Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett julminne. Berättadt af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
5^Nu skall du följa med dit ned", sade lian. "Folket
kommer in för att enligt gammalt, vackert bruk här
i huset få sina julgåfvor!"
"Strax, strax. Har du läst det här lilla häftet?"
"Ja", svarade han och lade boken tillbaka på bordet.
"Känner du, hvem författaren är?"
Han nickade och ställde sig vid fönstret.
"Vet du", fortfor jag, "här är ett ovanligt vackert
stycke!"
Han vände sig om, och jag slog upp den ofvan nämnda
sången. "Det förekommer mig", fortfor jag, "som om
det vore skrifvet till Agnes!"
"Så, åh så du pratar!" Det flög en rodnad öfver hans
bleka ansigte, och han vardt ytterst förlägen; men
för mig gick liksom ett ljus upp.
"Det är du, som är författaren", utbrast jag.
"Tyst för all del, tyst", bad han och fattade
min hand. "Jag skäms som en skolpojke för mina
rimmerier! Jo, det är just en skyddande anonymitet",
fortfor han leende. "Din spjufver, att du så skulle
kunna blotta mig. Men du är ju tyst, fullkomligt
tyst?"
"Ja, jag skall tiga, som en af dina egyptiska
medbröder», försäkrade jag, i det vi gingo ned.
En stund efter det vi inkommit i salen hördes från
förstugan trampandet af en mängd fötter. Dörren
öppnades och gårdens alla tjenare, så gifta
som ogifta, inträdde med rättaren i spetsen,
och hjertliga helsningar vexlades mellan dem och
husbondefolket. Längst ned vid dörren stod Olle
och sökte stryka den linfärgade, styfva luggen ur
ansigtet; men han lyckades ej deruti.
Det var litet tyst i början, men prosten, biträdd af
de sina, satte snart lif i spelet, och munterheten
blef allmän. Den stegrades ända till hänryckning,
isynnerhet bland den yngsta delen af sällskapet,
bland barnen, då julbocken kom inskuttande, iklädd
långa horn, bockmask och stort skägg. Det var Gustaf,
som, glömmande sin gymnasievärdighet, iklädt sig
djurskepnaden. Vi fingo oss alla en knuff, och de små
jublade, betagna på en gång af glädje och rädsla. Åt
en hvar af tjenarna och barnen lemnade bocken en
gåfva, gjorde till sist några roliga krumsprång,
som höjde stämningen till sin spets, gaf så Olle en
försvarlig puff i ryggen och sprang ut.
Sedan "julöl och fägning" blifvit kringbjudet, steg
rättaren fram på golfvet ett par steg, skrapade med
foten, hostade några gånger och sade:
"Efter som herrskapet alltid är så beskedligt emot oss
och gement af sig, så skulle jag vilja be att få, och
allihop de andra för r ex t en, önska en lycksammer
jul för prostens och hela huset och allihopa. Och
så ber jag, att inte prosten heller prostinna och
mamsell Agnes eller de andra herrarna ta illa upp
min näsvishet, för det är så hjertligen men’t!"
Det var kanske ej efter konstens regler, den
hederlige rättarens tal, men det kom från och gick
till hjertat. Rörd tackade prosten derför och tog
sjelf upp julpsalmen, i hvilken alla instämde. Sedan
vi derefter skakat hand med samtliga de inbjudna, togo
dessa afsked och gingo, nyfikna att se hvad som fanns
i paketen. Att åtminstone den yngre delen af gästerna
redan i förstugan tillfredsställde denna nyfikenhet,
derom öfvertygade oss ljudet af tvänne barntrumpeter,
efter hvilkas toner den muntra skaran tågade bort
öfver gården till sina hem.
Äfven vi öppnade våra gåfvor; jag säger vi, ty ej ens
jag hade blifvit bortglömd. Bland de mera blygsamma
"klapparna" förekommo ock åtskilliga dyrbarare
sådana, fördelade temligen jämnt på familjens
medlemmar. Jag gissade, att de förskrefvo sig från
häradshöfdingen. Gåfvor med en liten oskyldig udd,
försedda med verser af samma beskaffenhet, felades
ej heller.
"Så", sade farbror till Agnes och tog en liten
bok i handen, "har du fått denna?" Det var samma
lilla häfte, om hvilket jag förut talat. "Det är en
värdefull gåfva, ty författaren skrifver på en gång
vers och poesi. Såsom en bekräftelse på
sanningen af mina ord, skall jag läsa upp en anmälan
af boken. Den står i tidningen, som jag fick för en
stund sedan."
