Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. VIII. Sken och verklighet - "Skånskt landskap". Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
närer och litteratörer, man är välgörande. Menskliga
meritlistan är stor. Det är en täflan af
förträfflighet och älsklighet, som nästan gör mig
hvimmelkantig, och det är troligtvis derför jag
frågar: hvad är sken eller verklighet? Gör man det
goda för att prisas? En glänsande yta - är detta vårt
lefnads mål?
57Ser du den unga flickan med blommor och band,
hennes småleende är ljuft som en engels och hennes
krusiga, friserade hår fladdrar för vinden. Du blir
betagen. Hvem förtänker dig detta! Du följer efter
den sköna och lyckas osedd betrakta henne i sitt hem
och du finner henne kanhända med osnörade kängor
och papiljotter i håret, det ljufva leendet har
gifvit vika för ett missnöj dt uttryck. Du inträder
plötsligen, papil-jotterna flyga ur håret, en oerhörd
brådska - du kastar kanske din blick på en upp-
och nedvänd roman på soffan - och husliga göromål
hafva hindrat henne att göra toalett. Du införes i
förmaket af en ömsint mor, som icke nog kan berömma
den omtänksamhet, flit och uppmärksamhet dottern
utvecklar i sitt hem, och nu står flickan der sjelf -
nej, det är engeln igen!
"Stig in i jernvägsvagnen och lustigt åstad! Bland
de många passagerarna fäster du ovilkorligen din
uppmärksamhet vid den lille rörlige, fetlagde herrn,
glänsande af välmåga och med guldbågar på sina
glasögon. Du kan icke låta bli att då och då kasta
en blick på honom, ty hvar femte minut drar han upp
ur fickan ett dyrbart ur, som han ger ett hastigt
ögonkast och låter repetera timslagen. Han måste hafva
en gruflig brådska, du börjar nästan dela hans begär,
att tiden måtte gå. Hvad är det han väntar ... hvad
funderar han på? Du blir orolig. Lugna dig, min vän,
det är kanhända en handelsagent, som reser för att
göra affärer i klockor.
>» I dessa dyra tider roar det dig kanske att göra
ett slag ned till Munkbron för att taga reda på
torgpriserna. - Detta var präktiga kräftor! Hvad
kostar tjoget? - Tor herrns skull, femtio öre’!
»Du blandar dig i folklifvet, du går i Berns salong. -
Se der borta den magnifika damen i silkessammetskappa
och vaggande plymer på sin hatt. Du går närmare,
en mager herre knuffar dig i ryggen och du kommer
till att trampa damen på tårna.
"’Jag ber tusen gånger! Åh, jag ber!’ och du frågar
dig, hvar du väl sett detta älskliga, friska, kanske
något väl mycket solbrända ansigte förut? Du blir
ifrig, ett fruntimmer väcker alltid ditt intresse, du
forskar i ditt minnes album. - ’Åh, på Munkbron!’ och
du är nästan färdig att sträcka ut din hand och tacka
för de charmanta kräftorna!
»Hvilken präktigt upplyst salong, musiken ljuder,
man dansar, qvällen är animerad! Betrakta den långe,
smärte unge mannen, med ett uttryck å la Hamlet i
sitt ansigte. Han står med korslagda armar och liksom
skärskådar det rörliga lifvet omkring sig. Han är
bestämdt alldeles för intressant, att tråda dansen
med någon älsklig tärna. Hör honom tala! Se det
lilla mörkhyade fruntimret der . . . observerar du
henne? Det är en af våra yppersta skriftställarinnor,
till hvilken den intressante mannen just vänder sig
och börjar konversera om Corinna och Reineke Fuchs,
om Hegel och Schlegel, Fritz Reuter, Dickens
och Marlitt, Carlén, Tegnér, Runeberg och Eugene Sue
– hvilken beläsenhet, hvilket klart omdömme, hvilken
uppsjö af namn! Den lilla blåstrumpans tankar fladdra
som flarn på vågen, hon är nästan dränkt. På den
unge mannens läppar ligger ett mördande småleende af
öfverlägsenhet och på hans nattduksbord ligger måhända
Bjurstens litteraturhistoria på omkring sextio sidor.
"Hör detta tal vid middagsbordet! Herr C, gifver
detta kalas för herr D., han kan icke nog prisa sin
ärade gäst, han har honom att tacka för många lifvets
högtider, för otaliga angenäma minnen, han småler,
han klingar, han skakar vännens hand och han tänker:
’Maken till mina ostron-omeletter har du icke haft;
jag hoppas de skola skaffa dig en gallfeber på
halsen!’
