Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två taflor. -l-n-r- - I sista minuten. E-g. - Bröllopståg på Ceylon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Hon tystnar. Af en tjust publik Hon hyllning
ta’r med köld-, Så skön och stolt, en drottning lik,
Hon står, af blommor höljd.
Hon niger, småler. - Dock en tår I ögat glimmar klar:
En perla, gömd från oskulds vår, Ett arf från bättre
da’r.
__l_n-r
minuten.
12 November 1863 gick kopparförhydda galeasen Grafton
till segels ur Sidneys hamn. Det var en gammal skuta,
dock i temligen godt skick. Hon hade i många år varit
befraktad för kustfart i Australien och oftast gått
med kol från New Castle till Sidney. Hennes drägtighet
var blott åttio tons, men hon var i anseende till sin
bredd ovanligt rymlig. Manskapet om bord - alla unga,
kraftfulla män - utgjordes af befälhafvaren, kapten
Thomas Musgrave, amerikanare och kunskapsrik, erfaren
sjöman, lugn och modig och allmänt aktad, Alexander
Larssen, norsk sjöman, hvilkens namn genom engelskt
uttal blifvit ändradt till Mac Larren, Georg Harris,
engelsman, Henri Forges, portugisare, och E. Raynal,
fransk ingeniör, som på ön Campbell skulle undersöka
malmanledningar. Fartyget var provianteradt för
tre till fyra månader. Knappt hade fartyget lemnat
Sidneys hamn, förr än det blef utsa,tt för en svår
sydlig storm. Detta var inledningen till en följd af
äfventyr och svårigheter för den lilla galeasen och
dess besättning, till dess Grafton slutligen förliste
på kusten af de obebodda och ödsliga Aucklandsöarna,
och de stackars sjömännen blefvo utsatta för sådana
öden, att ej många motstycken dertill blifvit
upplefvade. En berättelse om deras äfventyr har
blifvit uppsatt af en bland deltagarna och utkommer
snart i svenska bokhandeln, försedd med talrika och
fint utförda illustrationer. Ur denna berättelse är
teckningen sid. 12 lånad, föreställande det kritiska
ögonblick, då fartyget tornat i bränningarna och
norrmannen Mac Larren efter otroliga ansträngningar
och flera fåfänga försök, som uttömt hans krafter, i
sista minuten lyckas få fast fot på en strandklippa,
dit han från fartyget kunde inhala en säker tross,
medelst hvilken olyckskamraterna sedan fingo en
möjlighet att äfven komma i land. Hade den våg,
som på sin fräsande topp lyfte och kastade honom mot
klippväggen, äfven denna gång, då den föll tillbaka,
förmått draga honom
med sig i djupet, skulle han, och sannolikt äfven
hans kamrater om bord, varit utan hopp förlorade. Nu
grep han, med för-tviflans mod samlande hela sin
återstod af kraft, med handen om den hvassa kanten af
en remna i berget, och i detsamma fick hans fot äfven
ett fäste. Vågen sjönk kokande och hvit-skummig utför
klippan. Mac Larren hängde qvar nära dess topp. Han
räddade sig och räddade de andra, för att sedan
gemensamt med dem utkämpa en förtviflad kamp för
tillvaron, innan räddningens timma efter åtta långa
månader slutligen kom.
Sådana nästan underbara händelser i ögonblick
af påtaglig lif sfär a äro icke sällsynta i
sjömanslifvet, händelser, genom hvilka Guds finger
skrifver i menniskohjertat outplånliga trosartiklar.
