Print (PDF) - On this page / på denna sida - "Krut, som brinner". Skiss af Gustaf Rundgren - Fredrikshall och Fredrikssten. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
hafva vi endast att tillägga, att utom på framsidan -
prydd upptill med den svenska vapenskölden - der Carl
den tolftes namn och dödsdag äro anbragta, på den
motsatta sidan läses: »Upprest af svenska armen 1860"
- jämte dessa skaldens ord:
"I med- och motgång lika, sin lyckas öfverman, han
kunde icke vika, blott falla kunde han."
Karl Ekström.
t>x»iiuiei*99.
Skiss af Gustaf Rmidgren.
r edermera for mor Karin till kyrkan i sällskap med
de båda främmande, som använde sin egen skjuts. Hon
intog med värdighet sin plats i bänken bland de
öfriga solbergagum-
morna och lutade sig ned i stilla betraktelser,
Den förste, hon
fick ögonen på, när hon åter
satte sig upprätt, var kyrkvärden,
som med det allvar, hans embete kräfde, ordnade något
framme i koret. Tyvärr var mor
Karin af naturen ett vredenes
barn och hon kunde nu icke
hindra sitt köttsliga sinne att
för en längre stund få öfverhand. "Jo, han tycker
allt han
är något", tänkte hon vid sig
sjelf. "Och så - gu’bevars! -
vill han nu också ha fasta på
den bästa drängen i socknen.
Men jag skall minsann visa dem,
jag! ..." Ja, hvad skulle hon
visa dem? Det hade hon nog
icke fullt klart för sig ännu,
men något storartadt skulle det
blifva, det var afgjordt. Dessa
funderingar räckte ända tills
presten kom på predikstolen,
och hade det varit en af de
gamla vanliga, kyrkoherden eller
komministern, så är det osäkert,
om de ej fortsatts en stund till.
Men nu var det i stället en
ung studerande, som med bi-
skoplig "venia concionandi" för
första gången-visade sig med
prestkragar på, och denna ovanliga företeelse kom
mor Karin
att glömma sin förtret. Den
unge mannen gjorde sin sak
icke illa och talade så rörande
om försonlighet och kärlek till
nästan, att gumman Karin gång
på gång måste torka sig i ögonen. Yid predikans
slut var
det nära, att hon tillstått för sig
sjelf, hvad som i sjelfva verket
var en sanning, nämnligen att hon ej kände sig fullt
tillfredsställd med sitt eget förhållande till nästan,
isynnerhet om man tog hänsyn till vissa bestämda
individer. Men - då hördes litet skrammel bakom,
och så kom en haf instickandes i bänken, der hon
satt, och den, som höll i håfskaftet, var åter igen
kyrkvärden. "Jag skall visa dem, jag . . !» mumlade
mor Karin och slängde en penning i hafven. Hon tyckte
sig se kyrkvärden draga på munnen, men deri gjorde hon
utan tvifvel den hedersmannen orätt, ty denne hade
en allt för djup känsla af sitt embetes värdighet,
för att låta förleda sig till löje under håf-gången.
^ -
Utanför kyrkan ,sade sig mor Karins båda gäster, som
denna gång funnit allt för mycket smolk i mjölken,
vilja taga afsked och fara hem till sitt igen. Det
ginge ju an, att gumman gåfve dem en vink, när flickan
åter kommit till förnuft. Och
Bröderna Colbjörnsens och Nordmans minnesvård i
Fredrikshall.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
(Forts. fr. sid. 14.)
så ändades denna giljarefärd för Per Erson i Meshult
och hans förhoppningsfulle son.
Noga taget, hade mor Karin till hälften trott,
att Petter
skulle komma igen. Hon hade för denna händelse
beslutat gifva honom en skopa ovett, för det han så
sprang i bygden och icke hade någon stadga i sig,
och hon hade flera gånger för sig sjelf upprepat
alla de bittra sanningar, hon tänkte säga honom. För
denna gång skulle hon emellertid af gunst och nåd
taga honom åter i sin tjenst, men Greta var det
icke vardt att han tittade åt! Petter kom emellertid
icke. Nå - så "Skulle hon visa», att hon nog kunde
vara fördräng sjelf, och så gaf hon sig ut på åker
och äng för att se till arbetet. Men Lasse gjorde
allt hvad galet var, och Måns han visade icke ett
skapande grand förnuft, i hvad han företog sig. De
tillfälliga arbetarna blefvo förtretade och gjorde
med flit gumman emot. Pigorna och Greta voro föga
bättre. Hvad var under sådana omständigheter för mor
Karin att göra, annat än förarga sig och träta? Det
gjorde hon också grundligt under den tid, som nu
följde, på Måns och på Lasse och på dagsverkarna och
pigorna och Greta och hela verlden. Följden var,
att hennes extra arbetare en vacker dag gingo sin
väg, och på sjelfva midsommaraftonen tilldrog sig,
att båda pigorna efter ett utbrott af matmoderns
vrede högtidligen sade upp till hösten.
Gumman rusade ut på trappan för att få luft.
Nere på ladugården lågo .och stodo redskap
och åkdon
huller om buller, och midt i bråten vandrade Lasse
med stolta steg, ty han hade den dagen utverkat
sig faderns tillstånd att till hösten få taga annan
tjenst, och nu väntade han blott på tillfälle att få
säga mor Karin detta midt upp i ansigtet.
"Nå, din valp!" skrek gumman. "Der går du och**
spat-serar och har inte vett att ställa i ordning
litet omkring dig! Yet du inte, att det är
midsommardagen i morgon?"
"Jag skall inte.så länge till vara valp för er,
mor Karin", svarade Lasse med ^majestätisk röst,
"för i höst så flyttar jag!" "Den saken är det väl
inte du som bestämmer", genmälte hans matmoder hvasst.
"Jo, men si far sa* i dag till mig, att se’n Petter
inte är qvar längre, så kan du gerna flytta med, sa’
han; för gå hvar dag och bara ta’ ovett, det är du
för god till, sa’ han." San-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
