Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Herrans hus". A.-E. - Två taflor. -l-n-r-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon är den religion, som består i naturlig fromhet,
kärlek till Gud och nästan och naturlig sedlighet
samt hållandet af hans lagar".
I ett landskap, hur rikt utrustadt det af naturen än
må vara, är dock kyrkan, om än enkel, den vackraste
prydnaden. Hon är landskapets skäraste ljusbild, som
lyfter och förklarar, och med hela sin mot himmelen
pekande betydelse sysselsätter hon också oftare
folkets tankar, än hon genom sina klockor påminner om
sin tillvaro, och liten eller stor, sträcker hon för
församlingen sin spira äfven högre än denna synes nå.
Petrus Laestadius, Lapplands bekante själskraftige
missionär, som byggde på "Herrans hus" under så
pröfvande och försakande förhållanden, bär också
många vittnesbörd i denna riktning eller om den
enfaldens fromhet, hvars rotfästande är kyrkans sak
och uppgift, äfven der hon icke får verka genom det
sublima i sina former eller det öfverväldigande
i sin prakt. Så tecknar han bland annat följande
rörande bild från sin^embetsverk-samhet, då han på
en af sina resor blef ombedd att meddela nattvarden
åt en gammal, blind lappgumma, som icke kunde gå
och derför icke heller mer kunde komma till kyrkan:
"Jag samtalade icke först om för menniskohjertat i
allmänhet rätt ofta likgiltiga teologiska lärosatser,
utan mera om hennes egen lefnad, närvarande belägenhet
och tillkommande hopp, så att hon ock kunde deltaga i
samtalet. Hennes blinda öga tycktes ännu vilja gjuta
en tår, och hennes goda döttrar, som fört fram henne
och härvid voro närvarande, brusto i gråt. Då tänkte
jag: ’Hedningar skola komma från östan och vestan
och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob-,
men riksens barn skola utkastade varda’. Den upplysta
och civilicerade verlden föraktar detta folket för
dess ohyfsade väsen och okunnighet samt anser det
för ’det folk, som i mörkret vandrar’, men den, som
ransakar hjertan och pr of var njurar, torde kunna
säga, att han ’ej funnit sådan tro i Israel’. Man får
icke tro att ett redbart menniskovärde ligger i vissa
efter tidens smak tillskurna kläder eller en viss
konstfärdighet att framprata en mängd grannare fraser
samt visa ett kruserligt och tillgjordt väsende. Jag
beklagar att tidehvarfvets mening allt för mycket
tager sådant bjeffs liktydigt med civilisation^.
Genom dessa Laestadii ord hafva våra tankar blifvit
förda till det folk, som utan fasta bostäder
uppehåller sig, så att säga, på vårt lands utkant,
i dess mest pröfvande klimat och minst gifvande
natur. Äfven detta folk, som året om är stadt
på flyttning, än från vester till öster, än från
öster till vester, med eller mot de stridt forsande
vattendragen, än nedåt de djupa, tysta skogarna,
än uppåt de öde, tysta fjällsträckningarna,
äfven detta folk har ryckts ur sitt andliga mörker,
från sina afgudadyrkande villfarelser och fått sina
andliga ögon öppnade för kristendommens ljus; äfven
detta folk har kännt behof af att bygga Herranom ett
hus, deri det kan samlas för att i gemensam andakt
höra Guds ord föreläsas och tolkas och derifrån det
kan låta den gemensamma, upplyftande psalmsångens
toner ljuda ut öfver ödemarkerna. *
De, som lefva under lyckligare förhållanden, de,
som hafva templet i sin närhet eller en jämn,
banad väg dit, skola bättre fatta Lsestadii tankar
när de besinna, hvilka hinder resa sig mellan den
kringresande lappen och hans kyrka, hvilka mödor
han får underkasta sig för att tillfredsställa
sitt religiösa behof att deltaga i den gemensamma
gudstjensten. Blott tillfälligt har han sitt viste
i kyrkoplatsens närhet, men oftast har han tio till
tolf mil, ej sällan mycket längre, dit. Och detta
långa afstånd får han ej tillryggalägga på upptrampad
väg. Genom villande skogar, öfver skyhöga berg, öfver
milslånga träsk, öfver strida vatten och - om vintern,
som är hans längsta årstid - genom alnsdjup snö, om
ej skaren händelsevis bär hans skidor, får han leta
och arbeta sig fram, utsatt för en hård väderleks
alla inflytelser. Han kan ej komma ofta till "Herrans
hus", men han kommer dock, och hans religiösa lif,
som der finner sin näring, uppbär en sedlig vandel,
hvarom alla på erfarenhet grundade omdömmen lemna
godt vittnesbörd.
Yår tid, med dess mångfaldiga materiella sträfvanden,
anklagas af mången att vilja rifva ned eller alldeles
förgäta "Herrans hus". Det kunde kanske med mera rätt,
i alla händelser mera fördragsamt, sägas, att den,
kraftigare än någon annan, företagit sig att rödja
flera vägar till sanningen, som- ensam bör vara bofast
i templet. Det skulle väl klarligen kunna visas, att
midt i många af civilisationens gamla centraltrakter
värre än lappländska vildmarker i religionens namn
fått utbreda sig omkring "Herrans hus", vildmarker,
hvilka med otaliga hinder belagt vägen till kyrkans
dörrar och skymma henne, så att hon icke kännes igen
och många ej hitta dit. Att rödja upp de igenvuxna
vägarna, att visa sanningssökaren i hvad riktning
sanningen bör sökas, det är icke att nedbryta
"Herrans hus", utan att uppbygga det. Ty endast om
sanning är dess grund, skall det varda beståndande:
"Sanningen är stor, den skall ock segra".
Låtom oss söka henne och icke förtröttas, låtom oss
med sanningen till grundval timra på "Herrans hus"
och icke förtvifla, om vi ock måste med en stor
tänkare känna och medgifva, att
Nu är en dåre i jämnförelse med de tider, som skola
komma"!
A.-E.
* De strödda antydningar, som här blifvit läsaren
förelagda, må tjena till ram åt den teckning, som
sid. 9 meddelas och hvilken återgifver innehållet i
en tafla, som en af våra största konstnärer, Höckert,
målat, föreställande, såsom synes, det inre af ett
lappkapell under pågående predikan. Denna tafla,
Höckerts förnämsta, rönte utmärkelsen att blifva köpt
af Napoleon III, som skänkte henne till konstmuseet
i franska staden Lille.
Två taflor.
Lon sjunger glad i vårens tid
enkla melodi, Och barnaoskuld, barnafrid Sig blanda
mildt deri!
Högt ekots röst ger återsvar Yid friska stämmans
klang, Och lundens sångarkor hon har Till
ackompanjemang.
Af sol’n en kyss på rosig kind Som sångarlön hon får,
Och sippor strör den friska vind I hennes rika hår.
När hjertat stäms till fröjd och glam, När sorger
bo deri, Hvar suck, hvart jubel bryter fram I salig
harmoni.
Så, gömd i armods djupa natt, Hon klagar ej sin
lott: Hon har ju sångens rika skatt, Sin drömverlds
sagoslott.
I teatersalongen.
En kanzonett hon tolkning ger Yid instrumenters brus,
Och från teaterhimlen ler En sol af tusen ljus.
En skog, der inga fåglar bo, Ta’r hennes sånger mot;
En äng, der inga sippor gro, Bär hennes lätta fot.
Hvad känsla, vällust, harmoni I dessa toners
gång! Dock, oskuld blandar ej deri Sin milda
harposång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
