Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrikshall och Fredrikssten. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
af de fallnes hästar och sprängde vidare innan
norrmännen hunno ladda om.
Under dylika småstrider gick våren och en god del
af sommaren, då ändtligen natten till den 4 Juli
rapport ingick, att konungen jämte omkring tre
tusen man i all tysthet vadat öfver Tistedalselfven,
tydligen i afsigt att taga staden och fästningen genom
öfverrumpling. Men norrmännen voro beredda, och efter
ett ytterst både häftigt och blodigt anfall på den väl
be-fästade borgarskansen måste svenskarna draga sig
ned åt staden, som efter åtskilliga skarpa gatustrider
måste gifva sig klockan fyra om morgonen. Alla som
anträffades utan vapen i hand fingo gå hvart de ville,
men med de beväpnade förfors strängt.
Staden var väl nu i svenskarnas våld, men dessa hade
ändå hett om öronen, ty från fästningen öppnades
genast en svår kanonad, hvarjämte de på berget
posterade borgarskyttarna sköto oaflåtligt med sina
flintlåsgevär så snart en svensk soldat visade sig
på gatorna. Soldaterna fingo nu befallning att sprida
sig på tvärgatorna, såsom varande mindre utsatta för
elden, men äfven här stupade mången tapper buss för
fiendens väl riktade eld.
Konung Carl hade tagit qvarter och uppehöll sig mest i
ett hus, midt emot Peder Colbj örnsens. I sistnämnda
hus vistades, då en ung ’ fröken Colbjörnsen, som
förestod broderns hushåll, och då hon fick se konungen
stå i det öppna fönstret, öppnade hon äfven sitt och
tog sig dristigheten bedja konungen att icke bereda
henne någon »molest», emedan hon var ensam i huset med
en liten gosse. Den ridderlige Carl befallde då genast
en underofficer och fyra man att hålla skyddsvakt i
gården. Fortfarande vänlig och språksam, bad nu kungen
om litet dricka, hvilket, strax öfverbragtes honom
i en stor silverbägare. Carl drack den unga flickans
skål, hvarefter han leende yttrade: -»Ni ser, jag är
icke misstänksam.» Kungen sporde derefter skämtsamt
om kommendanten deruppe på fästningen alltid plägade
föra sådant larm och buller med kanonerna som i dag,
hvarpå han fick det pikanta svaret: »Icke oftare,
ers majestät, än när vi ha främmande i staden.»
Fröken Colbjörnsen bad nu kungen om tillstånd att
få sända några klädespersedlar till sin broder, som
begifvit sig till fästningen. Detta beviljades genast,
ehuru löftet höll på att kosta Carl lifvet. Den unga
flickan hade nämnligen instuckit en biljett under
ett rockfoder, hvarigenom hennes broder underrättades
om i hvilket hus konungen vistades. Detta hade till
följd att bomber började nedslungas på denna gård,
och en träffade så väl, att både Carl och hans
omgifning kullkastades på golfvet. Carl sjelf illa
slagen i ansigtet- af en söndersplittrad bjelke,
torkade dock med sitt vanliga lugn bort blodet och
fortfor att stanna inne i rummet.
Yid ett besök, som han en stund derefter gjorde hos de
sårade i sällskap med general Delvig, träffades denne
af en kula och dog ögonblickligen. Konungen utropade
blott ett sakta »åh!» och fortsatte derefter sin färd.
Då borgarena nu sågo, att svenskarna ämnade hålla
sig qvar, fattade de det uppoffrande beslutet att
sjelfva antända staden för att dymedelst tvinga
Carl till reträtt. Bröderna Colbjörnsen och Normand
läto först medelst brinnande beckkransar antända
sina ståtliga hus och snart stod hela Fredrikshall
i lågor. Svenskarna sökte väl släcka, men efter
fruktlösa försök befallde Carl återtåg. Detta måste
ske på bron öfver den elf, som genomflyter staden,
och här förlorade svenskarna mycket folk genom elden
från fästningen. Konungen hade som fångar låtit
medtaga Hans Colbjörnsen och köpmannen Jens Munk,
som infunnit sig för att bedja om fribref för qvinnor
och barn, men då man kommit på bron, kastade sig Hans
Colbjörnsen i elfven och sam under svenskarnas kulor
in under ett pålverk. Munk sändes redan påföljande
dag tiUbaka till fästningen, af konungen förärad en
präktig häst med sadel, ett svärd med silfverfäste
samt ett .guldstickadt elglädersgehäng.
Klockan ett på natten voro de sista svenskarna ur den
brinnande staden, som blef helt och hållet ödelagd,
så när som på kyrkan. I affären hade de våra förlorat
omkring ett tusen fem hundra man. Antalet nedbrunna
hus i Fredrikshall utgjorde tre hundra tretio.
