Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Krut, som brinner". Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
ningen till ära, måste dock här anmärkas, att sednare
delen af faderns anförda yttrande helt och hållet
var en tillfällighetsdikt af Lasse.
Mor Karin vardt så utom sig, att hon måste sätta sig
ned på trappan, utan att kunna få fram ett ord. Derpå
började hon att gråta, först af ilska, men när
tårarna medfört litet vekare känslor, tyckte hon sig
öfvergifven af hela verlden, och så grät hon för det.
Efter en stund lades en hand på hennes axel, det
var Greta.
"Så der ja», snyftade gumman, »vill du också rymma
huset nu? Det är väl det du vill, kan jag tro!»
»Åh, mor, så ni talar», svarade flickan vänligt;
»men - Lasse hade nog rätt, han. Hvarför släppte ni
Petter, mor?»
»Hvarför! Och det kan du fråga! Nog vet du, så väl som
någon, att kyrkvärden i Lundby, den illmarige räfven,
hade tubbat honom ifrån oss!»
Gretas anlete ljusnade. »Är det inte värre än så»,
menade hon, »så sitter väl inte Petter fast i Lundby
heller.»
»Ja, jag skall minsann visa kyrkvärden, jag!» brummade
gumman, som började krya till sig igen.
Greta sade intet, men hon somnade den qvällen
vid tanken på, huru hon skulle söka upp Petter på
kyrkvallen dagen derpå och rådföra sig med honom
angående bästa sättet att begagna sig af den lyckliga
vändning, deras sak tycktes hafva tagit.
Midsommardagen var inne med solsken och
hög himmel. Gudstjensten slutade just och vid
klockornas klang trängde sig ur kyrkan skaror af
högtidsklädd allmoge, som sedan under lifligt, om ock
i början dämpadt, samtal spred sig i flockar kring
kyrkogården. Mor Karin och hennes dotter gingo utom
muren till den plats, der solbergabönderna brukade
hafva sina fordon och hästar. Medan Lasse spände för,
stod Greta och spejade efter Petter, men hon lyckades
ej få se honom, ehuru hon med säkerhet trodde honom
vara vid kyrkan.
Då kom en lång, mager bonde med släpande steg emot
dem. Det var Per Erson i Meshult. Efter utbytta
helsningar förde han mor Karin litet afsides.
»M, hur går det, Karin? Har dotter din glömt den der
Petter än?» sporde han.
»Glömt? Hon är väl inte den, som glömmer så lätt
heller.»
»Nenej, gu’nås! Dårskapen är envis. Men nu blir det
väl snart bättre, he he!»
»Hur då?»
»Jo, si Petter ska’ fälle bli måg hos kyrkvärden nu,
vet jag.»
Peder Colbjörnsens
(Teckning af
»Är du från vettet, Per Erson!»
»He he! Ja, si det der passar så bra för oss
det! Kyrkvärden sa’ då sjelf häromdan, att han
inte hade något emot, att få Petter till måg, och
Petter ...»
»Nå, hvad i allanste tider tänker Petter på?» »Åh,
var lugn för det du, Karin! Inte är väl han så dum,
att han förspiller sin lycka, inte. Se der ha vi
dem!» - Petter for i detsamma förbi, skjutsande för
Lundbyborna. - »Han ska’ väl ha* henne, kan jag tro,
som han sitter bredvid, he he!»
»Nej, nu går det för långt!» utbrast gumman Karin och
sprang tvärt ifrån den förbluffade Per Erson. Hon klef
upp i sitt åkdon så fort hennes oviga lekamen tillät.
»Greta, du får väl gå hem, du-, jag kommer efter
se’n», ropade hon. »Kör ifatt kyrkvärden, Lasse!»
befallte hon sedan sin körsven.
Denne vände förundrad sina kampar åt annat håll -
Lundby låg icke i deras väg
- och sökte sedan efterkomma tillsägelsen, så
vidt möjligt var, men det’gick icke så lätt, ty
kyrkvärdens hade fått försprång, och dessutom voro
hans hästar raskare.
»Ja, om vår grålle vore lika god som kyrkvärdens
bias», yttrade Lasse efter några minuter, »så ginge
det väl an, men nu sitter det allt åt.»
»Ja, var det inte det jag sa’», inföll gumman, »när
gubben min bytte bort blä-sen till kyrkvärden. Gör’et
inte, sa’ jag, för kyrkvärden han tar nog alltid
det bästa
- alldeles som nu, för nu vill han ha Petter till
måg, kan du veta! Men jag skall visa honom, jag
. . !»
»Ja», svarade Lasse, som började inse, huru saken
hängde ihop, och gerna ville lägga in ett godt ord för
sin vän Petter, »finge kyrkvärden, som han ville, så
blefve det visst bröllop i rappet.» »Säger du det? Nyp
till grålle, så rör han väl litet fortare på benen.»
Kappkörningen räckte e-mellertid ända,till Lundby,
men när Petter der svängde upp på gården och stannade
vid trappan - för det skulle väl vara riktigt fint
på midsommardagen, menade han - så stannade också
mor Karin utanför gårds-grindarne.
»Gå ned du, Petter, och hör hvad hon vill», bad
kyrkvärden, »för jag kan aldrig tro, att hon har
ärende till mig.» Och Petter gick.
»Petter du, är det sannt, hvad som sägs?» frågade
mor Karin. »Men hvad i alla da’r är det som sägs?»
sporde å sin sida den förvånade unge mannen.
»Jo, att kyrkvärden vill ha dig till måg.»
»Ja, inte tror jag väl, han skulle ha så mycket
emot’et.»
»Nå, än du sjelf då, Petter?»
»Jag! Hå kors, nog vet ni, mor Karin, hvad jag vill!»
byst i Fredrikshall
C, S. Hallbeck.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
