Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Fredrikshall och Fredrikssten. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
under djup tystnad satte sig i rörelse. Men oaktadt
dessa j försigtighetsmått spred sig dock ryktet om
hjeltens död med
blixtens hastighet, hvarje öga tårades, hvarje arm
förlamades -
och belägringen, som var så nära sitt mål, måste
upphäfvas! Under belägringen hade svenskarna förlorat
fyra tusen
man. Dock, hvad betydde väl alla dessa tappres öde
mot denne i endes: konung Carls.
*
* *
Vi hafva nu, beträffande Fredrikshalls och
Fredriksstens öden blott föga att tillägga.
Under kriget 1808 var Fredrikshall väl rustadt, i det
man hade skaffat sig artilleri, kavalleri och flytande
batterier. Något angrepp på staden skedde väl ej, men
flera smärre sammanstötningar inträffade i omnejden.
Freden i Kiel hade blifvit af slutad år 1814, och
dervid bestämts, att Norge skulle afträdas till
Sverge. Men norrmännen vägrade att underkasta sig
detta beslut, och då konungen af Danmark hade löst
dem från trohetseden, svuro de prins Christian Fredrik
tro och lofven och beredde sig att så dyrt som möjligt
sälja sin sjelfständighet. Man stödde äfven denna gång
sitt hopp på det väldiga och lyckosamma Fredrikssten
och rustade för öfrigt af alla krafter. Den ena
uppmaningen efter den andra om godvillig underkastelse
ankom till kommendanten på Fredrikssten, men denne
svarade trotsigt eller undvikande. Englands,
Rysslands, Österrikes och Preussens sändebud
hade likaledes varit till Kristiania och der i
kraftiga ordalag föreställt konung Christian Fredrik
omöjligheten att behålla Norge och nödvändigheten
att lyda Kielerfredens bestämmelser beträffande
detta land, men konungen kunde eller vågade sig icke
härtill, enär hela nationen brann af stridslust -
och så bröt kriget åter ut.
Frcdrikshall och Fredrikssten blefvo ånyo den förenade
scenen för blodiga bragder. Svenskarnas belägring
gick långsamt, Carl Johan rasade af otålighet,
men motståndet var så energiskt, att blott föga
kunde uträttas. Parlament är er kommo och foro,
men på hvarje uppfordran att gifva sig svarade
kommendanten blott, att han vore bunden af sin ed,
och att svenskarna måtte göra sitt bästa.
Sålunda fortfor belägringen intill den 16 Augusti,
då om natten två nya parlamentärer ankommo och blefvo
insläppta i fästningen. Dessa voro baron Stjernkrona,
adjutant hos kronprinsen Carl Johan, och major Broek,
adjutant hos konung Christian Fredrik. De medförde
följande order från den sednare: ??Då vi hafva funnit
oss föranlåtna att afsluta ett vapenstillestånd
med hans majestät konungen af Sverge, hvars tredje
artikel bestämmer:
Om Fredriksstens fästning ännu icke har
kapitulerat, skall den strax öfverlemnas med samtliga
tillhörande verk till hans svenska majestäts trupper.
Garnisonen skall gå ut från fästningen med vapen,
bagage och under all militärisk honnör. Det skall
varda officerarna tillåtet att gå hvart de behaga,
soldaterna återvända till sina hem. Såväl de första
som de sista skola lofva att icke vidare tjena emot
hans svenska majestäts trupper-, så anbefallcs
vår kommendant, generalmajor Ohme, i kraft af
anförda bestämmelser föranstalta om fästningens
öfverlemnande mot uppfyllande af de stipulerade
vilkoren." Fästningens portar öppnades nu för
svenskarna. Följande dagen var norska garnisonen,
fullt beväpnad, uppställd och färdig till afmarsch.
Den marscherade med flygande fanor och klingande
spel genom svenskarnas led, hvilka, allt efter som
norrmännen drogo fram, skyldrade gevär.
Derefter besökte kronprinsen fästningen. Då han kom
till den plats emellan Fredrikssten och Gyldenlöve,
der Carl den tolfte ändade sin ärofulla bana, aftog
han vördnadsfullt sin hatt och försjönk en lång stund
i djupa tankar.
Vid denna slutliga lösning ät en seklernas fråga,
vid denna nya fas af den ide, för hvilken kung Carl
stred och stupade, vid detta nya skede - Norges
förening med Sverge - i den Skandinaviska halföns
historia förlorade ock Fredrikshall med dess väldiga
befästningar sin strategiska vigt. Således torde
Fredrikssten - hvilken som gränsfästning haft samma
uppgift som fordom det åldriga Bohus i de envisa och
hetsiga brödrastriderna - för alltid hafva utspelt
sin roll * på krigets skådeplats, dock - städse lefve
de tappres minne!
