Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thekla Wallenstein och den svenske kuriren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och åm svenske kurir m.
n af våra utmärktaste målare, hofintendenten
J. Boklund, har till ämne för en tafla af djupt
gripande verkan valt det ögonblick, då Thekla
Wallenstein af en kurir från svenska lägret
underrättas om Max Piccolominis död. Täflan, af
hvilken å följande sida lemnas en afbildning, var
redan exponerad å stora utställningen år 1866 och
tillhör grosshandlaren Forsgren i Stockholm. Den
ide till kompositionen, som föresväfvat konstnären,
återfinnes uti Schillers sorgespel Wallensteins
död, IV Akt. 10:de scenen, hvilken vi, till närmare
belysning af konstverket, vilja här i sin helhet så
troget som möjligt på svenska återgifva.
För att rätt förstå denna scen är det dock nödigt,
att äfven känna innehållet af den föregående,
under hvilken nämn-ligen omtalas, att Thekla af den
svenske officer, som skickades till Wallenstein,
i några få hastiga ord fått veta sin trolofvades,
Max Piccolominis, död, vid hvilken underrättelse
hon fallit af-svimmad i främlingens armar. Af sina
anhöriga uppförd till sitt rum, beder hon enständigt,
så snart hon återvunnit sansen, att kuriren åter må
föras till henne, för att hon af dennes egen mun må
höra hela förloppet. Hennes mor, betvif-lande att
hon skall äga styrka dertill, söker afråda henne,
men hon svarar:
"Jag öfverraskades utaf min smärta; För främlingen
mitt hjerta mig förrådde, Han till min svaghet vittne
blef; jag föll Uti hans armar. Derför nu jag blyges;
Jag vill upprätta mig uti hans aktning Och måste
derföre ined honom tala, Att ej den främmande må
hafva skäl Att kanske dömma mig med oblid dom."
Föräldrarna gifva nu sitt bifall till Theklas
begäran och draga sig tillbaka-, endast Theklas
hofdam, fröken Neubrunn, qvarblifver, och den svenske
kaptenen införes.
Kaptenen (närmar sig vördnads fullt). Förlåt,
prinsessa, o förlåt - jag ber - Mitt hastiga och
obetänkta tal! - Hur kunde jag väl veta?–––
Thekla (med ädel värdighet). Ni mig sett
Uti min smärta nyss. En olycksdiger slump Har gjort
af er, af främlingen, i hast En med mitt hjertas
djupa sorg förtrogen.
Kaptenen.
Min åsyn kanske väcker edert hat, Då jag till er har
fört så sorgligt budskap?
Thekla.
Min skulden är; jag ryckte det ifrån er, Ni är ej
annat än mitt ödes röst, Och min förfäran afbröt -
jag det vet - Berättelsen, som börjad var, men nu
Jag ber att ock få höra den till slutet.
Kaptenen (tvekande). Prinsessa! Det er smärta
skall förnya!
Thekla.
Jag är beredd - och vill nu vara stark. Hur började
väl striden? Fortfar blott!
Kaptenen.
Vid Neustadt i ett svagt förskansadt läger Vi stodo,
oberedda på ett anfall, Då emot aftonen ett moln
af dam Steg upp vid skogens bryn. I hejdlös
flykt Förposterna till lägret vände om Med rop,
att fienden dem följde. Knappt Vi fingo tid att
kasta oss i sadeln, Förr än i fyrsprång pappeimeimarna
Förhuggningen igenombrutit. Raskt Den djerfva skaran
sprängde öfver grafven, Som sig kring lägret slöt.
Men deras mod Väl obetänkt dem dref för långt i
förväg, Ty deras fotfolk än på afstånd var
Och endast pappenheimsjja rytteriet
Sin tappre öfverste i spåren följt.
(Thekla gör en rörelse. Kaptenen af bryter
ett ögonblick, till dess hon vinkar åt honom att
fortfara.)
Nu både ifrån fronten och i flanken
Vi gjorde motstånd med vårt rytteri
Och trängde dem tillbaka emot grafven,
Der just vårt fotfolk nu emellertid
I hast sig ordnat och emot dem sträckte
En mur af hvassa pikar. Framåt ej
Och ej tillbaka var dem möjligt komma,
Inkilade i en förskräcklig ring,
Som hotande allt mer sig sammanträngde.
Då ropade rhengrefven chefen till
Att ärligt gifva sig i tapper strid,
Men Piccolomini -
(Thekla fattar vanmäktig en stol.)
<
Han kändes väl
På fjäderbusken och på långa håret,
Som af den snabba ridten fallit ner
Och låg i lösta lockar omkring skuldran -
Han pekar nu mot grafven, spränger sjelf
I spetsen öfver på sin ädle häst
Och truppen efter! Dock - det re’n var skedt! -
Hans häst, som sårats af en bardisan, ’ Nu stegrar
sig i smärtans raseri
Och kastar ryttarn af, och öfver honom
Framstörtar hela denna flock af hästar,
Som inga tyglar kunde hejda mer.
(Thekla9 som vid de sista orden röjer alla
tecken till stigande ångest, faller i en häftig
darrning och vill sjunka ner. Fröken Neubrunn
skyndar fram till henne och emottager henne i sina
armar.) Fröken Neubrunn.
Min dyra fröken!
Det är nu öfver.
Kaptenen (rörd). Nu ej mer! Jag går. -
Thekla. Säg mig allt till slutet!
Kaptenen.
När truppen nu sin öfverste såg fallen Den greps
af vild, af rasande förtviflan; På egen räddning
tänkte ingen mer; Soom tigrar slogos de och deras
motstånd, Hårdnackadt, trotsigt, retade de våra, Så
att på striden förr ej blef en ände, Än alla stupat,
intill siste man,
Thekla (med darrande röst). Och hvar - hvar är? -
Ni har ej sagt mig allt f -
Kaptenen (efter en paus). I går på morgonen han
jordfäst blef; Tolf unga män af vår förnämsta adel
Hans likbår buro. Hela hären följde I dyster
sorgeståt. En lagerkrans Hans kista prydde,
och rhengrefven sjelf Sin egen segervärja derpå
Me. Och vid hans bår der föllo tårar ock, Ty många
finnas ibland oss, som kände Hans ädelmod, hans
vänsällnet, och. alla Den tappres öde djupt till
sinnes gått. Rhengrefyen gerna hade honom räddat. Men
han det sjelf af böjde - och det sägs Han önskade
att dö–––
Fröken Neubrunn (rörd till Theklat som dolt sitt
ansigte).
Min dyra fröken!
O, se då upp! Ack, hvarför skulle ni Begära veta
allt -?
Thekla.
Hvar är hans graf? Kaptenen.
Han bis att är uti en klosterkyrka Vid Neustadt,
intill dess ifrån hans far Man hinner att få bud.
Thekla.
Hvad heter klostret?
Sanct Catharinas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
