Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett hundraårs-minne. A. H. - "Krut, som brinner". Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem med klockor och egna begrafningsplatser,
men ej att inrätta kloster eller " publika",
för andra än deras egna barn afsedda skolor,
ej att antaga eller afsända missionärer, hvilket
dock ej hindrade, att deras lärare finge besöka
och betjena sina trosförvandter på sådana ställen
i riket, der de ej hade kyrkor och församlingar
inrättade. Processioner och ceremonier på offentliga
platser förbjödos. Böter stadgades för den, som
talade förklenligt om svenska statskyrkans lära
eller som intalade någon sina religionssatser eller
tvunge någon att besöka främmande trosförvandters
gudstjenst; den, som lockade någon till affall från
lutherska läran, skulle första gången straffas med
böter, andra gången landsförvisas. När föräldrarna
vore af en och samma religion, skulle barnen i
deras tro uppfostras; när fadern vore af lutherska
bekännelsen och modern tillhörde främmande lära,
skulle barnen uppfostras i faderns religion-, i annat
fall hade fadern afgörande rätt, der ej på förhand
öfver-enskommelse vore träffad, på sätt som redan
var stadgadt för de reformerta; utom äktenskap födt
barn, som njöte allmänt understöd, skulle uppfostras
i statskyrkans lära. Derjämte
Skiss af Gru.staf Rmadgren.
lär man genom den långa gärdesgårdsgatan från ena
sidan nalkades Solberga by, såg man framför sig
i byns utkant ett rödmåladt hus med hvita knutar,
omgifvet af en risig körsbärslund och några gråa
ladugårdsbyggnader. Vid infarten i byn hade man
denna gård på höger hand. Mellan tvänne i vinkel
mot hvarandra stående ladugårdshus kunde man då se
en grannt utstyrd inkörsgrind och utanför grinden på
den trekantiga plan, som bildades mellan landsvägen
och de båda husens gaflar, en täckt brunn och en
stor vattenho.
Det var i början af Juni en solig eftermiddag vid
afton-vardstiden. På gården syntes ingen till,
men ur manbyggnaden kommo snart ett par arbetare,
medförande sin af ost och bröd bestående aftonvard;
de togo vägen ut genom grinden. Efter dem följde inom
kort en halfvuxen drängpojke, äfven han försedd med
samma slags matvaror. Han kom ut med hast och stannade
ett ögonblick på förstugubron.
"Titta dig inte om, du!" ropade en retad stämma
inifrån köket, "Utan ge dig af, annars skall jag
hjelpa dig i väg litet fortare än vanligt!"
Pojken masade af nedåt ladugården och valde sig
der en beqväm ställning i ett vagnsskrof, som stod
i skuggan. Midt emot honom stod stalldörren öppen;
derinne gick någon och stökade.
"Petter!" ropade pojken.
"Hvad vill du?" svarade vresigt en röst ur stallet.
"Ska’ du inte gå in och äta, Petter? Osten är
nyskuren."
"Hvad bryr jag mig om osten!"
"Och matmor är så glad och treflig", fortsatte
pojken.
"Ja, det hördes nog nyss! Jag tror det vardt lättagång
af för dig, Lasse."
Ett illparigt leende krusade pojkens läppar. "Hör du,
Petter", sporde han, "hur länge är det du tjent här
i gården?"
"Hvad vill du med det?"
"Abjo, jag ville bara veta."
"Jag tjenar ju här på fjerde året, och för resten
har du nog hört det förr, din kanalje!"
"Så länge!" utbrast Lasse, "Och ändå har du ingenting
för’et, Petter, rakt ingenting! För i morgon kommer
han, som ska’ ha henne. Ja, det är för märkvärdigt",
fortsatte han och lade sig på rygg, "hvad somliga
kunna vara tokiga efter flickor! Hos en sådan här
käring skulle jag då inte vilja tjena hälften så lång
tid. Nej, inte om hon hade ett tjog flickor! och nu
har hon ändå bara en ..."
Lasse afbröts här af en gammal stallqvast, som slog
ned midt i skrofvet. Han tittade åt stallet och
hoppade qvickt ned på marken, ty det såg ut, som om
Petter hade flera qvastar.