Den bragdernas brokiga duk, om hvars otaliga
enskildheter vi i det anförda blott kunnat lemna
en antydan, fram-glänser ock på denna minnesrika
plats redan, för det yttre ögat i flera betecknande
"mindesstötter".
Sålunda prydes stadens södra torg af en obeliskformad
minnessten, smyckad med af lager och eklöf
flätade kransar och på hvilken läsas Peder och
Hans Colbjörnsens jämte Peder Normands namn-, och
i den nyss anlagda strandparken utmed den tjusande
Tistedalselfven är anbragt en bronsbyst af Peder
Colbjörnsen med kring sockeln ett rikt omhölje af
slingerväxter. På bilden läsas dessa ord:
"Saa stridde de Nordmaend for Norge"**.
Men de genom dessa minnestecken för vår inre
förnimmelse åter frammanade hjeltedaterna få genom
de synkretsen städse begränsande fästningsverken en
ökad liffullhet. Hvart man än skådar, på hvilken gata
man än slår in och hvilka perspektiv som ock möta,
nästan alltid utgöres fonden af höga, svindlande
stalper, krönta med murar och vallar, bastioner och
torn. Intrycket är underbart. Det är liksom tonade
ett doft eko eller förnams ett lifligt återsken från
det längst lian-svunna stridstumultet, med dess bland
rök och lågor skymtande gestalter.
Den mest samlade anblicken af Fredrikssten erbjuder
sig från sjösidan-, och är det från den gentemot
liggande, höga, klippiga och skogbevuxna Sauön
- hvarifrån Carl Johan under fästningens »sista
strid» lät sina batterier spela -, som vår bild är
tagen. Bakom de i taflan synliga öfre fästningsverken
fortsätter sig den platå, på hvilken dessa hvila
i smärre, på än längre, än kortare afstånd från
hufvudfästningen belägna klippupphöjningar, som krönas
af de i det föregående nämnda utanverken: Overbjerget,
Stortaarnet och Gyldenlöve. Detta sistnämnda ligger
strax bakom - endast skildt genom en dalsänkning,
densamma i hvilken Carl den tolfte framförde sina
löp-grafvar - och i jämnhöjd med det parti till
venster, framför hvilket en liten molnstrimma stryker
fram. Vid bildens betraktande bör man sålunda lätt
kunna göra sig en föreställning om belägenheten af
den plats, hvarest var nationalhjelte fick sin bane.
När man från det håll - genom den romantiska
Tiste-dalen - hvarifrån våra krigarskaror vanligen
brukat rycka an mot det norska bålverket, nalkas
Fredrikssten, så är det nyss nämnda parti af detsamma,
jämte Gyldenlöve, som först blifva synliga. -
Så snart, ofvan de höga, lummiga skogstopparna,
de gamla, gråa murarna börja afteckna sig mot skyn
och man skönjer huru mellan dess hotfulla massor en
tempelspira, en fridens och försoningens symbol -
det förevigande minnestecknet öfver den store, fallne
svenske krigaren - sträcks mot det blå, kan man ej
undgå att genombäfvas af en djup, ja en helig känsla.
Men det är ej blott i svenska bröst som hjeltens
minne komma strängar att vibrera: norrmannen täljer
med ej mindre känslans glöd, ej mindre uttryck
af beundran och aktning, kung Carls, än sina egna
tappras saga. Också torde ingen med anförande af
skäl kunna eller vilja förneka, det Carl den tolfte
lagt en väldig grundval till den byggnad af inbördes
aktning för mannamod och dygd, som numera förenar två
ädla nationer och som i en senare tid öfvergått till
verkligt broderskap.
Då redan uti det illustrerade ingångsspråket till
denna uppsats lemnats en afbildning af minnestemplet
vid Fredrikssten,
*
Så fruktansvärd Fredrikssten ock för sin
tid varit, skulle det likväl ej kunna motstå
nutidens artilleri. En liten soldatvakt och några
salutkanoner utgöra också numera dess enda garnison
och bestyckning. Fästningen torde likväl ej komma att
raseras, utan vårdas för det historiska minnets skull.
*
* En syster till dessa bröder Colbjörnsen blef
stammoder till den hos oss bekanta slägten Wsern.
Red. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Feb 28 00:39:37 2007
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0023.html
