Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett hundraårs-minne. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(26 Januari 1779-26 Januari 1879.)
art lands lagstiftning är numera ej, såsom förr,
van-ryktad för ofördragsamhet mot dem, som ej hylla
den s. k. rena evangeliska läran. Och så snahbt
ila händelserna, tätt i spåren följda af glömskan,
att vi knappt minnas, huru nära intill den stund,
som är, religionsförföljelser ännu ägde rum, med
påföljd af böter, tjugoåtta dygns vatten och bröd,
landsförvisning, med mera sådant. Det var dock först
för tjugo år sedan den lag upphäfdes (1858), enligt
hvilken en person, som på en söndag inför tretton män
och tjugo qvinnor läst några stycken ur Bibeln samt
bönen "Fader vår", dömdes till 66 rdr 32 sk. banko
böter utom 3 rdr 16 sk. för "sabbatsbrott" eller,
vid bristande tillgång, 28 dygns vatten och bröd;
samma lag straffade med landsförvisning den, som
tredje gången "höll och tillät" en konventikel. Först
1860 upphäfdes landsförvisningsstraffet för affall
från statskyrkan eller utspridande af "villfarande"
lära, och man hade ingalunda redan upphört att
tillämpa det, när det ur lagen utplånades: i början
af 1840-talet landsförvisades målarearbetaren John
Oscar Nilsson för öfvergång till katolicismen, något
senare drabbade, om vi minnas rätt, samma öde en
baptistpredikant, sjömannen Fredrik Olaus Nilsson,
1852 drefs porträttritaren A. Petterson i landsflykt
för en tidningsuppsats om Kristi himmelsfärd,
1858* dömdes till landsflykt sex till katolicismen
öfvergångna qvinnor. Först genom förordningen af
den 7 Mars 1855 blef det lagstadgande upphäfdt, som
med böter hotade den, hvilken bevistade främmande
trosbekännares religionsutöfning! Och så vidare - ty
listan blefve lång, om man ville göra den fullständig.
Skilnaden mellan nu och då är visserligen stor. Dock
må vi ej förhäfva oss, så länge vi tvinga dem bland
våra medborgare, som ej tillhöra statskyrkan, att
skatta till hennes underhåll, på samma sätt som i
gamla tider, då kristendommen började spridas här
i landet, de första kristna voro skyldiga j att
besöka och bidraga till de hedniska offren och
måste särskildt derifrån friköpa sig. Och när vi
lyckönska oss till de gjorda framstegen, böra vi med
erkänsla minnas dem, som för hundra år sedan togo
det första svåra steget på den väg, der det sedan
gått så långsamt att komma vidare. Det är rikets
ständer vid 1778-1779 årens riksdag, som äran af
reformens begynnelse tillkommer, och den dag, hvars
hundraårs-minne dessa rader skola upplifva, är den 26
Januari 1779, ty då dagteck-nades riksdagsbeslutet,
hvars sjette paragraf innefattar ständernas förslag om
"en fri religionsöfning för alla utländingar, som i
riket vilja inflytta". För att rätt uppskatta detta
beslut, må vi först kasta en blick på det intill dess
lagstadgade statskyrkotvånget i vårt land.
Den lutherska statskyrkans envälde vardt ej grundadt
omedelbart efter reformationens införande. Gustaf I
ej blott tillät främmande trosbekännare att nedsätta
sig här i landet, han till och med antog till lärare
åt sin äldste son en reformert eller "calvinist",
Dionysius Beurreus, hvilken sedan af Erik XIV gjordes
till riksråd. Och när Johan III dog, erkände rikets
ständer hans till ifrig katolik uppfostrade son
Sigismund för konung. Visserligen fick han förbinda
sig, att ej i andliga eller verldsliga embeten nyttja
någon person, som ej tillhörde "rikets allmänne-liga
religion", och visserligen stadgade ständerna
1594-1595 förlust af arfsrätt, ja landsförvisning
för affall, förbjödo all främmande religionsöfning,
utom konungens i hans eget kapell, och så vidare;
men ordalagen låta strängare än tillämpningen till
en början blef. Att personer af annan lära, än
statskyrkans, verkligen nyttjades i embeten, kan man
sluta deraf, att det för framtiden förbjöds i Gustaf
II Adolfs konungaförsäkran.