"Men skynda dig du, Petter", fortfor han dock i
samma ton som förut, "skynda dig in och anmäl dig
hos matmor.
stadgades ansvar för den, som störde främmande
trosförvandters gudstjenst, hädade deras tro och
religiösa bruk, och så vidare.
Denna lag gällde blott kristna
trosbekännare. Eiksdagen hade dock äfven velat
bevilja mosaiska trosbekännare någon större frihet,
och så skedde äfven genom ett 1782 utfärdadt
reglemente. Detta stadgar i det hela samma
vilkor för mosaiska som för kristna trosbekännares
religionsutöfning. Men de förra tillätos endast att
nedsätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping,
i hvilka städer särskildta "trakter» skulle dem
anvisas; de skulle vid inflyttning i landet visa
sig äga i kontanta penningar eller vexlar två tusen
riksdaler specie; de fingo endast ingå giftermål med
egna trosförvandter; de förbjödos att i sin tjenst
antaga någon svensk undersåte.
När vi besinna, hvilken hård och långvarig strid
det i vårt århundrade kostat, att göra löftet i
sextonde paragrafen af regeringsformen - "konungen
skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta" - till
något annat än en död bokstaf, böra vi ej ringakta det
steg på samvetsfrihetens väg, som togs för hundrade
år tillbaka.
A. H.
(Eftertryck förbjudes.)
får veta, hvilken måg hon
Hon ångrar sig säkert, när hon kan få."
Nu kom qvasten numro två, men pojken lutade sig bakom
skrofvet och undgick faran.
Om Lasse emellertid haft ögon för något annat än
Petter, skulle han strax förut hafva sett en kortvuxen
och mycket fetlagd gumma träda ut på boningshusets
förstugubro. Det var ingen mer eller mindre än gårdens
ägarinna, mor Karin Persdotter, enka efter aflidne
hemmansägaren Lars i Solberga. Hon hade hållit på att
baka i köket, och den af ugnsvärmen orsakade glöden i
hennes anlete minskades synbarligen icke af hvad hon
nu såg och hörde. De små mörka ögonen blixtrade till,
och när ytterligare ett tredje kastvapen kom flygande
ur stalldörren, vardt det slut med hennes tålamod.
"Hvad är det för väsen ni för der nere!" skrek
hon. "Gå strax till ditt arbete, Lasse, och stå inte
längre och gör ohägn! När skall det nån’sin bli folk
af dig?"
Lasse förfogade sig bort, och vid den sista blick,
han kastade mot stalldörren, kunde han ej undgå att
märka, huru Petter derinne till afsked räckte honom
en lång näsa.
Mor Karin satte sina mjöliga armar i sidan och
betraktade under några ögonblick med segerstolt uppsyn
det tomma slagfältet. Men då Petter fortfarande
förblef osynlig, fann hon slutligen för godt att
återvända till köket för att gräla på pigorna.
Nu kom Petter ut ur stallet och samlade ihop
sina qvastar. Han var en ung man på några och
tjugo år. Ansigtet och nacken, brynta af solen,
stucko genom sin mörka färg starkt af mot den ljusa,
nästan hvita luggen. Kring munnen sväfvade ett drag
af fasthet och bestämdhet, som jämte de ärliga blå
ögonen ingaf förtroende.
Efter en stund sågs han med en tjärpyts i handen
gå ut till planen vid brunnen, hvarest denna tid på
dagen bästa skuggan fanns att tillgå. Dit hade han
förut dragit underredet till en arbetsvagn, som han
nu företog sig att tjärstryka. Han var just icke så
glad i hågen, ty han kunde icke dölja för sig, att
Lasses profetia innebar mycken sannolikhet och att
Utsigterna ej voro synnerligen ljusa. Dessa tankar
upptogo honom snart helt och hållet. Han brydde
sig derunder föga om, hur han skötte tjärborsten,
och innan kort hade han, snart sagdt med flit, smort
ned sina händer både utan och innan.
Han hörde grinden öppnas och såg sig om. Der kom en
ung flicka med ett ämbar, som hon fyllde vid brunnen,
kärvänligt nickande åt Petter. Hon bar en klädning
utan lif - för värmens och bakbestyrens skull -
och hade en rutig duk kring skuldrorna. I det lilla
solbrända, fräkniga ansigtet lyste ett par skälmska
bruna ögon. Den unga flickan var dotter till mor
Karin och var dennas enda barn och arftagerska.
l*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
