Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlingsbild från östra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L vem har ej hört talas om Monomotapa, detta land,
der ^ Miguel Cervantes understundom låter sina hjeltar
uppträda, då han ej rätt vet, hvar häri skall göra
af dem? Deremot torde just icke många känna till
Muata-Cazembe’s rike, hvilket dock är beläget i nyss
nämnda halft sagolika lands omedelbara närhet. Men
portugiserna, som på Afrikas östra kust besitta
Quillimane, Sena och Tete hafva stora skäl att icke
dela de öfriga europeiska nationernas likgiltighet
med hänseende till denna trakt, hvarför de äfven
under förra århundradet företogo flera expeditioner
till detta Monomotapa * och dess grannländer,
hvarifrån fordom hemtades tillräckligt med guld
för att rättfärdiga de fabelaktiga, tre hundra år
gamla berättelser, man äger öfver östra Afrikas
outtömliga rikedom-mår. År 1798 företog doktor Jozé
de Lacerda en vetenskaplig upptäcktsresa till detta
vidsträckta område, men hejdades genom döden under den
äfventyrliga färden till Angola, För första gången
måhända hörde man då namnet Muata-Cazembe i Europa,
och vid hofvet i Lissabon beslöts, att till fromma för
handeln söka närmare lära känna detta stora rike, som
i längd upptager en landsträcka af omkring åttiotre
svenska mil i det inre af Afrikas fastland.
Det är nu omkring fyrtiosex år sedan guvernören i
Sena, hufvudorten i de portugisiska besittningarna i
landet Mozambique, erhöll befallning att förnya Jozé
de Lacer-das expedition. Till detta ändamål utsåg
han några behjertade män, under major Monteiros
öfverbefäl, lemnande befälet i andra hand åt kapten
Gamitto, sedermera guvernör i Tete, och vid den tiden,
måhända till följd af sin ungdom, helt och hållet
stålsatt mot det ytterst ohelsosamma klimatet i det
land, man ämnade genomtåga. Den l Juni 1831 skulle
expeditionen begifva sig af och färdas öfver floden
Zambeze: hon bestod af tjugo soldater, bland hvilka på
sin höjd fyra tillhörde den hvita rasen; men derjämte
funnos hundratjugo slafvar från Kafferlandet, hvilka
skulle användas vid varornas transporterande. Dessutom
medföljde en trumslagare och tvänne milis-officerare,
som i egenskap af köpmän deltogo i expeditionen;
de sistnämnda hade med-
Muata-Cazembe.
tagit omkring femtio bärare, och, enär på de bredaste
vägarna i denna trakt knappt två man kunna gå i
bredd, bildade de resande ett långt tåg, som intog
en vägsträcka af sju tusen fot. Efter att hafva
öfverfarit Zarnbeze, begaf sig expeditionen raskt
på väg den 2 Juni, utan att hysa en föreställning
om alla de äfventyr och vedermödor, som stundade på
denna mer än ett hundratjugo mil långa färd.
Intill floden Mucuzi gick vägen, ehuru på sina ställen
något obeqväm, genom temligen behagliga trakter;
men derifrån och ända fram till Cazembe var tåget
utsatt för en sådan mängd pröfningar, att det nära
nog hade måst vända tillbaka.
Det var likväl icke mot de oberoende kafferstammarna,
som portugiserna hade att försvara sig, ty den sedan
århundraden tillbaka oafbrutet fortsatta förbindelsen
mellan de vildaste stammarna och den europeiska
styrelsen i Sena skyddade dem för ett anfall; de
hade i stället att värna sig mot de svåraste bland
de faror, som hota resande uti dessa på hvarje odling
utblottade trakter: innan tre månader gått till ända,
hade hungersdöden skördat hvar tionde man. Man hade
illa beräknat den qvantitet lifsmedel, som erfordrades
för resan, och inom kort sågo sig de resande tvungna
att lifnära sig af i största hast hopsamlade frukter,
om hvilkas för helsan skadliga egenskaper man var
okunnig; snart öfvergåfvos de derjämte af sina svarta
bärare. Då nödgades man antingen belasta sig med tunga
bördor, hvilka man icke kunde qvarlem-na i ödemarken,
enär expeditionens utgång väsentligen berodde
af de gåfvor, hon medförde, eller ock använda våld
mot negrerna, hvilka i förtviflan kastade från sig
alla dessa med de dyrbaraste industrialster fyllda
kistor. Ofta måste portugiserna nemligen begrafva
sina döda för att undgå landets vidskepliga lagar.
Under denna mödosamma och vådliga färd, som varade
icke mindre än fem månader, förlorade de dels genom
flykt, dels genom sjukdommar, omkring sjutiotvå
man. Framkomna till resans mål, angrepos de af en
koppepidemi, och några månader senare af skörbjugg. De
befunno sig då i Lunda, Cazembes hufvudstad. Man
kunde förmoda, att de resandes lidanden
* Detta i det sextonde århundradets geografi ryktbara
namn är det något förändrade namnet på en afrikansk
höfding, som vid den tiden gjorde sig fruktad i
dessa trakter, och som kallades Ben-Omotapa. Liksom
Monomotapa är uppkalladt efter en höfding, har
Cazembe fått sitt namn af en hederstitel. I östra
Afrika finnas, flera Muatas. . Muata-Cazembe betyder,
efter orden öfversatt, "den kejserlige herren".
9 v, Familj-Journ, 1878.
46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
