Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf Maurits Armfelt. B. F. Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
akademien (1786) och hans utnämning till kansler för
Åbo universitet (1787). Men ännu var det icke slut
med befordringarna på den civila banan. Armfelt hade
gjort sig känd som en utmärkt aktör och ballettist
på Gustafs hofteater, och han hade derhos författat
det qvicka och lifliga stycket Tillfälle gör tjufven
(1783), hvarför konungen ansåg sig utöfva en handling
af rättvisa, då han 1786 utnämnde gunstlingen
till direktör för sin nya teater. Såsom sådan var
nog icke Armfelt oduglig, men regerade emellertid
Thalias prester och prestinnor på ett sätt, som
visar tunnheten af hans bildningsfernissa, om man
får tro hans egna, så lydande ord: "Det är endast
med den strängaste disciplin man kan hålla detta
teaterpack i tygeln. Då jag först blef herre öfver
denna republik, lät jag de Broen smaka min käpp och
örfilade upp Aklgren midt under spektaklet. Jag var då
så besluten att vidmakthålla detta styrelsesätt, att
jag skulle skurit öronen af dessa herrar, om de vågat
tala om små rättigheter. Också spelade man, lärde sig
och lydde alldeles förträffligt. Min brefvexling med
Gustaf III vittnar om de klagomål, man anförde mot
mig och om hans godhet samt mitt militäriska sätt att
bestraffa. Emellertid voro mellanakterna egnade åt
tusentals tokerier, och jag var i alla utsväfningar
och roligheter en god och trogen stallbroder till
detta usla teaterfölje." .Nådens solstrålar föllo
allt varmare och rikligare öfver Armfelt: han blef
konungens oskiljaktige, deltagaren i alla hans
nöjen, äfven de hemligaste, oraklet i alla frågor
rörande etikett och moder. Väl kunde konungen en
och annan gång råka i missnöje öfver gunstlingens
förmätenhet och de nästan furstliga låter, hvarmed
han uppträdde-, men freden återställdes snart, tack
vare Armfelts smidighet och konungens svaghet. Någon
offentlig politisk roll kom emellertid den omhuldade
hofmannen icke att spela under Gustafs tid, fastän det
är obestridligt, att han äfven i statsangelägenheter
utöfvade ett visst - alls icke lyckligt - inflytande
på Gustaf.
På resan till Italien (1783) var Armfelt konungen
följ" aktig och skall isynnerhet hafva gjort sig
bemärkt vid neapolitanska hofvet, der han lär hafva
vunnit konung Ferdinands synnerliga nåd, emedan han
mäktade slå denne hedervärde monark i golfvet. Men
andra mandomsprof förestodo Armfelt. Under kriget
med Ryssland 1788-90 skickades han till Finland,
der han ådagalade mycken tapperhet vid eröfringen
af skansarna på Elgön i Ingo skärgård och vid
intagandet af Kärnärskosi pass. Mindre lycklig
var han i anfallet på Savi-taipale, der trupperna
måste draga sig tillbaka och han sjelf blef svårt
sårad i axeln (1790). Kort derefter utnämnd till
generalmajor och riddare med stora korset af
svärdsorden (han var förut serafimerriddare och
hade genom Gustafs intriger äfven blifvit riddare
af danska Elefantorden), var han Sverges ombud vid
freden i Verelä. Under konungens resa till Aachen
1791 var han medlem af den tillförordnade styrelsen,
en ära, som skulle vederfarits honom en gång till,
efter Gustaf IILs död, om man fäst afseende vid dennes
sista vilja. Hans kunglige välgörare hade emellertid
på dödsbädden utnämnt honom till Öfverståthållare
i Stockholm. Ett af konungens sista samtal var med
Armfelt och återgifves af denne i följande verkligt
rörande ordalag:
Så snart konungen underskrifvit och tagit afsked af
alla närvarande, tog han Armfelt i handen och sade,
under det kammartjenaren Robert höll handen under hans
hufvud, som han ej mer ägde styrka att hålla uppe:
"Svär mellan mina händer, att för min
son bibehålla samma tillgifvenhet och samma trohet,
som ni har lofvat mig." "Ers majestät har ej behof
af någon ed", svarade Armfelt; "ers majestät känner
mitt hjerta och mina känslor."
Konungen tryckte härvid Armfelts hand, mumlade några
ord och återtog temligen högt:
"Stackars barn, han behöfver vänner. Ni skall vara
hans vän liksom min och ni skall aldrig öfvergifva
hans intressen, är det icke så?"
"Åh, sire", svarade Armfelt, som för snyftningar
och tårar knappt kunde tala, "är jag alltid i stånd
dertill?"
