Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett smålandsverk. R-s. - Ur forna tiders studentlif. Upsalabilder från 1600-talet. (Forts. fr. sid. 324.) G. Aldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
i detta fall var, att en gång beviljades absolution
utan afgift, då den medellöse nykomlingen användt
sin lilla tillgång "på sin moders begrafning".
Aldrig undslapp någon med mindre, än ett par veckors
uppvaktning, så vida han ej tillhörde den högre
adeln. Om en aldrig så ung grefve eller baron anlände,
mottogs han med ^orationer och andra fägnebetygelser»
och man betygade "den allra renaste tro och nit mot
sin unge herr Landsman", som ofta - (14-16-årig) -
såsom hedersordförande (»curator illustris») ställdes
i spetsen för nationsföreningen. Främst fröjdade man
sig dock öfver »förhoppningar om befordran i framtiden
och milda löften om Protection».
Yar det blott simpla adelsmän, visades ej alltid samma
tillmötesgående. Då professor Lundius föreslog, att
välborne Herr Hammarin utan afgift eller tjänstgöring
skulle upptagas i Smålands nation, svarade de äldre:
"Sådana messieurs pläga ej gerna infinna sig på
allmänna sammankomster, ej heller på behörigt sätt
uppvakta landsmännen, som de dessutom gerna vilja
göra försteg. Sådant att förekomma vore rådeligare
att umbära sådana gode herrar".
Och då det gick så långt, att Petrus Arvidi 1628
tvingade den tjenstgörande Magnus Petri »-att skänka
uti och kallade honom med de skändeliga orden:
fähundher, djefwull och nä-
drag, "att för novitiernas kelige fel, plumphet
och stora ose-dighet skulle de gå till landsmännen
och visa sig, mottaga rättelse och förmanas till
höfvelighet och anständighet i sitt lef-verne». Och
afgiften för tidig frigörelse ökades, "efter Hans
Majestäts bref ej deremot är".
Missbruken fortfore, om ock i mildrad form, under
hela 1700-talet, oaktadt Adolf Fredrik såsom kansler
1747 allvarligt uppträdde deremot, och män sådana
som Karl v. Linné, om han ock i det hela gillade
bestående plägseder, mer än en gång kraftigt häfdade
de yngres rätt. Det var först mot slutet af förra
århundradet, som i samband med franska revolutionen
friskäre vindar började spela in i penalismens dammiga
rust-kamrar, och kraftiga andar, såsom Hans Järtä,
Benjamin Höijer och Tomas Thorild, tolkade den nya
tidens läror: frihet, jämnlikhet och broderskap, som
för studentförhållandena hade dubbelt berättigande.
III.
Studentlif1 vet i allmänhet.
Med kännedom om det myckna råa och obändiga i tidens
seder, må man ej undra på, att, såsom vi redan sett;
vid: nykomlingarnas emottagande, studentlifvet i
allmänhet företedde
Lessebo pappersbruk.
(Teckning af Sven Andersson.)
sewijser», kan man icke undra på, att en och annan
sökte trotsa hela tillställningen, såsom t. ex. Samuel
Ulf. Denne vågade "utan de äldres ringaste minne eller
vetskap, utan att begära deras tillstånd, tvärt emot
maner och beslut sjelf göra sig till student, aflägga
kappan och sätta värjan på". Men också ansågs detta
såsom ett "Ohörligit exempel, ländandes otvifvelaktigt
efterkommande till förargelse och närvarande till
största vanheder". Man tvingade honom äfven att
"taga kappan på och ännu tjenstgöra några veckor".
Den, som först riktade ett afgörande slag mot dessa
missbruk, var den i så många samfundsförhållanden
ingripande konung Karl XI. Genom ett, som vanligt,
rakt på saken gående bref af den 25 Nov. 1691 fann
han för godt, att "enär depositionsbruken och den
s. k. penalismus föda af sig mångahanda missbruk
och otjenligheter samt hinder och besvär, skulle
de alldeles afskaffas, uteslutas och förbjudas,
och skola för den skull inga novitii, af hvad stånd
och vilkor de ock måga vara, något sådant undergå
eller någon fördrista sig dem derom anmoda, förebrå
eller besvärlig falla, utan alle från sådant upptåg,
vexationer och besvär vara förskonte och frie".
Rätt eget är att se, hvad verkan detta envåldskungens
påbud medförde. Man beslöt naturligtvis "att noga
efterlefva Kongl. M:ts allernådigsta bref", men
stadgade i samma ande-
många skuggsidor. Det ungdomliga modet, nu mer än
någonsin eggadt af en berättigad nationalstolthet,
då konung och folk tänkte högt om fosterlandet,
kom ej sällan utom förståndets ledning. Vilda
bataljer utkämpades med i staden varande knektar
och ofta äfven med borgare, som liksom studenterna
gingo beväpnade. Striderna mellan Messenianarna
och Eudbeckianarna äro mera allmänt bekanta, men
åtskilliga andra uppträden belysa det stormiga lifvet
i Fyrisstaden.
1624 utmanades Andreas, "Adolfs källaresven", af
studenten Zakarias Andreas till fäktning "på torget,
hvilket ock om dagen der efter emellan 9 och 10
skedde", Källaresvennen blef svårt sårad. Yid samma
tillfälle hade Israel Krokius (sedan kyrkoherde i
Åker, Yexiö stift) "mänt en annan ut". Bägge "miste
värjan och sattes i prubban i 14 dagar". Samme L Krok
öfverföll år 1627 "en studiosum i Konungens trädgård",
gjorde sedan hemgång i hans "Stufva" och sedan han med
"Skellandh och hot försmädat honom, mante honom ut att
slåss med sig". Insatt i prubban, "drog han olofliga
bort", oaktadt rektor flera gånger "förmante honom
att stanna qvar". Svårt straff bereddes honom vid
återkomsten, men genom "de gode Herrars mellankomst"
hemskickades han till. Vexiö, "med tillförsigt att
Biskopen med prubban eller privatim skulle fullfölja
saken androm till varnagel".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
