Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Krut, som brinner". Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jet var just det, som Lasse väntade på. Nu kastade
han ut ur gluggen ett par fulla näfvar höfrö, som han
för ändamålet tagit inne på skullen. Deraf bildades
en tät sky, som långsamt sänkte sig ned öfver de
unga tu. Och då de ej nog hastigt kunde se uppåt af
fruktan att få ögonen fulla, hann Lasse att en smula
njuta af skådespelet, innan han fann lämpligt draga
sig tillbaka, för att hemta ämne till en ny molnstod.
Men detta hans uppsåt ändrades med ens, då
han genom en annan glugg fick se sin matmoder
komma ut på förstugu-bron och styra kosan ned åt
ladugården. Brunnen låg visserligen så till, att man
från manbyggnaden ej kunde se, hvad som der tilldrog
sig-, men Lasse insåg ögonblickligen den fara, som
nalkades, och sprang tomhändt tillbaka till sin glugg.
Skiss af Gustaf Rundgren.
(Forts. fr. sid. i.)
Den följande dagen, som var en lördag, led
till sitt slut, och det var en god stund sedan
helgsmålsringningen hördes från sockenkyrkan.
Mor Karin satt pyntad i sin kammare och väntade
främmande, och efter som det var helgdagsafton, hade
hon lagt upp framför sig den stora psalmboken med
messingsknäppena och satt glasögonen på näsan. Då
och då såg hon genom fönstret ut i körsbärsskogen,
der hönsen krafsade bland krusbärsbuskarna och hennes
skötevän, den stora trefärgade katten, lurade på
småfåglarna. Midt för fönstret var en öppning bland
bärträden, så att nior Karin kunde låta blicken fara
ut öfver ängen ända bort till den löfklädda åsen
midt emot.
Det skymtade någon i körsbärsdungen. Mor Karin såg
efter och fann, att det var Greta, som tog vägen ut
på ängen.
Skeppsbrott.
(Teckning af A. De Ne-it ville. - Tillhör artikeln
"I sista minuten". Se sid. 11.)
Han hostade.
"Jaså», sade Petter, "jag kunde väl tro, att det var
du. Men vänta du bara!"
"Tst Petter! Och laga dig undan, du, Greta! Mor
din kommer!"
Greta fick fatt i sitt ämbar och gick in på gården,
der hon strax mötte vederbörande.
"I dag måtte brunnen varit djupare än vanligt»,
yttrade gumman försmädligt. "Men hvar har du varit
med. ärmen? Se, så du ser ut!" Hon nöp i Gretas
lintygsärm, och af de märken, der funnos, insåg nu
flickan, ehuru något för sent, hur tjärig Petter hade
varit om fingrarna.
"Hm, jag måtte gått emot någonting", svarade hon
brydd och skyndade undan med sitt ämbar.
Men mor Karins misstänksamhet var väckt och hon gick
ytterligare några steg, tills hon blef varse Petter
och hans tjärpyts. "Jaså! hm! råkat emot något",
brummade hon för sig sjelf. "Nej, det här skall bli
ett slut på, och det snart ändå!»
Hvart kunde hon ärna sig? Nu försvann hon för ett
ögonblick i sänkan, der bäcken flöt fram - nu syntes
hon åter och fortsatte bort mot åsen. "Men står der
fnte en karl vid ledet och väntar? Är det inte rent
af Petter? Herre Gud, att man skall se så illa! Och
nu går ju flickan med honom in åt hagen! Jo, det
här är månljust!» Mor Karin slog igen sin psalmbok,
sköt upp glasögonen i pannan och for af ut på trappan.
"Lasse! Hvar är Petter?»
»Jag vet inte."
"När såg du honom sist?"
»Jag minns inte rätt.»
»Ja, du är då en inbiten kanalje, du, och blir heller
aldrig annat!»
Lasse försvann bakom en knut.
»Måns!" ropade gumman.
En besynnerlig karl med ett fånigt uttryck i ansigtet
kom ut ur en dörr. Det var gårdens tredje manlige
tjenare, som tyvärr var mindre vetande och hade sina
egenheter, men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
