Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Krut, som brinner". Skiss af Gustaf Rundgren - Folkseder och skrock i Njudung på 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
»Ja, se let kan låta något! Yet du, Petter, skall
jag säga som sanningen är, så har det gått galet
med allting, se’n du flyttade. Lasse här, han är
nu obotlig, förstås, och tala till Måns, det är som
’gudsfred yxeskaft’. Landtbruket, det vill jag inte
nämna en gång. Men sätt dig nu upp här och följ med
oss hem igen! Strax, förstår du, för kyrkvärden tror
jag inte mer än jämnt, - och styr med alltihop riktigt
som du vill, förstås, för jag börjar väl allt på att
bli för gammal nu."
"Men . . .»
»Hva’! . . .»
"Med ett vilkor.»
»Hvad säger du? Vilkor!» Gumman höll på att blifva
het igen.
»Ja, att jag får Greta med.»
»Jaså det! Ja, det var en sak, det, hvem skulle annars
få henne?»
Petter stod med ett hopp i vagnen. »Adjö så
länge! Grimmorna ligga i sitslådan!» skrek han åt
kyrkvärden, som ännu höll i tömmarna uppe vid trappan,
och så bar det af till Solberga. Der stod Greta vid
grinden och väntade, hon anade nog, att något vigtigt
var på färde. Petter såg henne långt ifrån och svängde
sin mössa-, hon tog af sitt ljusa hufvud-kläde och
viftade med.
Slutet på alltsammans var, att mor Karin på hösten
gjorde ett dundrande bröllop för de unga tu. Till och
med kyrkvärden bjöds, men det kom sig hufvudsakligen
deraf, att gumman riktigt grundligt ville »visa
honom», att hon i denna sak ändå var den, som haft
mest att säga.
«jjalk8eder och skrock i sfjudnng yå
rmåländingen har, såsom förhållandet är med bergs-
och skogsbor i allmänhet, i hög grad haft sinne för
det mystiska och underbara. Någonting rörligt finnes i
smålandslynnet, som dock ganska väl låter förena sig
med en seghet och ihärdighet, som gjort småländingen
till ett ordspråk. Den mångfaldigt vexlande naturen
står härmed i fullständigt sammanhang, och de olika
taflor, hon upprullar, allt ifrån den ödsliga mön,
der småboskapen finner ett knappt bete, till den
leende björkdungen, som speglar sig i insjön, hafva
fyllt inbyggarens sinne med en mängd fantastiska
väsen, som följt honom på vägar och stigar, ja,
ända in på den helgade tempelgården. För att komma
i riktigt förhållande till dessa dunkla gudamakter,
utvecklades en särskild kult, som väl ej kunnat undgå
att påverkas af kristendommen, men i grund och botten
hvilade på hedniska förutsättningar samt ett i detalj
utför dt ceremoniväsen, som berörde lifvets flesta
tilldragelser och hvilket ännu i dag mången fruktar
att åsidosätta. Sjelfva betydelsen har väl ofta
försvunnit, men Iruket qvarstår ändock, åtföljdt af
den ofta uttalade, förnumstiga tanken: »skada kan det
väl inte göra, men det kan ju vara en möjlighet att
det hjelper.» Fleråriga iakttagelser under fotresor
i det forna Njudung - Östra och Yestra härader
af Jönköpings län - och de rikhaltiga samlingar,
som småländska landsmålsföreningen i Upsala äger,
sätta författaren i tillfälle att framställa några
drag ur dessa väl oftast vidskepliga, men mången
gång älskliga hemseder. Till flera har författaren
sjelf varit åsyna vittne. De öfriga hafva iakttagits
af ännu lefvande personer, hvarför vi tryggt kunna
bevisa deras tillvaro långt fram på 1800-talet.
I. ocli barn.
Redan före barnets födelse måste den blifvande
modern gifva akt på åtskilligt, hvarpå dess
kommande väl berodde. Hon fick ej gå genom en grind,
hvarpå ännu regndroppar sutto qvar, utan att först
afskaka dessa, enär barnet eljest komme att lida af
»grindskerfvan». Gick hon öfver en kyrkogård, måste
hon akta sig för att trampa på grafvarna, ty annars
kunde de nedmyllade kistorna falla tillsammans och
barnet få »grafskerfvan». Ej fick hon närvara vid
slägt, för att ej barnet skulle dö i förtid. Såg hon
en plog stående i jorden, en kil i en vedklabb eller
en yxa fasthuggen i en stock, måste hon genast lösgöra
dessa, enär barnet eljest blefve »harmynt». Skrämdes
hon vid eldsvåda eller skorstenseld, var det nödigt
att ej med handen vidröra blotta kroppen, för att
barnet skulle undgå födelsemärke eller, som det just
af denna orsak kallas, »vådeldsmärke».