"Alltid", svarade konungen nästan döende . . . "Jag
har befallt det."
Framtiden visade på ett sorgligt sätt huru snart det
intryck, som Armfelt mottog vid sin gynnares dödsbädd,
förflygtigades till ett intet.
Med Gustaf HLs död börjar ett nytt skede i Armfelts
lefnadshistoria. Han var ej omtyckt af hertig
Carl, och han hade sin hätskaste fiende i dennes
gunstling, Reuterholm, hvarför han skickades i
ett slags förvisning som minister till Neapel. Dit
ankom han 1793 och började genast en - sedan flitigt
underhållen - korrespondens med sina politiska vänner
i Stockholm. Den förändring, som efter Gustafs död
blifvit företagen i den högre embetsmannapersonalen
och "den underbara nåd, med hvilken konungamördarna
bemöttes i samma momang konungens och tronens vänner
förföljdes", uppväckte hos honom den misstanken,
att konungens lif och regeringssättet i Sverge voro
hotade. I bref och memoarer blottade han de planer,
som han ansåg eller kanske i sjelfviskt intresse
föregaf vara uppgjorda, ja, han var till och med
beredd att nyttja våldsamma medel "till konungens och
konungamaktens försvar". Det lekte honom i hågen att
begära rysk hjelp, "ty med noga. eftersinnande hade
det oket varit mindre farligt, mindre odrägligt, än
Reuter-holms spira". Dessa ord antyda, att Armfelt
mera eggades af hat till Reuterholm, än af kärlek
till konungen eller af åtrå att hålla sitt löfte till
Gustaf Hl.
Emellertid hade Reuterholm icke varit overksam. Han
hade omgifvit Armfelt med spioner, som bevakade alla
dennes steg samt till och med frånstulo honom hans
bref. Sedan höga vederbörande på ett så hederligt
sätt kommit i besittning af "Svart på hvitt", beslöt
man att gripa till de stora medlen. Carl XIH, som
förstod sig på sjö vapnets nytta och betydelse, lät
till Neapel afsända en eskader, hvars befälhafvare
var försedd med den utomordentligt illistiga ordern
att narra Armfelt om bord och sedan bums afsegla. Men
den hotade ministern hade en bundsförvandt i Neapels
drottning, den beryktade Carolina Maria, till hvilken
den fagre nordbon ansågs stå i ett ömmare förhållande,
än en främmande monarks ära egentligen kräfver af
en minister, denne må nu vara än så befullmäktigad
och ackrediterad. Varnad af drottningen-väninnan,
räddade sig Armfelt undan såväl eskadern som de många
dolkar och det myckna gift, för hvilka han säger sig
hafva varit utsatt. Det var till Ryssland, han nu,
liksom längre fram i nödens stund, ställde sin färd,
och i detta land vistades han, under namnet Brandt
samt slutligen i stort armod, åren 1794-97.
Förstnämnda år började mot honom och hans vänner en
process, som i vederstygglighet torde sakna sin make
i vårt lands rättegångsannaler. Denna process, som
ohöljdt hade karaktären af en politisk förföljelse,
slutade dermed, att Armfelt dömdes förlustig adelskap,
lif, ära och gods samt förklarades fågelfri öfver hela
Sverges rike. Derjämte uppspikades hans namn, som en
fosterlandsförrädares, på skampålen. Raseriet gick
ända derhän, att fröken Rudensköld, Armfelts erkända
älskarinna, hans korrespondent och "medbrottsling",
dömdes till schavottering och spinnhuset - straff,
som hon också undergick. För att råga måttet af
förföljelse grep man till och med efter trycksvärtan
och lät de sammansvurna ytterligare schavottera i den
beryktade skriften "Gustaf Maurits, fäderneslandets
förrädare".
Sedan Gustaf IV Adolf sjelf öfvertagit
regeringstömmarna, upphäfdes 179J) dommen öfver
Armfelt och 1801 återkom han till Sverge. Året derpå
sändes han som svensk minister till Wien och kallades
1804 att mottaga befälet öfver de i Pommern förlagda
trupperna*. 1807 utförde han en lycklig expedition
mot fransmännen, men blef sedermera tillbakadrifven
och derjämte sårad. Följande året anställd som chef
vid armen mot Norge, kunde eller ville han ingenting
göra, hvarigenom han ådrog sig konungens onåd och
dömdes till ett slags förvisning på sin egendom,
belägen ett par mil från Stockholm. Det är visst,
att han var underrättad om 1809 års revolution och
att han, trots löftet till Gustaf III, icke gjorde
något för att hindra
Under vistelsen i Pommern invaldes han 1806 åter
i Svenska akademien. Emellertid uraktlät han att
hålla något inträdestal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