Då han kom tillbaka med tidningen - denna var en af
vårt lands mest ansedda blad - kastade han en blick
på Ljung. Skalken i farbrors öga sade mig genast,
att han kände hvem författaren var. Han läste. Slutet
af den särdeles smickrande granskningen lydde:
". . . . Det är oss sålunda en kär pligt att fästa
uppmärksamheten på dessa, så till form som innehåll,
högt stående skaldestycken af en författare, som, oss
veterligen, förut ej uppträdt inför allmänheten. Såsom
en verklig perla vilja vi nämna stycket "Flickans
ögoii", i hvilket skaldestycke författaren lyckats
så väl, att läsaren känner, att skalden flera gånger
haft det besjungna ögonparet framför sig och blickat
djupt deri."
"Nå, hvad sägs derom? Det var ju en vacker julklapp
åt den lycklige författaren", slöt prosten.
Jag kastade en förstulen blick på vännen
Ljung. Hans ansigte uttryckte på en gång glädje och
förlägenhet. Men som allas uppmärksamhet nu fastade
sig vid boken, räddades hans anonymitet. Af två var
den redan afslöjad; kanske af en till.
"En utmärkt rekommendation för arbetet", yttrade
sig häradshöfdingen. "Bandet är särdeles nätt och
vackert. Yi skola taga reda på det vackra stycket om
ögonen, för att undersöka, om granskaren dömt rätt."
Men Agnes lade sin lilla hand på boken.
"Nej", sade hon leende, under det att samtidigt en
purpursky flög öfver hennes ansigte, "iiej, herr
häradshöfding! Ingen får läsa i boken förr, än jag
sjelf läst henne först! Jag är så grufligt afundsjuk,
skall häradshöfdingen se, om det lilla, jag rår om."
Säkert anade eller visste hon såväl hvem gifvaren var,
som ock att han och författaren var samma person.
Och aftonen flög bort under glädje och skämt samt
var så glad, som blott en julafton på landet kan vara.
III.
Minnena från mina barndomsdagar och från den sist
upp-lefda julaftonen blandade sig tillsammans i ett
brokigt virrvarr, då jag genom en knackning på dörren
återkallades till verklighetens verld.
"Klockan är half feni", ljöd det.
Om en kort stund var jag nere i salen, der jag fann
hela familjen, rustad till kyrkfärden. Vägen till
templet var helt kort, ej fullt en fjerdedels mil,
och de snabba trafvarna bragte oss dit på några
minuter. Under tiden sågo vi, huru från alla till
kyrkande ledande vägar en mängd bloss närmade sig,
och från den snöbetäckta kyrkvallen flammade ett
litet bål, bildadt af de redan anländas lysen. Eldarna
gjorde en förträfflig verkan i den mörka och kalla,
men lugna morgonstunden.
"Det är ljungs verk, att den här seden att gå till
julottan med bloss blifvit upplifvad", upplyste mig
prosten. "I fjor användes bloss för första gången
sedan väl ett femtiotal af år. Jag såg gammalt folk
fälla tårar, då de återsågo dessa barndomsminnen."
Hvilken kyrkofest går upp mot julottan i en svensk
landtkyrka? En andaktsfull glädje lyser ur hvarje
anlete, från hvarje ljus och stiger med orgelns och
sångens toner mot höjden. Till och med klockaren
och den gamle kyrkstöten se helt nytra ut, oaktadt
dessa personer, genom det trägna sysslandet med
lägre kyrkliga förrättningar, vanligen minst känna
gudstjenstens högtidlighet.
Man blef denna julotta varm om hjertat, ehuru det var
rätt svalt i den gamla kyrkan. Ljung tog oss alla med
till den lilla staden i judalandet, och -en bättre
ledsagare kunde man svårMgen finna. Äfven de minst
bildade af hans åhörare kunde, derom är jag viss,
följa honom, så enkla voro hans ord; och öfver det
hela låg utbredt ett något, som endast en skald kan
gifva. När han sedan med sin vackra, manliga röst
instämde i sången, då lyfte han åter sina åhörare mot
höjden, och snabbt, som om de haft vingar, flögo de
högtidliga stunderna bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
