Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Gretchen blickar på Julius, han förstår den blicken
och böjer sitt hufvud. Detta hemliga förstånd märker
herr Bahr, men han har beslutat att vara glad och
låtsa om ingenting och man sätter sig till bordet,
der källarens finaste viner vinka.
Redan flera dagar hafva gått förbi sedan detta slag
stod, och de motsägande ryktena ha först nu fått
bestämd form.
Herr Laubel höll talet öfver nordarmen, som gått öfver
Elbe, och enligt sin gamla vana komplimenterade han
Gretchen nästan som om hon varit dess anförare och
icke Carl Johan, hvarvid han beskref denna här som
om den uteslutande bestått af svenskar och ej äfven
af ryssar och preussare."
»M talar bra, Laubel», sade herr Bahr skrattande,
»men kanske inte fullt...»
"Inte fullt, hvad?»
»Sanningsenligt», tillade ej herr Bahr, ty som detta
var en glad dag ville han ej störa den genom något
infall, utan tillade mildrande: »inte fullt lika med
verkliga fakta... du glömmer gamle Bliicher och den
schlesiska hären.»
»Låt mig bara tala till punkt», sade Laubel och
tömde glas på glas. »Detta är ett slag, som stått
tre dagar å rad och hvars minne skall bevaras genom
sekler. Den stora folk-slagtningen vid Leipzig, den
väldigaste drabbning i nyare tider, skall historien
uppteckna. Napoleons makt är krossad, lika visst
som jag krossar detta glas! Han skall bort, bort
ur Tyskland!»
Man följde jublande herr Laubels exempel, man stämde
ett »hoch» för Tysklands sjelfständighet och nya glas
buros in och nya skålar tömdes.
Yl.
Gretchen var åter på sin kammare, detta lilla vindsrum
med den vackra utsigten öfver trädgården, af hvilken
hon nu icke kunde njuta. Det var natt och hennes
själ tyngdes af nattliga tankar. Hon hade nyss i
herr Bahrs salong visat en öfver-dådig glädtighet,
hon kände liksom samvetsqval här öfver.
Under några timmar hade hon glömt, att hon kanske
egentligen borde vara sorgsen, att i stället för att
skämta och skratta, hon kanske bort bedja Gud för en
ung krigsmans själ.
Hon kom några sekunder in i det gamla svärmeriet igen
om en evig, otröstlig kärlek, i händelse Yaldémar
Mellers vore dödad. Hon suckade tungt, för att
ögonblicket derpå småle.
Det var en af gamle herr Laubels historier, som midt
i detta sorgsna grubbel, hvilket hon ansåg passande
och riktigt, nu satte detta lilla förtjusande leende
på hennes läppar; men hon jagade det bort, såsom icke
på sin plats - nej, under inga vilkor!
Hon stödde sitt hufvud mot handen. Hennes tankar fingo
hastigt något oklart. Hon fann sig nästan opassande
sömnig för att vara en oroligt sörjande qvinna,
som bäfvar för sin älsklings lif. Hon bannade sig
sjelf, under det hon .lade sig på sin bädd, der hon
nu slumrade in så tryggt och lugnt, som om det icke
fanns oro och qval till i verlden eller, om dessa
funnos, de minst af alla hade nått henne. Hon sof så
allt djupare och stilla.
Hon hörde ej det på afstånd klingande ljudet af
trumpeter, ej det täta smattrandet af gevärsskott. Hon
hade ej en aning om de uppslagna tält, der några
kringspridda spillror af en retirerande fiende
slagit upp sitt nattqvarter; hon visste hvarken af
öfverrumpling eller förföljelser, hon visste icke
hurusom, då en tross brinner upp, den kan vara fall
med små vackra, för stormen kringflygande lågor. Hon
visste icke, huru dessa kunde hoppa från gren till
gren och slutligen att dessa kunde bilda ett eldhaf,
som icke skonade något i dess väg. Hon visste intet af
allt detta; hon låg der så tryggt och stilla, så ljuft
slumrande, med den heta kinden stödd emot sin hand.
På en gång spritter hon tiU. Ett starkt brak stör
hennes drömmar. Yrvaken störtar hon upp. Hvadan kommer
detta ljushaf, som omger henne, hon störtar framtill
fönstret - skogen brinner!
Gretchen kastar på sig sina kläder och slår upp
dörren - eldslågor möta henne, en qväfvande rök
betager henne nästan andedrägten. Hon drar dörren
igen och uppgifver ett gällt rop.
»Skall hon då innebrännas, qväfvas, dö?»
