- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
347

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

347

Herr Bahrs vrede var liksom skummet på champagne,
den brusade hastigt upp, men lade sig lika snart, och
den gamle herrn blef efter ett sådant utbrott nästan
lika mild i sitt lynne, som den fräsande drycken är
i smak. Han bad Gretchen taga plats vid sin sida,
och för första gången, sedan den unga flickan kom till
Bauershof, häntydde han i tydliga ordalag på, att hans
käraste önskan vore den, att hans arfvingar, de båda
kusinerna, måtte ingå en äkta förening med hvarandra.

"Nej, nej", sade Gretchen, "jag kan inte, jag har
inte tänkt härpå!"

"Nå, så gör det", sade herr Bahr med ett leende. Hade
icke hans egen hustru nästan gråtit sig halfblind,
då det uppstått tal om giftermål emellan dem, hade
hon icke äfven sagt tvärt "iiej", och ändock ., .ja,
det är fruntimmers sed att alltid sträfva emot, för
att göra sig riktigt rara. De vilja visa, att de icke
kunna tagas "precist som på hyllan", ingen kunde väl
förtänka dem detta, och allt jämkade sig väl. Derpå
började herr Bahr .tala om de stora fördelar, som
skulle uppstå af detta giftermål, hvilket var hans
käraste önskan.

"Så, så, svara inte nu, tänk en smula härpå",
tillade han. "Julius är icke något parti att förkasta,
liksom du i ekonomiskt hänseende vore en stor vinning
för honom."

"I ekonomiskt hänseende en stor vinning?" sade
Gretchen högt och upprepade detta otaliga gånger
tyst i sitt innersta, och då herr Bahr trodde, att
flickan fastade sig vid det förståndiga i den gjorda
förutsättningen, utbredde han sig vidare öfver detta
ämne. Hon svarade icke, utan med koncentrerade tankar
på de ord, som gjort ett så djupt intryck på henne,
lyssnade hon knappast på hvad herr Bahr vidare hade
att andraga, och då han på detta sätt en stund lättat
sitt hjerta med alla de förmåner, som kunde uppstå
genom ifrågavarande äktenskap, vinkade han slutligen
den unga flickan att lemna sig. I ensamheten skulle
hon bäst kunna reflektera och inse nyttan af det
gjorda förslaget, som han hoppades att hon skulle
vara nog praktisk att gilla.

Kommen till detta resultat, satte sig onkel Bahr
med en viss förnöjelse till rätta i stolen, och då
Ottilia, just i detsamma Gretchen aflägsnade sig,
tillropade henne, att bära bröstet af en stekt fågel
upp till Julius, gjorde hon det ögonblickligen. Med
hela den afsky, hon kände för den beräknande låghet,
hvilken hon ansåg ligga i Julius’ karaktär, satte
hon nu den lilla brickan framför honom.

"Man gör dig alldeles för mycket omak", sade han,
som ansåg att Gretchen kanske vore litet stött, för
att man besvärat henne bära denna bricka, hvilken
hon snarare slängde än satte framför honom.

"Åh", sade hon, "jag hade icke något emot att komma
hit in. Jag tar tillfället i akt för att säga dig,
Julius, att huru väl du än beräknar, går det dock
måhända icke efter din önskan."

Den unge mannen blickade på henne med en viss
förvåning och sade långsamt: "Jag förstår dig
icke ..."

Gretchen blossade till af harm. Hon insåg, att hon
varit förhastad och att det nätt upp icke riktigt
passade henne att vara den, som först berörde
giftermålsfrågan dem emellan. Hon var förtörnad på
sig sjelf, och hennes lilla fot rörde sig liksom den
icke skulle haft något emot, att riktigt hårdt stampa
mot golfvet.

"Hvad i all verlden är det? Hvarför är du ond
på mig?"

Hon skakade tillbaka sitt vågiga hår och satte sin
fina näsa något i vädret. Hon hade aldrig på någon
varelse varit så förtretad, som på sig sjelf i denna
stund. Purpurblommor drogo öfver hennes ansigte, och
som hon var en käck, liten varelse samt behöfde säga
Julius sanningen, så kunde ju detta ske så godt först
som sist, och derför fortfor hon hastigt: n Onkel
har talat med mig angående sin önskan, att vi båda
skola gifta oss med hvarandra."

Gretchen hvarken stammade eller slog ned ögonen,
hon såg rakt bort till den unge mannen, och harmen
svällde ännu på de fina läpparna,

"Och detta kan icke låta sig göra?" sade han, i det
han icke kunde uraktlåta att med ett leende betrakta
henne.

"Nej, det är omöjligt!"

