Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kom, o, kom åter, min sköna dröm! Heliofilos - En "lefvande källa". X+ - Purpurns afvigsida. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
Och borta var sommarens fägring, Och borta var
värmen och allt, Och höstliga suckar jag hörde, Och -
sjelfva mitt hjerta var kallt!
Snart komma de vintriga dagar Med likbleka drifver
och snö.
Snart bindas de lekande vatten, Snart sista blomman
skall dö. - Mitt arma, mitt ensliga hjerta, Var tröst,
ty det stundar en vår! En gång, efter mörker och
töcken, Du åter din maj dr öm ju får.
HeliofLlos.
"lefvande källa".
Växterna kunna lika litet som djuren vara utan
luft, och de hafva äfven sina andningsorganer. Ur
luften draga de vissa beståndsdelar, hufvudsakligen
kolsyra? nödvän-för deras lif och utveck-och de
utandas sedan de beståndsdelar, af hvilka de ej
hafva behof. Bladen äro sålunda att betrakta som
trädets lungor, försedda med tusentals mikroskopiska
laboratorier, i hvilka luften sönderdelas. Men
på samma gång äro dessa laboratorier verkliga och
nödvändiga helsokällor för allt djuriskt lif, som
derförutan skulle qväfvas och gå under.
Om en mängd menniskor längre tid vistas i ett
rum, kännes luften snart qväfvande. Detta beror
på, att luften försämras genom andningen, i det
luftens lifsgas, syret, förbrukas i lungorna,
hvilka i stället utsläppa den för djurkroppen
skadliga kolsyregasen. Växterna åter, hvilka behöfva
förbruka mycket kol, tillsuga sig ur luften den för
djurorganismen skadliga kolsyregasen, behålla deraf
kolet och utsläppa det för djurlifvet nödvändiga
syret, hvarigenom alltså en ständig föryngring af ,
luften äger rum, ett materiens kretslopp, till nytta
för allt organiskt lif på jorden.
Detta är ett af de intressantaste kapitlen i naturens
beundransvärda historia. I nära sammanhang dermed står
den egenskap hos växterna, som motsvarar djurkroppens
utdunstning.
Denna deras utdunstning, hvilken hvem som helst kan
iakttaga, är olika hos olika växtslag, hos somliga
knappt märkbar, hos andra särdeles ymnig. Det är
denna utdunstning som, sedan
den af nattkölden blifvit förtätad, på bladen bildar
de täta vattendroppar, hvilka många oriktigt anse
komma ur luften.
Växtverldens underverk med afseende på utdunstningen
är det 75 gr ätande trädet", som för några år sedan
förekom på Kanariska öarna och om hvilket Pouchet,
berättar, att ^vattnet föll som ymnigt regn från dess
lummiga bladverk".
Den växt, JVepenthes distillatoria, som här af bildas,
har att framvisa den egendomligheten, att den i ett
slags bägare i bladspetsarna samlar sin svett. Dessa
bägare, som bildas derigenom att växtens blad hafva
en stark medelnerv, som förlänger bladets spets och
slutar med ett smakfullt formadt, cylindriskt kärl,
äro försedda med lock, som af sig sjelft springer upp
eller faller igen, allt efter luftens beskaffenhet.
Om nätterna, då bägaren fylles af växtens starka
utdunstning, är den täppt, om dagen är deremot locket
öppet, och denna lefvande källa har på det sättet ofta
med sitt absolut rena vatten släckt törsten hos den
i de brännande ödemarkerna vilsekomne hinduen. Denna
sällsamt formade växt förekommer nämnligen i södra
Asien.
Nepenthes distillatoria.
den lilla tyska staden Erfurt, Timringens gamla
hufvudstad, sågo Gustaf II Adolf och hans gemål
Maria Eleonora i Oktober 1632 hvarandra för sista
gången. Han -nwscherade derifrån med sin arme
till Leipzig, för att möta Wallenstein och finna
hjeltedöden.
Ett hundra sextiofem år derefter eller i Augusti 1797
såg Gustaf IV Adolf i samma stad sin gemål Fredrika
Doro-thea Wilhelmina för första gången. Han återvände
derifrån till Stockholm, för att der ett par månader
senare möta sin brud, då sexton år gammal.
Detta giftermål invigde den unga furstinnan till
en lång följd af de vidrigaste öden. Hon medförde
till sin höga ställning i vårt land ett hjerta, som,
ehuru ännu blott i lifvets vår, dock
a
redan inhöstat en rik skörd af lifvets sorger,
och då hon gick att vid den svenske konungens öde
binda sitt eget, då hon gick, som det tycktes, det
mest lysande mål till möte, innebar detta i sjelfva
verket icke blott offret af en af dessa rosenfärgade
drömmar, genom hvilka ett ungdomligt sinne så gerna
vill se sin framtida lycka, utan äfven af vissheten,
att hon med detta steg tvangs att qväfva en känsla,
som hon med en annan bild och den första kärlekens
hopp redan djupt rotfästat i sin själ.
Fredrika Dorothea Wilhelmina, fjerde dottern till
arfprinsen Carl Ludvig af Baden och Amalia Fredrika
af Hessen-Darm-stadt, var född den 12 Mars 1781. Det
jämnförelsevis anspråkslösa hofvet i Carlsruhe kom
genom en tillfällighet att mycket intimt indragas i
sin tids stora politiska händelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