Det nyfödda barnet skulle före första bädningen
lemnas att kyssas af modern, »för att hon skulle
komma att tycka om det». Så länge barnet var odöpt,
fick badvattnet ej slås ut annat än genom ett hål i
golfvet. I äldre hus finnes ock för sådant
u__
ändamål alltid ett hål i köket. Högra armen skulle
först trädas genom linnet, för att barnet ej
skulle blifva vensterhändt. Innan det lades till
modersbröstet, skulle det hafva något surt att
äta, ty eljest blef det »grättet». Första linnet
uppbrändes, ty askan, som då erhölls, dugde sedan att
bota med. Före dopet fick elden i rummet ej släckas,
liksom en psalmbok och ett eggjärn lades i vaggan af
fruktan för, att barnet skulle blifva »bortbytt». Ägde
detta rum, märktes det ej genast, men en »bortbyting»
blef alltid sedan dåsig och fånig. Hvarje barn,
som på ett eller annat sätt var vanlytt, ansågs för
en »bortbyting».
När »gomorn» (gudmodern, som alltid var en qvinna,
hvilkens man ännu lefde) skulle föra barnet till
dopet, skulle det utlemnas till henne genom fönstret,
för att ej få fallandesjukan. Hon skulle då ropa
tre gånger genom fönstret hvad barnet skulle heta,
ty eljest fick det »ref», och detta synnerligen
om någon ropat genom fönstret under moderns
hafvandeskap. Sedan skulle »gomorn» sätta sig med
barnet på en sten och äta hård ost, för att det
skulle få goda tänder. För att undvika »käringmöte»,
skickades en karl i förväg, som snart skulle återvända
och möta »gomorn». En silfverslant lades i dopvattnet
eller i barnets hand under dopakten, för att det
skulle blifva rikt. Under det presten höll barnet,
torkade »gomorn» det om näsan, för att det skulle
hålla sig snyggt. Tycktes barnet få mörk hy eller
om det hade något födelsemärke, tog »gomorn» alltid
hem af dop vattnet för att bestryka det dermed. Hon
borde alltid läsa samma bön som presten och särskildt
skynda sig att sluta »Fader vår» förr än denne, då
barnet skulle få godt för att läsa. Detta var desto
vigtigare, ju svårare »gomorn» sjelf haft för läsning,
enär denna svårighet annars öfvergingo på barnet.
När »gomorn» och barnet hemkom från kyrkan,
mötte dem någon i dörren med en kaka under armen,
sägande: »Gud late dig aldrig få värre möte, barn!»
Sedan östes kål i en skäppa och gafs åt »gomörn»
och barnet att äta. Detta skedde också, för att
barnet ej skulle blifva »grättet». När »gomorn»
aftagit dopkläderna, lade hon barnet på en tröskel,
trampade det sakta tre gånger på halsen och sade:
»Nu botar jag dig för ’källan (frossan), Icttlan
(?) och den farliga fallandesjukan.»
Så länge modern ej var kyrktagen, bar hon alltid
eggjärn på sig, för att icke blifva bergtagen. Då
hon vid kyrktag-ningen trädde in i kyrkan, skulle hon
sätta högra foten först öfver tröskeln, för att barnet
ej skulle blifva vensterhändt. Var detta sjukligt,
medtogs det då till kyrkan, för att blifva bra igen. -
I sammanhang härmed må anmärkas en egendomlig sed
att »taga kor i kyrke». Detta ägde rum om våren, då
kon första gången släpptes ut efter kalfningen. En
brinnande klut och ett eggjärn lades på fähuströskeln,
och derefter drefs kon öfver. - I Nye församling lefde
under början af 1800-talet en torpare, som vanligen
kallades »Dante Major». Kort efter hustruns barnsbörd
kom denne till komminister Breitholtz och bad att
få sin hustru kyrktagen. Presten tyckte det vara
för tidigt, men lofvade säga till, när tid var. Han
glömde emellertid af saken, tills han en längre tid
derefter råkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