"Anse dig nu för all del icke hafva gifvit mig en
korg", sade han lugnt. "Du kunde hafva besparat dig
hela den förtret, du känner, ty uppriktigt sagdt,
jag har aldrig tänkt fria till dig."

Gretchen satte sig ovilkorligen på en stol midt
.framför bordet, i det hon fortfor att betrakta
honom. Han hade helt likgiltigt sagt henne, att han
aldrig tänkt fria till henne, liksom vore hon mindre
än intet.

"Onkel har talat om alla de fördelar, som skulle
uppstå genom detta giftermål, att du för mig vore
ett godt parti, likasom jag i ekonomiskt afseende
vore för dig en stor vinning."

Den unge mannen rynkade lätt sina ögonbryn. "Jag är
icke egennyttig", sade han. "Under Bauershofs tak
komma vi aldrig att bo som äkta makar, jag svär
derpå, hvilka fördelar som än kunna erbjudas mig
derigenom. Du kan vara fullkomligt lugn, Gretchen."

Han var då en fullkomlig stenmenniska, den der
karlen, hvarken förtretad eller öfverraskad,
icke ens hennes opassande beteende syntes förvåna
honom. Att få en strid, för att bli qvitt denne af
onkeln föreslagne friare, deraf blef således intet,
och allt det motvärn, hvarmed Gretchen rustat sig,
var således öfverflödigt.

Hurudan var då egentligen denne Julius Bahr?

Denna fråga gjorde sig Gretchen, medan hon ännu satt
midt framför honom, och hon gjorde sig den åtskilliga
gånger under dagens lopp, sedan hon rest sig upp och
med en rörelse af stolthet, som icke missprydde hennes
lilla ansigte, lemnat honom.

"Under Bauershofs tak komma vi aldrig att bo som äkta
makar, jag svär derpå", hade han sagt, och detta var
dock ett löfte, för hvilket hon icke kunde annat
än hålla honom räkning. Gretchens sinne var något
litet böj dt för det svärmiska och romantiska, och
det hade kanske icke varit henne emot, om hon efter
en ganska svår storm och ett bönfallande å hans sida
kunnat visa sin obeveklighet. Nu gaf man henne icke
ens det ringaste ämne till en strid, deri hon kunde
få utveckla sin karaktärsstyrka.

Lifvet skulle på detta sätt hafva en viss stiltje ända
tills den dag randades, då han, den hon nästan kallade
"den älskade", skulle återvända, och hon skulle
icke haft något emot, om hon då kunnat låta honom
förstå, huru hon af en annan man blifvit tillbedd och
bestormad med kärleksböner, hvarpå hon skulle sjunka
till den dyrkades bröst för att hviskande erkänna:
"intet har kunnat rubba en kärlek till dig, som
blifvit luttrad genom lidandet!"

Nej, intet af detta! Hon fick helt enkelt gå
der i ostör dt lugn. Det var endast onkel Bahr,
som i sin sysslolöshet roat sig med att göra upp
giftermålsplaner; den andra loja varelsen hade icke
ens tänkt på henne.

Det var blott med onkel Bahr, hon skulle få ett
och annat uppträde, som dock endast vore ett blindt
allarm, då denne andre, som hon bort kämpa emot, icke
ställde sig upp på arenan, utan drog sig tillbaka,
innan ett enda hugg blifvit vexladt.

Jaså, hon var då Julius Bahr fullkomligt
likgiltig! Hon måste också erkänna, att han
aldrig precist sökt hennes sällskap. På onkel
Bahrs uttryckliga begäran hade han en gång varit
hennes körsven till Kriebstein, och på hennes egen
uttryckliga begäran hade han en gång följt henne
genom skogen.

Gretchen skrattade, men hon märkte icke sjelf, att
det låg en liten harmsen klang i det skrattet. Ja,
på heder, han hade hvarken sökt henne eller ens visat
någon uppmärksamhet och han hade mer än en gång
kallat henne ett barn. Det föreslagna giftermålet
mellan dem var kanske lika motbjudande för honom
som för henne sjelf. Han hade kanske något tycke,
som han höll kär. Hon framkastade för Ottilia hän-

tydningar härpå, och den gamla damen gjorde stora
ögon.

"Hvad tänker du på?" sade hon. "Huru kan något sådant
falla dig in? Yår gosse är minsann inte sådan, att
han skulle springa efter hvem som helst."

"Efter hvem som helst, det har jag väl inte sagt",
sade Gretchen, leende öfver Ottilias ifver.

"Nå, det kan man ju gerna säga, när han vet, hvad
onkel så innerligen önskar."

44*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free