Den scen i sin helhet, som tecknaren sökt göra
åskådlig, innefattar icke heller någon sällsynthet på
sjön. Vi höra allt för ofta talas om skeppsbrott, för
att kanske kunna erfara något starkare intryck deraf,
helst när verklighetens fasor framträda i betydligt
mildrad form genom den ofullkomlighet, som alltid
trycker och hämmar den illustrativa framställningen,
huru genialisk denna än kan vara. Men en sådan scen,
verklig eller tecknad, måste dock alltid tvinga
in tankarna i en allvarlig riktning, tvinga dem ut
öfver verldshafvets ödslighet, ut bland dess rasande
stormar, ut bland bränningarnas fasor och blindskärens
lömska farligheter; tvinga dem framför allt att med
deltagande följa dessa talrika skaror af modiga män,
hvilka, trotsande stormar och vågor på några spröda
plankor, plöja oceanen i alla riktningar för att,
i förmedlingen af vidt skilda trakters produkter,
med minsta gagn för sig sjelfva, icke blott för sina
medmenniskor öka lifvets behag och njutningar, utan
äfven till allas fördel arbeta för civilisationens
och förbrödringens framgång på jorden och sålunda
främja en af hufvudbestäm-melserna för mensklighetens
tillvaro.
E-g,
Bröllopståg1 på Ceylon.
(Se illustrationen sid. 13.)
å ön Ceylon* ser man ytterst sällan gamla ogifta
personer. En af orsakerna härtill torde vara, att
äktenskapets band här ej äro synnerligen starka:
äktenskapsskilnader försiggå med mycken lätthet;
likväl får ej en frånskild hustru ingå någon ny
förening förr, än mannen sjelf valt sig en annan maka.
Så snart ynglingen uppnått aderton eller tjugo
års ålder, börjar fadern tänka på ett passande
parti åt honom. Denne af-lägger några besök hos
fadern till den unga flicka, han utsett till
sin sonhustru. Om han finner resultatet af sin
underhandling tillfredsställande, gifver han sitt
löfte; derefter uppmanar han sin son att under någon
förevändning närma sig den utvalda. Den tillämnade
maken framställer sig icke för henne under sitt
rätta namn och får icke med ett ord häntyda på sina
afsigter, förhoppningar eller farhågor. För öfrigt
får han icke fästa något afseende vid intrycket af
detta möte; han är bunden genom sin faders löfte. Nöjd
eller icke, måste han uppfylla detsamma, öm han vill
undvika en vanhedrande rättegång.
Den lyckosamma eller olycksdigra bröllopsdagen
bestämmes af en stjerntydare: vid den timme,
stjernorna utvisat, begifver sig den unge mannen,
ledsagad af föräldrar, slägtingar och vänner, till sin
blifvande hustrus bostad. De efterföljas af personer,
belastade med förråder af lifsmedel. Bland dessa män
märkas särskildt fyra, hvilka bära en stor kista,
innehållande,
utom alla slags matvaror och omtyckta rätter,
ett stycke hvitt kläde, en blå- och rödrandig
lärftsväst, jämte smycken och prydnader, hvilkas
mängd och dyrbarhet] omvexla allt efter familjens
förmögenhet. Är mannen fattig, lånar han dessa
saker, hvilka endast behöfva förefinnas under sjelfva
festen. Mot aftonen uppnår tåget sitt mål; en maduwa
eller tillfällig byggnad har blifvit anordnad för
sällskapets mottagande; här äro brudens vänner
samlade. Midt i maduwan, hvars golf är betäckt med
halmmattor, slå sig männen ned omkring en hög ris
och alla slags läckerheter, upplagda på palmblad;
qvinnorna göra på samma sätt i det inre af huset.
Efter måltiden går brudgummen in i huset, närmar sig
bruden och vexlar med henne kulor, gjorda af ris och
kokosmjölk, samt lemnar henne det hvita klädstycket,
smyckena och prydnaderna. Denna ceremoni försiggår i
tysthet. Sällskapet tillbringar natten med att prata
och berätta historier. På morgonen den följande
dagen ledsagas bruden af brudgummen och vännerna
till föräldrahuset, der alltid vigselceremonierna
äga rum. En besynnerlig omständighet vid dessa
högtidligheter är, att bruden alltid går framför
brudgummen. Detta bruk har sin grund i en sägen,
som förmäler, att en gång en brudgum, till följd
af att han ensam gått för långt förut, låtit sin
brud dödas’ bakom sig utan att märka något. Hustruns
hemgift består vanligtvis i husgerådssaker och boskap,
sällan i fast egendom.
Ceylon är en förkortning af det sanskritska ordet
"Sinhala", hvars betydelse är: "som har lejon"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