Under sexton- och o sjuttonhundratalen stegrades
religionstvånget mer och mer. År 1618 blefvo bonden
Jonas och hans anhängare afrättade för kätterska
åsigter om Jesu födelse, lidande och underverk. År
1624 blefvo tre personer afrättade såsom affällingar
från statskyrkan. I slutet af samma århundrade
hade man hunnit ända derhän, att lika strängt anse
dem, hvilkas gudaktighet ej höll sig inom statskyrkans
råmärken: 1689 blefvo pietister dömda till döden. På
Karl XILs tid blef en man vid namn Schönheit, som
smädat Gud, konungen och konungens embetsmän, afrättad
sedan först tungan skurits ut och ena handen huggits
af. Det är således ,ej möjligt att med sanning påstå,
att den svenska statskyrkan ej gjort sig skyldig till
blodiga förföljelser i religionens namn.
Hurusom högt uppsatta män inom kyrkan miste sina
embeten, emedan de utgifvit "irrläriga" skrifter,
är bekant. Likaså, att det var till statskyrkans
skydd, man genom censuren lade ett tryckande band på
forskningens frihet.
Främmande trosförvandter fingo ej hålla högtidlig
gudstjenst, ^ utan blott enskild andakt inom lykta
dörrar. Äfven de här i landet anställda främmande
sändebudens rätt att hålla gudstjenst var ganska
snäft begränsad.
Fullvuxet och på samma gång frigjordt från den
obestämdhet, som vidlåder sextonhundratalets
religionsstadgar, framträder det religiösa tvånget
i det så kallade konventikelplakatet af år 1726
och i missgerningsbalken i 1734 års lag. -Det förra
stadgar böter och, tredje gången, två års landsflykt,
der någon upplät samlingsrum för enskild andakt,
till hvilken andra personer sammankomme, än de, som
tillhörde samma hus eller familj. Och den senare
påbjöd landsförvisning för den, som affölle från
statskyrkan, liksom för den, som utsprede villfarande
lärosatser. År 1735 påbjöds till och med att den,
som vid riksdagar föresloge något mot den rena läran
anstötligt, skulle straffas med vatten och bröd
eller landsflykt.
Hur gick det nu till, att man omsider började bryta
med sådana grundsatser? Att den friare och humanare
tänkesättens riktning, som efter midten af förra
århundradet från Frankrike utgick öfver alla land,
har sin goda del i förändringen, vore orätt att
neka. Men det vore också ej rätt att glömma, att en
statsekonomisk tanke, att hänsyn till egen verldslig
nytta gjorde sitt till, och det ej så litet, att rubba
statskyrkotvångets allmakt i Sverge. Då man ville
genom utländsk arbetskraft upphjelpa industrien,
fann man sig tvungen att göra några eftergifter,
för att förmå främmande arbetare att hit till landet
inflytta. Genom privilegierna för Alingsås medgafs
(1724), att de arbetare af reformerta bekännelsen,
som der nedsatte sig, finge å sitt eget tungomål
öfva sin gudstjenst i sina hem och herbergen å
de härstädes vanliga gudstjensttiderna, men utan
klockor och utan tillträde för någon af den "rena»
läran. Detta första medgifvande följdes snart af
ett annat och större, i det att alla bekännare af
"engelska och reformerta kyrkan" (1741) fingo ej blott
fri religionsutöfning, utan ock lika medborgerliga
rättigheter med öfriga svenska undersåter, sålunda
äfven riksdagsmannarätt. Märkvärdigt nog synas redan
förut främmande trosbekännare ej hafva varit alldeles
uteslutna från politisk valrätt och valbarhet; eljest
hade väl ej 1723 års riksdagsordning behöft stadga,
att ingen af främmande religion finge insättas i det
sekreta utskottet. I den medborgerliga likställighet,
som 1741 medgafs de reformerta, gjordes blott
den inskränkningen, att de endast i sjöstäderna -
undantagandes Karlskrona - finge uppföra kyrkor.
Härvid förblef det nu, till dess ständerna genom
riksdagsbeslutet af den 26 Januari 1779 togo första
steget till en större fördragsamhet mot äfven andra
främmande trosbekännare, än de reformerta. Den lag,
hvarigenom riksdagens beslut sattes i verket, utkom
ej förr än den 24 Januari 1781. Den stadgade fri
religionsöfning för alla utländingar, som ville
inflytta, dock med följande vilkor:
De skulle ej få nyttjas i några embeten; de reformerta
bibehöllos vid sin riksdagsmannarätt, men öfriga
kristna trosbekännare fingo blott valrätt, ej
valbarhet. De ägde att kalla lärare af sin religion,
att bygga egna kyrkor och förse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>