"Hvad går åt denne grubblande unge man? Se, huru
han fundersamt blickar i taket, kanske egnande en
förstulen uppmärksamhet åt herr Rosberg, som nyss
varit nog lycklig att mottaga ett rekommenderadt
bref. Han måtte väl aldrig grubbla på att råna sin
vän? Nej, var lugn och håU mera troligt, att han
tänker på ett sjelfmordsförsök! Kanske jämnför
han sitt öde med herr Rosbergs - denne herre är
en punktlig ung man, med bestämda klockslag för
allt sitt görande och låtande, han är också af en
något svärmande natur, en riktig känslo-menniska-,
det är egendomligt, men svärmeri och punktlighet
låta stundom förena sig. Vid vissa klockslag stiger
han upp, vissa egnar han åt sina studier, vissa
åt middagsspisning och vissa promenerar han öfver
Norrbro. Detta sista gör han hvarje afton precist
klockan tre qvart till elfva. Fem minuter före denna
tid syntes den grubblande unge mannen på Norrbro,
han kastar likasom en afskedsblick omkring sig, han
klifver upp på barrieren, han håller på att göra ett
språng, då en hand griper fast i hans rockkrage. ’Hvad
tänker du taga dig till?’
"Klockan är precist tre qvart till elfva, det är den
punktliga känslomenniskan, som har talat.
"JJag?’ säger den grubblande, ’jag! Ack, låt mig
vara, låt mig gå, det måtte väl finnas andra ställen,
der man ostörd!...’
"’Tyst! Tänk icke något så rysligt! Kom och följ hem
med mig.’
"’Nej, jag kan icke, jag uthärdar icke att lefva,
jag har icke ätit på trenne dagar? Hvad återstår
mig? Om en fjorton dagar får jag mynt, men till dess
. . . Tack för din alltid uppriktiga vänskap! Jag
kan icke räddas! Jag behöfver tjugo kronor ... hvem
skulle låna mig dem? Ingen! Hvem betro mig? ...’
"’Det gör jag! Ack, ingenting annat! Jag har
visserligen ej godt om mynt, men der, se der! Hur
lycklig är jag icke, som kan hjelpa dig!’ Och
känslomenniskan tager två nya tiokronor ur sin
portmonnä, och grubblaren lär ej sedan den stunden
gjort några vidare sjelfmordsförsök.
"Ja, hvad är sken och verklighet? Jag ser fortfarande
ett virrvarr omkring mig, jag är alltjämt litet
konfys, jag kunde ännu framdraga tusende bilder,
men jag skulle bara trötta dig, och detta är icke min
mening. Dock så mycket är säkert, det allvarliga har
sina glädtiga sidor, det tragiska sina komiska och
så tvärtom. ’Allt är icke guld, som glimmar’, och det
kan också vara skilnad mellan sken och verklighet."
in af de vackra dagarna i början af September 1875 kom
jag på järnbana till Fjelkinge, en mil öster ut ifrån
Kristianstad, för att derifrån på vanlig skjutsväg
fara vidare till ett af sydöstra Skånes, ja, hela
södra Sverges skönast belägna herregods. Karsholm
heter stället - ett namn, föga kändt längre norrut,
ehuru den plats, som bär detsamma, är i hög grad
förtjent af att både blifva omtalad och besedd. I
nordlig riktning gick färden dit genom en på uråldriga
fornlemningar särdeles rik nejd. Flack och platt kunde
väl denna trakt förefalla, liksom större delen af det
härad, den tillhör - gamla Yilland -; men en ram af
blånande höjder ägde dock äfven detta landskap. Der
sågos Blekinges gränsberg österut och på syd- och
vestsidan Söderåsen och Balsberg. Och så
landskap".
hade jag ju strax till höger om min väg den bekanta
Fjelkinge backe, som från sin tre hundra fyrtio fot
upphöjda hjessa erbjuder en mycket vidsträckt utsigt.
Genom en af de i nyare, skogvårdande tider planterade
barrskogar, som flerestädes i Skåne förekomma,
hann jag snart ut på öppna fält igen och såg då till
höger en del af Opp-mannasjön, hvars, östra strand,
som bekant är, tillhör det för femtonde Carl så
kära Bäckaskog.
Men flera större gråstensbyggnader norrut tilldrogo
sig härefter min uppmärksamhet, och dessa sades vara
Karsholms ladugård, stall, spannmålsmagasin och mejeri
jämte boställe för nämnde gårds förvaltare. Präktiga
löfmassor utbredde sig der bortom, och ofvan dessa
visade sig ett par röda torn tillhörande Karsholms
slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
