nu gjort igen?»

Dessa ord yttrades af en medelålders qvinna, i det
hon pekade på den person, som gick sist i tåget och
som nästan måste knuffas fram af knektarna.

»Åh, det är ju skeppar Hans Windrank», sade en annan.

En tredje inföll:

»Styr han nu undan klipporna, så är han en duglig
sjöman. Hollah, skeppar Hans, hvad för en kurs har
du nu satt?»

»Den suputen må gerna ha det», inföll en fjerde,
som var personlig ovän med Hans.

Skeppar Windrank såg sig oroligt och skyggt omkring,
ty öfverallt möttes han af hånfulla ord och blickar.

Framför galgarna stannade tåget, och dödsdommarna
upplästes. De, som voro mest brottsliga ledo döden i
hela menig- ’ hetens åsyn, de andra återfördes till
fängelset. Sist kom turen till skeppar Windrank. Med
darrande knän och ögonen sänkta mot jorden fördes han
fram till konungen. Denne betraktade skepparen en god
stund, och härunder mildrades något hans stränga drag.

»Hans Windrank», sade han slutligen, »du är känd
för att allt för mycket anlita det goda ölet samt
andra starka drycker, och då pratar du ofta det,
som du sedan får ångra. Ruset gör menniskan vettlös,
säger man. Dock har jag det att tacka för, att mitt
lif blef räddadt, och efter som du mot din vilja
varit min räddare och nu känner ånger öfver, att du
någonsin gifvit dig i lag med mina hemliga fiender,
så vill jag låta nåd gå för rätt. Men se blott till,
att du ej en annan gång under rusets inflytande råkar
ut för lismar e, det torde då ej gå dig så väl.»

Hans Windrank trodde till en början ej sina
öron. Hörde han rätt, var han fri, skulle icke äfven
han undergå samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free