- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
325

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXI. Hans Jansson. Pehr Thomasson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett fosterländskt Bildergalleri.

LXXI.

Hans Jansson.


"– – –ur folkets ring
Steg äfven bonden fram på öppet Thing
Och sade vishets ord."
– – – – –
"Se upp! Till ryggvärn äger du nationen!
Hvarhelst hon dig i kämperaden fann,
Hon jublar högt: hell dig, du folkets man!"


illustration placeholder
Hans Jansson.


Det var Talis Qualis, som i början af 1840-talet sjöng
så till den mans ära, hvilkens verksamhet i det
offentliga vi nu gå att i några korta drag teckna. De
politiska meningarna hafva väl sedan dess skiftat hos
många af tidens frihetsmän, nya erfarenheter hafva
fört dem till ett annat åskådningssätt, med deraf
följande nya domslut; men ingen af Hans Janssons
samtida på den politiska skådebanan, liksom icke
heller efterverlden, skall kunna frånkänna denne
folkets man de dygder och den varma fosterlandskärlek,
som berättiga till medborgarekronan.

I en torftig bondstuga i Låbyn af Moo socken,
hörande till Tössby härad på Dalsland, föddes Hans
Jansson den 7 Januari år 1792. Föräldrarna, brukare
af ett så litet hemman, att det snarare förtjenat
benämningen torp, voro i mycket knappa ekonomiska
omständigheter, helst som de omkring sig hade en
skara af tolf barn, hvilkas underhåll med föda och
kläder kräfde de största ansträngningar. Men såväl
fadern som modern voro mycket arbetssamma, mycket
försakande och dertill sannt gudfruktiga, och dessa
egenskaper i innerlig förening satte dem i stånd att,
trots de dagliga brödbekymren, uppfostra hela denna
barnaskara till redbara och aktade medlemmar af det
stånd, de genom sin börd tillhörde.

Sonen Hans röjde redan som liten gosse en ovanlig
vetgirighet och ett förstånd, som gick vida öfver
hans ålder. Modern lärde honom »stafva och lägga
ihop», men hvarken hon eller fadern kunde skrifva
eller räkna. Hans hade dock hört, att det skulle
vara rart att äga dessa färdigheter, och så lemnade
han föräldrarna hvarken rast eller ro förr, än de
förskaffat honom en förskrift och en räknebok. En ny
verld öppnades nu för den unge bondgossen, en verld så
mycket ljusare, som den aldrig på sin himmel företedde
de hotande åskmolnen af skolmästare och rotting. Ensam
och utan all ledning – hur otroligt detta än må
förefalla – lärde sig den kunskapstörstande gossen
att skrifva och räkna, och det dröjde ej länge, förr
än han bland såväl äldre som yngre af grannarna som
ett sådant lärdomsljus, att »han icke borde ha’ långt
till presten». Men åt det presterliga kallet
låg icke gossens håg, ehuru han, genom en året efter
sin första nattvardsgång erhållen syssla, kom i
nära beröring med både kyrkoherden och komministern
i församlingen.

Denna syssla var klockarebefattningen i sin
fäderneförsamling – Hans Janssons första förtroende
i det allmänna. Samma år blef han – ehuru då blott
sjutton år gammal – förordnad till vaccinatör, och han
skötte dessa båda befattningar på det mest hedrande
sätt under en följd af fjorton år. För sitt nit om
vaccinationen erhöll han också från Sundhetskollegium en
silfvermedalj. Under dessa många år af »ta’ upp i kyrkan»,
spring med »kursen», vaccineringar, hvarmed han under
sin första mannatid var sysselsatt, försummade Hans
Jansson ingalunda fortsättningen af de sjelf-studier,
han så lyckligt och framgångsrikt börjat, då han
ännu var blott en liten pojke. Hvarje bok, han
kunde öfverkomma, läste han med begärlighet, men
han förstod med lycklig instinkt, att af hvad han
läste skilja hvetet från agnarna. Denna gåfva, som
icke med sin lott faller på en af tusen, var för Hans
Jansson så mycket lyckligare, som han i sådana ämnen,
"der mången annan olärd skulle hafva stannat i tvekan,
icke kunde rådföra sig med hvarken skollärare eller
prest. Folkskolan var denna tid ännu blott en tanke,
och presterskapet var också i samma tid föga vänligt
stämdt mot den allmogeson, som törstade efter kunskap
i andra ämnen, än dogmatik, grekiska och latin.

Man må dock icke tro, att Hans Jansson, under denna
sin första period af verksamhet i det allmännas
tjenst, använde hvarje ledig stund till idkande
af bokliga studier. Hans åt det praktiska riktade
sinne förbjöd med inre nödvändighet allt bokmaleri,
om ock detta samma inre manade honom att just för
det praktiska lifvets behof söka mera vetande,
än som på den tiden var vanligt att finna hos en
bonde. Äregirighet ingick alltså icke i den unge
klockarens planer för framtiden, då han började
läsa på fullt allvar; han läste blott för att kunna
blifva en klok och om sina gerningars betydelse fullt
medveten medborgare.

I enlighet med denna sin inre stämning delade Hans
Jansson hvarje från tjenstegöromalen ledig dag mellan
läsning och kroppsarbete. Fadern var ganska händig i
snickaryrket, och sonen gaf honom snart icke efter i
detta vackra, med hemslöjden så nära sammanhängande
yrke. En samtida

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free