Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Michel i Tenhult. L. G. T. T-r.
- Hvart flyr små elfvors lätta tropp? (Efter T. H. Bayly.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Miohel i Tenhult.
Sällan har vårt fädernesland sväfvat uti större faror,
än vid början af Gustaf II Adolfs regering, då riket
befann sig i krig med trenne makter och då äfven inre
oro hotade Karl IX:s verk med undergång. Största faran
hotade från Danmark och mot denna då för tiden mäktiga
grannstat stod Gustaf Adolf så godt som ensam. Han
ägde endast sin glödande kärlek till fosterjorden
och sin fasta förtröstan på Guds hjelp att lita på,
äfvensom Sverges allmoge, hvilken med hängifvenhet
följde den unge konungen i striden för frihet och
fädernesland. »Det är», säger Geijer, »Gustaf Adolf
personligen och svenske bonden, som räddat riket i
denna Sverges sista stora fara från danska sidan.»
I början af året 1612 hade danska ströfkårer på flera
ställen inbrutit i Småland, der de framforo med mord,
sköfling och brand. Förgäfves sökte den stridbara
befolkningen göra våldsverkarna motstånd. Socken
efter socken och härad efter härad ödelades af de
vilda skarorna, hvilkas gräsliga framfart trotsar
all beskrifning.
Vid denna tid lefde i Rogberga socken af Tveta härad
en behjertad kronoskytt och skogvaktare, "Michel
i Tenhult" benämnd, hvilken af häradets allmoge
åtnjöt oinskränkt förtroende. Den nöd, som tryckte
hans fosterbygd, gick honom djupt till sinnes och
han beslöt derför, att om möjligt sätta en gräns för
fiendens ytterligare framryckande. För detta ändamål
utfärdade han till häradets allmoge en budkafvel,
å hvilken lästes följande kallelse: "Käre män,
bröder och häradsboar i Tveta härad! Gömmen eder
icke i kulo och bergsskrefvo för den räddhåga, som I
tanken nu vara påkommen, utan anropen Gud och frukten
eder intet för konung Kristian IV:s krigsmakt, utan
kommen mig till mötes, käre män och redlige bröder,
på Myrstada slätt på S:t Apollodag, haf vandes med
Eder värjor, stekament eller kyttingar, samt bössor
med trin kulo, väl krut, yxor och bordaga". På utsatt
dag (den 10 Mars) samlades allmogen i Tveta härad,
förutom en myckenhet från andra härader, på Myrestads
slätt i Rogberga socken. Då uppstod Michel och höll
till menigheten följande tal
[1]: "Käre vänner, bröder
och raske män! I veten väl, att danska krigsmakten
ligger oss mycket nära, och de utskickade partier
röfva kyrkones egendom i Östra och Vestra härader,
skämma sedan våra medbröders hustrur och barn,
skinna husen och dem uppbränna, borttaga klockor
m. m. Nu hafver ett danskt parti nyligen varit
ute i Ödestugu och velat sig i kyrkan inbryta,
och hafva de skjutit in elfva kulor i kyrkodörren;
men allmogen derstädes, som var uti kyrkan, värjde
sig manneligen och afdref de danske, då tjugo man
på kyrkogården slagne blefvo. Käre bröder, raske och
oförfärade män! Den som hafver läsit konung Kristiern
ILs historia, lärer intet rosa marknaden att komma
under det danska träldomsoket. I hafven väl hört,
huru Olaus Slätte förlopp ett slott i Estland och
Krister Some uppgifvit Kalmare slott. Sådana skälmar
hafver vår nådige konung. Men som Hans Maj:t med
sina höfdingar äro på andra ställen nog sysselsatte,
vill jag med Guds bistånd antaga, om I viljen lyda
kommando, att anföra Eder, att vi skola inlägga heder
på de ankommande danska partier, som komma denna vägen
från Östra och Westra härader, och jag skall vara den
förste, som mig emot fienden uppoffra skall, som I,
käre vänner och bröder, skolen få se. Nästkommande
Bengtsdag möten I mig alle vid samma vägen, som I nu
hafven, och medtagen åtta dagars kost, då skola vi
samrådas att manneligen nedlägga de ankommande danska
partier. Jag beder, att I vårt kristliga uppsåt för
fienden intet upptäcken, så framt I viljen undgå ett
såradt samvete i tiden och en hård dom i evigheten."
Till detta tal svarade menigheten ett enhälligt ja. På
aftalad tid samlades folket vid Tenhult, hvarifrån
kunskapare utsändes åt alla håll för att inhemta
underrättelser om fiendens rörelser. Länge dröjde det
ej, förrän man erhöll kännedom om, att en dansk trupp
befann sig i marsch mot Rogberga. Bönderna blefvo då
af Michel placerade i den tjocka skog, som på ömse
sidor omgaf stora landsvägen vid Tenhult. Snart kunde
de höra ljudet af danskarnas larmande krigsmusik,
och kort derefter syntes danska förtrafven komma
framryckande. Men bönderna stodo fortfarande tysta,
afbidande rätta stunden för striden.
Ändtligen kom den stund, Michel afvaktat för sitt
angrepp, då nämnligen fienden riktigt hunnit inom
böndernas bakhåll. Nu gafs signal till anfall. Inom
få ögonblick voro alla böndernas bössor aflossade, för
hvilkas skott de oförberedda danskarna föllo som gräs
för lien. Derpå grepo bönderna till de blanka vapnen,
med hvilka de anställde en fruktansvärd manspillan
inom danskarnas leder. Dock gåfvo ej dessa genast
striden förlorad, utan värjde sig manneligen. Men allt
deras motstånd båtade dem denna gången till föga. Den
ena efter den andra bland dem måste bita i gräset,
och blott några få undkommo, för att berätta de
öfrigas nederlag.
Efter vunnen seger samlade den tappre Michel sina män
och knäböjde med dem inför fadrens Gud, som bistått
dem i den nu öfverståndna striden. Derpå vidtogos alla
anstalter till de sårades vård, de månde i striden
varit vänner eller fiender. Sedermera anställdes
hvarjehanda festligheter till firandet af segern,
som ännu i dag lefver i friskt minne hos nejdens
befolkning.
På förslag af orgelnisten P. Petersson i Rogberga
restes år 1842 vid Tenhult en huggen gråsten, försedd
medföljande inskrift: "År 1611 10/2
[2]
blef i denna
trakt en dansk krigshär slagen af Tveta härads
allmoge, anförd af skogvaktaren Michel i Tenhult. –
Nehem. 4:14."
L. a. T. T-r.
*
Hvart flyr små elfvors lätta tropp?
(Efter T. H. Bayly.)
Hvart flyr små elfvors lätta tropp,
När mossig bädd blir kall,
När snö betäcker kullens topp
Och isar bäckens svall?
Ej elfvor då i månljus dal
Trå’ dans om aftonen
Och smutta ej ur daggpokal,
Förr’n det blir grönt igen.
Med dykarklockor små, månntro,
De under våg så kall
Ha gått att snäckorna bebo
I grottor af korall?
Kanhända vid Vesuvii barm
De döda ledsnaden
I bullersamma festers larm,
Tills det blir grönt igen!
Men då blir fröjd, då susar gladt
I vind små elfvors sång.
Med mystisk dans och skälmska spratt
Fördrifves natten lång.
Förgäfves dörr’n du stänger då,
Ty elfvorna, min vän,
På lur vid nyckelhålet stå,
När det blir grönt igen.
[1] Enligt en anteckning i en Rogberga församlings
kyrkobok.
[2] Som af det föregående synes, är tiden för
träffningen å monumentet oriktigt uppgifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0363.html
