Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Konung utan land". Anna A. - Döbelns trumpetare. Historisk skiss, af J. O. Aberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Konung utan land".
/ äg äger ej slott och jag äger ej land, Men känner
mig ändå som konung ibland, Natur, i ditt ensliga
sköte! Se, hällen står prydd som en konungastol,
Och skogsbrynet, krönt af den stupande sol, Sig bugar
ett verldshaf i möte!
Mitt trontak är flätadt af lindar och björk, Men
öfverst står furan, så högrest och mörk, Och susar
för höjden sin saga. Och högt ofvanom, i det dimfria
blå, Likt svenner i strålande kungssal, just så,
Kring verlden små skyarna draga.
Till spira jag har blott ett svigtande ro,
Och kronan snart spelande vindar förströ,
gjelf är jag den ringastes like,
Dock har jag af tankar en stridsfärdig här,
’»Exelciör» uti min fana jag bär,
Och stort är som verlden mitt rike.
Fast fattig jag är på det »gull, som är mull",
Mig ingen beröfvar det ädlare gull,
På hvilket ej mammon lagt händer:
Mot flammande gryning jag sträcker min famn,
Bland glödande qvällmoln jag läser hans namn,
Som helsning med ljuset mig sänder.
När månen ur bristande skydoket går Och glans i
den luftiga elfvalek slår, Som skalderna se och
beskrifva-, När strimmorna spela på skälfvande våg,
Ack, aldrig på jorden ett silfver jag såg, Mot hvilket
jag mitt ville gifva!
Så länge till hjertat en solstråle går,
Så länge jag blommornas h viskning förstår
Och skaparens under får prisa,
Så länge i själen en röst ropar: "Sjung!",
Så länge jag byter ej lott med en kung,
Ty han kan ej sjunga min visa.
Anna A.
Döbelns
- Historisk skiss,
[anne Bassuns far var trumpetare; hans farfar hade
varit trumpetare, likaså hans farfars far, och vidare
så långt tillbaka som kyrkboken kunde uppvisa; ja,
till och med längre hade Bassunska ätten trumpetat,
påstod socknens gamle klockare, som ville gå och
gälla för att hafva reda på sådant.
Och det bästa af allt, det, som Bassunska^ ätten
rätt-visligen yfdes öfver, var att den troget,
ända sedan stamfadern, hade tjenat vid samma
dragonregemente. En sådan trohet mot vapnet är
sällsynt. Icke heller hade Bassunerna dragit sig
för ett möte med Sverges fiender, det bevisades bäst
deraf, att nästan alla stupat på ärans bana. Gamla,
grånade krigare, som gjort fälttåg ihop med
Bassun, påstodo också, att de Bassunska trumpeterna
alltid hade den bästa klangen och hördes klarast i
stridshvimlet. Förståsigpåare menade dock, att detta
uteslutande berodde på de starka lungor, som voro
ett arf inom den Bassunska slägten; vanligt folk,
det vill säga soldatesken, trodde likväl på något
öfvernaturligt, och den tanken var icke så lätt att
taga bort. Det var dock säkert, att Bassunerna alltid
haft namn om sig att vara de bästa trumpetare
af J. O. Åberg.
(Eftertryck förbjuden)
i hela svenska hären. Detta hade till och med Karl XII
en gång sagt några dagar efter slaget vid Holofzin,
der en Bassun fann hjeltedöden, och det fanns icke
någon, som vågade underkänna denne store konungs
förmåga att bedömma slika saker.
Redan vid fjorton års ålder hade Janne Bassun
måst börja att blåsa trumpet under uppsigt af
fadern. Pojken grät, svettades och blåste, så att
det genljöd i skogar och backar, och det dröjde icke
länge, förrän han till fader Jakobs och mor Eebeckas
outsägliga glädje kunde utantill och något så när
rent blåsa signalerna, Under lekarna i byn var det
också unge Janne, som blåste signalerna, då de andra
barnen föreställde hästar, och säkerligen hafva icke
på senare tider de svenska kavalleriregementenas
hästar under lustlägren svettats mera än den ystra
barnskaran, när Janne Bassuns signaler ljödo.
.
Så skulle han äfven lära sig att rida, men det
föll sig svårare, ty hans ben voro af det kortaste
slaget, till följd .hvaraf han gång på gång ramlade
af hästen. Men aldrig hördes det minsta klagoljud
från hans läppar. Fadern brukade också, innerligt
förtjust öfver sonens tålamod, säga:
Sv. Familj-Journ. 1878,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