Mot förmodan kommo svenskarna icke tillbaka för
att söka taga fästningen, utan Carl drog åt annat
håll. Man började derför genast att bygga, och det
evigt minnesvärda året 1718, då Fredrikshall ännu
en gång belägrades, var staden åter rest ur askan,
om den än hade färre gårdar än förut.
Den styrka, hvarmed konung Carl i början af November
1718 angrep Fredrikshall och Fredrikssten uppskattas
till omkring tretiosju tusen man, fördelade i tre
afdelningar. Den 15 och 16 November förenade sig
afdelningarna och började innesluta staden och
fästningen. Sjutton smärre fartyg hade något förut
anländt öfver Strömstad, delvis dragna af manskap
öfver landtungor mellan vattendragen. Dessa skulle
besörja transporten af proviant för belägringshären.
Norrmännen voro i början ovissa om svenskarnas afsigt
med de tre första batterier, som under oafbruten eld
från fästningen uppfördes, och hvarunder mycket folk
stupade, men de funno snart att det gällde fästet
Gyldenlöve. Så snart batterierna voro i ordning
började bombardementet, och det med sådan framgång,
att bresch blef skjuten och det tappert försvarade
Gyldenlöve taget med storm. Kung Carl gick som vanligt
i spetsen för de stormande och reste sjelf den första
stormstegen emot muren samt klättrade upp, åtföljd
blott af öfverste Bosquett.
Inom fästets murar började nu en vild strid, men
slutligen måste besättningen gifva sig. Öfver sjutio
svenskar stupade, hvaraf man kan sluta att det gått
hett till under sköldarna.
Med den raskhet, som städse utmärkte alla kung Carls
handlingar, började nu arbetet med anläggning af
löpgrafvar mellan Gyldenlöve och Fredrikssten. Under
konungens personliga öfverinseende och gynnsamma
förhållanden - mörkret om nätterna och dimman om dagen
- hade också detta arbete så fortskridit, att man den
30 November (gamla stilen) närmat sig fästningen på
två hundra femtio steg. Allt var sålunda väl förberedt
för de yttre fästningsverkens stormning, då klockan
nio på aftonen till fiendens stora öfverraskning all
eld upphörde från svenskarnas sida. Man skulle dock
snart få veta den blodiga orsaken.
Kung Carl var skjuten!
En oerhörd sorg och häpnad intog vid underrättelsen
om konungens död hela den svenska hären. Man ville
icke tro, att han, allas föresyn och ledare, den
tappraste bland de tappre, kunnat falla, och likväl
var det tyvärr så!
Han, som ömmade för sina soldaters väl, så som en far
ömmar för sina barn, han, den förste i faran och den
siste till hvilan, han, inför hvilken hela det väpnade
Europa flera gånger darrat, han död! Ja, men han
hade stupat på ärans fält, i spetsen för sina tappre,
älskad, nästan afgudad af sitt folk och öfverlemnande
åt det minnet af en af de ädlaste och mest storslagna
karaktärer, som någonsin funnits på jorden.
Och en sådan död må väl kallas skön, om det ock svider
i det fosterländska hjertat vid tanken på att kung
Carl, menskligt att se, gick ur tiden allt för tidigt
och just under ett skede, då hans hjeltekraft så väl
behöfdes för fäderneslandet.
Körande de närmare omständigheterna vid konungens död
föreligga många hvarandra motsägande uppgifter. Såsom
bekant, hade man i förstone antagit, att han fallit
för en lönnmördares kula, men senare forskningar
hafva visat, att detta lyckligtvis icke varit
händelsen. Då det mördande skottet träffade honom i
hufvudet, hade konungen klifyit upp på löpgrafvens
bröstvärn, och här kunde fiendens kulor mycket väl nå
honom. Generaladjutanten Kaulbers, som jämte andra
officerare befunno sig nere i löpgrafven alldeles
invid konungens fötter, märkte att ett skott träffade
vid bröstvärnet, och då han och andra tillskyndade,
funno de konungen ligga död i samma ställning, som de
nyss sett honom. Kulan hade gått in genom högra och
ut genom den venstra sidan af hufvudet. I den fallne
hjeltens fickor fann man blott konung Gustaf Adolfs
porträtt och en flitigt begagnad bönbok.
En bår blef nu anskaffad och konungen lagd på den. På
det att han icke skulle igenkännas, aftog man hans
enkla hatt och påsatte honom en guldgalonerad sådan
och bredde ett par soldatkappor öfver honom, hvarefter
det sorgliga tåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
