Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur forna tiders studentlif. Upsalabilder från 1600-talet. (Forts. fr. sid. 324.) G. Aldén - Ett besök i Venedig. II. Adolf L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
Petrus Johannis höll år 1628 Haqvinus "i 6 veckor med
stufva och förärade hans broder skor, tröja, byxor
och ärmekläde», men då Petrus af Andreas »togs till
stufvesälle (rumkamrat) hos hustru Kagnill», vardt han
slagen af Haqvinus, »som tog efter stenar, säjandes
sig då intet mer vilja skämta". Ehuru Haqvinus påstod,
att Petrus först »slagit honom ined ett svärd uti ett
Collatz (kalas), ålades han af konsistorium »att med
sex manna Ed göra sig fri». Då Petrus kom att nämna,
att de sagt honom, att det ej anstod en student
att klaga, utbrast rektor: »det är vox Diabolica
(djefvulens röst).»
År 1631, då skräddaren Päder Andersson återfordrade en
hund från Christiernus, »öknämnde» denne skräddaren
och afvisade honom med påkslag, sägande: »thet lögst
tu, tin Skin-bräcka». Derefter sprang han hem efter
svärdet, då Mäster Päder tog till flykten. - Ett
häftigt »parlament» (uppträde) ägde 1636 rum mellan
Petrus och Laurentius. Då den senare »fått på sin
kropp 47 blånor, flydde han in i Mattz Skräddares
stuga vid Dragarebroen. Men Petrus tog en yxa och slog
sönder fönstret på skräddarens stuga och ville krypa
in och dräpa Laurentius», då han af tillskyndande
kamrater hejdades.
Då trenne studenter år 1639 ej emot pant kunde få
öl till sitt herberge, och källaresvennen dessutom
hade på sig en förut af dem pantsatt mössa, gjorde
de öfvervåld på denne, som måste tillkalla sin
husbonde Jan Olofsson (som ock var borgmästare!). -
När Ms Glasmästare på Örbykrogen skröt öfver, att
han jagat tio studenter, slog Petrus Duun honom för
bröstet, sägande: »Bräcka, har du jagat tio förr? Du
är icke karl att slå en!» Då glasmästaren ville gå
till rektor, vardt han ännu mer slagen af Petrus,
som menade: »Skall tu gå dit, så skall tu få något
att gå med.» - När samme glasmästare 1645 kom in i
Bursei gård, der några studenter voro samlade, sade
han: »God afton som en ros! Så mente Jacobus att han
hade talat thet till sig, alltså bar ihop för dem.»
Om studenterna i hvardagslag lefde mycket enkelt
- ofta af medhafda matvaror.- så voro deras kalas
eller s. k. con-venter för sin tid ganska yppiga. Öl,
bränvin och tobak anskaffades rikligen, isynnerhet det
förstnämnda. En stuga hyrdes, oftast af småborgarna
på Islandet. På räkningarna från dessa samqväm finnas
nästan alltid utgifter för sönderslagna glas och
ej så sällan för spräckta fönsterrutor och »dukars
uppbrännande af Tobaks-Rök». - Understundom erhölls
tillåtelse »att få göra sig med hvarandra en stund
lustige, dock med allvarsamhet och utan tumult, då
sådana congresser kunde hafva någon nytta med sig»;
men dryckesgillena urartade dock allt mer, »då man
tilltog främmande dricker och vin, tillredde stora
måltider och confekt derhos». - Mycken oreda vållade^
af borgarnas talrika ölkrogar, der ock »spelnings-öl»
höllos, så att Karl XI slutligen hotade att »inlägga
en soldatevakt, som de genvördige med militärisk
näpst skulle styra».
Något mycket egendomligt föreföll 1671, då
Bondkyrko-församlingen två särskilda gånger klagade
»öfver then myckenhet af studenter», som sig der
inställde till nattvardsgång, så att kyrkans medel
ej räckte till för »en sådan myckenhet af vin». En
allvarlig förmaning utfärdades, »att sådan osed bort-
För öfrigt hände nog mer än en gång, »att en
Vestgöte kindpustades i Distingsmarknaden» och att
vid »brennevinsöl» hos borgarna man vid tillmålet:
»svartefåglar, joepplingar» med svärdet i hand
häfdade sitt förmenta anseende. »En af Båtarne kallade
Zakarias för belghund, hvilket han med samma äretitel
helsade.» Ar 1632 allhelgonadag (alldeles samtidigt
med Gustaf Adolfs död) »köpte sig några prästmän
och magistrar en tunna öl hos Erik Staffans hustru
på Islandet samt dantzade med hennes pigor», då det
kom till slagsmål mellan värdinnan och gästerna.
