- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
345

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thor och jättarna. -ed- - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tlior* och

, ed blixtrande hammarn i handen

ar Thor på sin rullande vagn Fram öfver de häpnande
landen ’ Och jättarna skingras som agn.

Förgäfves de söka att klamra Sig fast vid de lågande
hjul, Upp, Auka-Thor, upp för att hamra Dem in i de
gömmande skjul!

Gudomlig är vreden, som brinner I öga, i anlet och
arm; Förfärligt är straffet, som hinner De flåsande
jättarnas barm.

Allt faller för dundrarens vigge, Allt viker, fast
striden är tung, Förgäfves de krossade tigge Om
misskund af hämnaren ung.

Men knappast är dagen förliden, Så uppstå de fallna
igen

Och rusta sig åter till striden Och krossas ånyo i
den. -

Du nutid, som skrattar åt myten Och glömmer den
sanning, der bor, Har sjelf du ej mer några lyten,
Som kräfva en straffande Thor?

Se kring dig! Som trotsiga jättar Stå sveket och
våldet på vakt, Med tårar och blod ondskan mättar
Sin hunger från trakt och till trakt!

Hvar är väl den hämnaren unge Med glödande hammarn
i hand, Att frälsade slägterna sjunge Hans lof kring
befriade land?

Han kommer: hör åskvagnen rullar! Han drabbar: hör
blixtarnas brus! Det dagas kring dalar och kullar,
Ty hammarn är frihet och ljus!

-ed.-

Y.

öjtnant Mellers var borta. Gubben Bahr hade skänkt
honom en ypperlig springare, som den unge mannen
hade låtit göra kaprioler på gården, och Gretchen
hade med tårar i ögonen sett upp till den ståtlige
ryttaren, som sprängde bort glädtigt, hurtigt och
med lösa tyglar.

Den unge krigaren hade icke talat till Gretchen något,
som kunde kallas ett formligt frieri; han hade icke
talat om sin lefnadsställning eller framtida utsigter,
i händelse han skulle öfverlefya detta fälttåg, men de
obestämda häntydningarna på hans känslor hade gifvit
henne tillräckligt att fundera på.

Den lilla fiendtliga sammanstötning, som förekommit
i närheten af Bauershof, hade icke efterföljts af
några flera. Ömsom sade man att fienden närmade sig
mot trakten af Waldheim, ömsom att den stod öfver
femtio mil derifrån, och af de allierades trupper
hörde man så godt som intet.

Krigsrykten kringflögo dock oupphörligen. Än påstod
man, att storfursten Konstantin blifvit sårad och
ett hundra tusen man slagna af fransmännen, än att
nordarmen totalt krossat kejsarens makt. Gretchen
följde alla dessa rykten än med bäfvan, än med
stormande glädje.

Den svenske officeren hade kommit och försvunnit
likt en blixt, men Gretchen kände sig alltjämnt
bländad. Hon älskade att gå genom skogen och till
det ställe, der hon funnit honom afsvimmad, och i
kojan vid skogsbrynet trädde hon stundom in för att
spraka med det gamla par, som varit närvarande vid
den lilla stridens början.

11 Ack, fröken, det lät som stormvinden, då de kommo
ridande hitåt, och till och med gamlefar, som sitter
derborta och är lomhörd, frågade hvad som stod på. När
det sedan började skjutas, sprungo vi vår. väg så
fort vi orkade, men nog var det alltid fransmännen,
som fingo fly, ty det var våra uniformer, som satte
efter i fyrsprång.

Gretchen tittade, som sagdt, stundom in i kojan
och dröjde der en dag, då den gamla qvinnan hastigt
ryckte henne i armen. "Tyst, hvad är detta?» sade
hon. Och med suset af en vind kom en kavalleritrupp
framåt vägen.

»Yatten», skrek anföraren, och ut på gården störtade
den gamla qvinnan för att tjena sina landsmän samt
hemtade ur brunnen nedanför skogsbacken ämbar efter
ämbar, som hastigt

en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm..

detsamma höjdes ropet:

(Eftertryck förbjudes.)

»Fransmännen, frans-

tömdes, männen !r

Liksom bortblåst från jorden, var kavalleritruppen
inne i skogen. Helt och hållet var den dock icke
försvunnen; en yngling, på sin höjd sexton år gammal,
stod blek och nästan tillintetgjord stödjande sig
mot stugans dörr.

»Jag är förbi», sade ynglingen sakta. »Må man hugga
ner mig här, jag har invigt mig åt döden!»

»Hitåt, hit», sade fru Alard, som drog gossen med
sig in i stugan, der han nu sjönk ned på golfvet,
under det qvinnan släpade honom bort i en vrå, der
hon höljde honom med en hop trasmattor, som hon
framtagit till lagning. »Nu», sade hon, vändande
sig till Gretchen, »nu på vinden, fröken, der är en
stege, fort!»

Stegen, på hvilken Gretchen svingat sig upp till sin
höga ståndpunkt, blef vräkt ut i en grop, der den
skyldes af frodigt växande ogräs. Fru Alard hade inom
få sekunder utvecklat en ovanlig grad af flinkhet
och styrka.

»Yatten», var också de franska kavalleristernas rop,
och liksom förut skyndade den gamla qvinnan ut på
gården, der hon jämte mannen, som nu också tillkommit,
ifrigt betjenade den skara väderbitna krigsmän,
som bistert blickade på henne, under .det hon med
full hals skrek: »LefVe Napoleon! Lefve kejsaren!»
måhända inom sig önskande, att det varit gift och
icke det kristallkl ar aste vatten i verlden, som
hon nu bjöd sina ovälkomna gäster.

Man rådbråkade tyska omkring det äkta paret, för att
höra åt hvilket håll hennes landsmän nyss styrt kosan
och sedan fru Alard ömsom skakat, ömsom nickat med
sitt hufvud, pekade hon med trovärdig uppsyn precist
åt ett håll, rakt motsatt det, hvarthän tyskarna
begifvit sig.

Man gick in och ut i kojan, man snuddade nära denna
matthög, men den fick ligga orörd och till och med
knappast beaktad. Den franska trupp af delningen var
segerdrucken och stadd på förföljelse och hade annat
att tänka på, än fattiga fru Alards torftiga bohag
och hennes trashög.

Inom få sekunder var den franska truppen ur sigte
igen; men fru Alard och hennes man stodo liksom
förstenade. »Det här uthärdar jag inte», skrek fru
Alard åt sin gubbe, i det hon hastigt fick lif igen;
»den onde må bo just vid den här

Sv. Familj-Journ. 1878.

44.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free