Hon gör sig oredigt denna fråga, under det hon ilar
till fönstret och, slående upp det på vid gafvel,
ser hon nedanför sig en flock af menniskor, hör ett
oredigt rop, i hvilket hon sjelf instämmer.
»Är hon utan räddning förlorad?»
Hon stöder sin späda, darrande kropp mot
fönsterkarmen, under det hon ett ögonblick är frestad
att störta sig ut, för att undfly de lågor, som nu
tränga sig in i hennes rum.
Andlös blickar hon ut. Tyst, hör denna bestämda,
befallande röst, som tystar sorlet! Se dessa starka
armar, som hjelpa att resa brandstegen mot den punkt
der hon står! Och märk, långsamt, men säkert, stiger
Julius uppför den svindlande höjden . . . Hans hår
är svedt, hans ansigte svärtadt af rök, och Gretchen
sträcker halft vanmäktig sina armar mot honom. Nu
hvilar hon i hans famn, hvilar der lätt, som vore hon
det barn, han stundom kallat henne, och hon sluter
sina ögon.
Kanske tror han att hon är afsvimmad, ty han trycker
henne varsamt och skyddande mot sitt bröst, och
Gretchen, som just då slår upp sina ögon, finner hans
fastade på sig med en outsäglig ömhet, blandad med
ångest. Hon slår sina armar om hans hals och smyger
sig intill honom och känner ett underbart behag i
att hvila i hans famn. Det bär nedåt utan att snafva,
alltmera nedåt och nu står han välbehållen på marken.
Man har jublande samlat sig omkring henne, och gubben
Bahr fröjdar sig mera öfver hennes räddning, än han
sörjer de brända murarna på Bauershof, som brakande
störta samman.
Gretchen känner sig i hast helt skygg, och sedan hon
tryckt Julius’ hand, smyger hon sig bort ifrån honom.
Bährska familjen, som i hast blifvit husvill, sätter
sig nu upp i en vagn för att färdas till slottet
Kriebstein, der man erbjudit den gästfrihet. Under
det vagnen lätt rullade framåt, talade herr Bahr och
Ottilia mest genom utrop öfver uppkomsten till denna
härjande skogsbrand, hvilken med Bauershofs grusande
tycktes hafva uttömt sitt raseri. Gretchen satt
tyst. Med några vänliga ord skulle hon velat tilltala
Julius, men den påkomna oförklarliga skyggheten afhöll
henne derifrån, och då gryningen visade sig i öster,
vände hon sitt ansigte bort ifrån honom.
Det var ett virrvarr i hennes själ, något obestämdt,
som dröjde vid den känsla, hon erfarit vid att hvila
i hans famn.
Hon sprang förbi honom ur vagnen; men då han icke
visade begär att följa henne och för öfrigt behandlade
henne med den likgiltighet, han alltid iakttog i
hennes närhet, så återvann hon snart sin obesvärade
v hållning och min.
Tant Ottilia var fortfarande uppskakad och talade
oupphörligt om sin ångest och all den rådighet,
Julius utvecklat för att rädda Gretchen. »Men så har
han dig allt mycket kär», tillade hon.
Gretchen blef purpurröd. »Det är nog ett misstag»,
sade hon, kanske med beräkning att blifva motsagd,
och det blef hon också.
»Jag trodde, han skulle mista förståndet, då herr
Bahr blifvit utburen och man saknade dig. Jo, det
syntes nog, hvad han burit i hjertat, fast han icke
lagt det i dagen ...»
Gretchen skrattade.
»Ja, det är som det är», tillade den gamla damen med
en ogillande blick. »Du tål inte den gossen, det är
nu en gång så, men han har det bästa och mest trofasta
hjerta i verlden, och det har du stött ifrån dig.»
Flickan svarade icke, men hon såg på tant Ottilia
med en nästan skälmsk blick.
»Det är sannt», sade denna och hejdade Gretchen,
då hon ville gå. »Då jag i går ordnade den byrå,
som löjtnant Mellers begagnat, fann jag den här
bref lappen . . . Jag glömde den sedan alldeles,
när nyheten kom om det vunna slaget vid Leipzig,
och sedan, du milde Gud, hvilken natt! Känn huru jag
skälfver i mina händer.»
Mamsell Ottilia tog ur sin kjortelficka fram ett
samman-viket bref, som hon lemnade Gretchen och
hvilket denna tvekande mottog. »Det kan vara ett
värdepapper, som är nödvändigt för honom att få igen,
läs du, min docka, jag förstår ej ett ord.»
Det var kanske icke utan en viss nyfikenhet den
unga flickan en sekund fastade sina ögon på denna
skrifvelse., hvilken hon genast återlemnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
