Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXI. Hans Jansson. Pehr Thomasson - Några hafvets arbetare. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tecknare har också, såsom något redan den tiden,
sällsynt, anmärkt, att då Hans Jansson vid tretio
ett års ålder gifte sig med en häradsdommaredotter,
han sjelf förfärdigat hvarje möbel i boet. Äfven
det lilla fjerdedelshemman, han genom sparsamhet och
klok användning af tiden lyckats förvärfva till hem
åt sig och sin unga hustru, skötte han med en insigt
och en drift, som väckte kringboendes både beundran
och afund.
Det är naturligt, att en så jämnförelsevis
kunskapsrik, redlig och rastlöst verksam man, som
Hans Jansson, icke länge skulle blifva obemärkt äfven
utom sin födelsebygd. Också valde Tössbo härad honom
år 1828 till häradets representant i bondeståndet -
ett val, som å ömse sidor var hedrande. Hans Jansson
var då blott tretiosex år gammal och hade icke ens
drömt om, att ett sådant val skulle kunna falla på
honom. Icke desto mindre mottog han kallelsen med
den glädje, hvarje redlig man måste känna, då honom
förunnas en vidsträcktare verkningskrets, än den
hittills varande, och en snar framtid skulle visa,
att han just var rätte mannen att uppbära ett så
ansvarsfullt förtroende, som att vid riksdagen föra
det svenska bondeståndets talan.
Eedan vid detta sitt första deltagande i
riksdagsförhandlingarna ställde sig Hans Jansson
utan tvekan och utan fruktan i de liberalas
led. Bondeståndets förnämste ledare, hvad beträffar
oppositionen, var den tiden den mäktige och kraftfulle
Anders Danielsson; men redan påföljande riksdag - år
1834 - hade Hans Jansson, så att säga, utan att han
sjelf visste af det, till den grad vunnit ståndets
bevågenhet och högaktning för sina ovanliga insigter
och sin städse visade orubbliga karaktärsfasthet,
att han nästan skjutits framom Danielsson och i fråga
om inflytande på ståndets beslut täflade med denne.
Det var dock egentligen i och med 1840 års riksdag,
Hans Jansson svingade sig upp till ett sällsyntare
inflytande inom ståndet. Anders Danielsson hade året
förut aflidit, och det gällde nu mera än någonsin
förut för bondeståndet, att inom sig äga en på
samma gång kraftfull och hofsam anförare gent emot
regeringens anspråksfulla hållning i fråga om anslag
och andra fordringar. Hans Jansson var också den
ende rätte mannen att fylla ett så maktpåliggande
värf, och han fyllde det äfven på ett så hedrande
och ärofullt sätt, att han derigenom ådrog sig
en den mest smickrande uppmärksamhet öfver hela
landet. Bästa beviset härpå är, att i rikets alla
landsändar insamlades medel till en hedersgåfva åt den
oförskräckte och omutlige oppositionsmannen, hvarvid
så rikliga bidrag inflöto, att dess mottagare
sattes i stånd, att för sina barns räkning inköpa en
god jordegendom.
Men äfven andra vedermälen af aktning och förtroende
kommo honom till del både före och efter den märkliga
riksdagen 1840. Redan vid sitt andra deltagande i
riksdagsangelägenheterna – år 1834 – valdes han till
en af ständernas fullmäktige i riksgäldskontoret,
och blef af regeringen kallad till ledamot i
hemmansklyfning- och fattigvårdskommiteerna.
Vid den förenämnda 1840 års riksdag var han på
förslag till talman för sitt stånd, men undanbad sig detta
förtroende, antagligen för att hafva fullt fria händer. Sedan
emellertid konung Carl Johan samlats till sina fäder
och i och med Oskar I:s uppstigande på tronen en
folkvänligare och mindre misstänksam anda börjat göra
sig gällande inom regeringen, mottog Hans Jansson
förnyad kallelse att föra talmansklubban och skötte
med den största oväld och samvets-grannhet denna
maktpåliggande befattning under två riksdagar,
åren 1844 och 1848. År 1846 utnämndes han af
den då reformvänliga regeringen till ledamot i
representationskommiten, och erhöll ungefär samtidigt
för sina förtjenster af konungen en större guldmedalj.
Alla de, som, vare sig på grund af personlig
bekantskap eller med ledning och stöd af
riksdagsprotokollerna och andra källor, sökt teckna
Hans Jansson såsom offentlig man, öfverensstämma
deri, att det icke var med hvarken »det ljungande
ordet" eller med ett »imponerande yttre» (såsom till
exempel Danielsson), som han vann det anseende och
den maktställning, han under sitt riksdagsinannaskap
innehade och ständigt ökade. Men han vann det, säger
en samtida tecknare, »emedan hans framställningar
hafva detta vänliga, lugna, nästan förbindande,
som öfvertygar och ingifver tillit». Lägger man
härtill hans sjelf förvärfvade kunskaper, klara blick,
karaktärsfasthet och förmåga att, utan förödmjukelse
för någon, leda sitt stånd till kloka beslut - så
har man gåtan fullständigt löst.
Såsom en bidragande orsak torde dock måhända
böra nämnas, att Hans Jansson aldrig, såsom till
exempel den rikt begåfvade och äfven utom sitt
stånd högt uppburne Nils Månsson i Skumparp med
flera representanter af den tidens bondestånd, lät
förleda sig till deltagande i de många fester och
dryckesgillen, hvilka under denna period som oftast
anordnades till ära – möjligen ock af andra, mindre
hedrande skäl – för mera framstående ledamöter af
riksförsamlingen. Denna stränga återhållsamhet,
denna sällsynta förmåga att i allt förmå att
såsom grundsats sätta pligten framför nöjet och den
smickrande uppmärksamheten, hoppades man skulle länge
kunna bevara Hans Jansson åt fosterlandet, men man
tog, ty värr, fel i denna sin förutsättning. Redan
efter slutet af 1848 - 49 årens riksdag kände Hans
Jansson sin helsa så bruten, att han vid nästföljande
riksdagsmannaval nödgades undanbedja sig förtroendet
att ånyo representera sin valkrets. Hedrad och aktad
af alla, afled han i början af Februari år 1854.
Vi kunna ej bättre afsluta detta enkla och anspråkslösa
försök till teckning af en framstående fosterländsk man, än med
anförande af ännu en vers ur den varma och högstämda sång,
hvarmed Talis Qualis – såsom vi förut anmärkt – i början
af 1840-talet helsade Hans Jansson såsom representant för svenska
odalmän och svensk frihet:
"Hvad allvar låg uti den fries mun
Och blickade utur hans blåa öga!
Hur djerft och manligt var hans tal, ty föga
Den svenske bonden vägde sina ord,
När ämnet var den kära fosterjord.
Då måste hvarje tveksam skygghet vika,
Det gamla Sverge kunde han ej svika;
Med makten dref han ej afguderi –
I faran tiga var förräderi!"
Pehr Thomasson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