Jämnför man de exempel, vi framhållit, med vårar
dagars förhållanden och mäter efter nutidens
måttstock, komma många betänkliga brister att vidlåda
1600-talets upsalalif. Men vi få ej glömma, att vi
lefva två hundra år efter dessa tilldragelser och
att det är de våldsamma lynnena, som göra mesta
bullret här i verlden, då deremot de många »stilla
i landena» föga omtalas i tideböckerna. Och att de
missförhållanden, vi påpekat, ej voro egendomliga för
den svenska högskolan, skönj es kanske tydligast
deraf, att ännu i dag - midt under nittonde
århundradets mäktiga inflytelser - liknande uppträden
äga rum i en stor stat söder om Östersjön, der man
dock stolt påstår, att »Europas hufvud grubblar».
Också finna vi mer än en gång under den skrofliga
ytan hjertats ädla guld i drag af sann kamratanda,
såsom då det gällde att understödja den sjuke eller
nödställde, då man anropades af utblottade främlingar,
som flyttat hit under krigen, eller det gällde att
bispringa kyrkor och fromma stiftelser. Det var ock
nu, som ynglingarna från de olika landskapen slöto sig
samman till de för svenska universiteten egendomliga
nationsföreningarna, som, oaktadt deras brister, just
genom det goda de uträttat, än i dag trotsat tidens
inverkan. Genom Gustaf Adolfs konungsliga frikostighet
och Axel Oxenstjernas och Johan Skyttes kraftiga
åtgöranden fick ock nu den fosterländska odlingen
ett århundrade fore blomsterkungens dagar midt under
vapenbraken en fristad vid Fyris. Det var äfven nu,
som här fostrades de lysande ädlingarna Magnus Gabriel
de la Gardie, Erik och Bengt Oxenstjerna, Johan
Gyllenstjerna jämte fäderna till vår rättshistoria och
skaldekonst, Johannes Stjernhök och Georg Stjernhjelm,
och ur de djupa leden arbetade sig fram Adler Salvius
och Mathias Björnklou, hvilka alla sedermera hade
betydande inflytande på fosterlandets öden.
G. Aldéru
Ett Ibesök i "Venedigv
IL
y n brännande sol stod redan högt på himmelen, när
vi vaknade efter gårdagens ansträngande promenader,
men som en turist aldrig sjelf får välja väder och
vind, utan får taga dem, sådana de komma, så måste
vi ut midt i solen, för att sedan likt nattflyn söka
skymning och skugga under prokuratoriernas eller
palazzo reales luftiga arkader, väl skyddade mot
sol och värme af tunga förhängen. Detta gick väl en
stund, så långt huset räckte, men sedan ut igen midt
i solbaddet.
Yärmen kunde vara nog att, ensamt den, plåga en
stackars vandrare, men dertill kom sedan en annan
landsplåga: vägvisarne, som erbjuda sina tjenster och,
envisa som fäflugor, föga fråga efter hvarken vägrande
ord eller åtbörder. Det enda botemedel, som hjelper
mot deras efterhängsenhet, är att slå upp Bädecker
och ur densamma hålla ett litet nätt föredrag, helst
ur] den afdelningen, som afhandlar konsthistorien;
den är för stark för deras klena magar och åsynen af
den flyende fiendens rygg är
segrarens ljufvaste belöniag. Under alla dessa
lidanden hafva vi framkommit till Campanien, ett
jättehögt klocktorn i ena hörnet af det stora torget,
och i dess skugga fatta vi posto, för att betrakta
det yttre af den märkvärdiga företeelse, som kallas
kyrkan »S:t Marco» och inom hvars murar förvaras
benen af Venezias skyddshelgon, evangelisten Marcus,
hvilkens qvarlefvor, redan då skäligen bedagade, år
828 hitfördes från Egypten. Hvar de förvarats intill
dess kyrkan blef färdig (den påbörjades år 776 och
invigdes 1071) vet ingen, lika litet som någon kan
med säkerhet påstå, att benen tillhört evangelisten
och ej något annat lefvande väsende, ett tvifvelsmål,
som kan hafva sitt berättigande, sedan vetenskapen
otvetydigt bevisat, att åtskilliga reliker, vare sig
ben eller armar, tillhört andra däggdjur än menniskor.
Men till saken! När man betraktar denna kyrka,
uttrycket för, så att säga, den österländska
fantasiens utsväfning i byggnads väg, häpnar man
öfver den prakt, som århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
